• Äldre 24 Aug 14:14
    2025 visningar
    13 svar
    13
    2025

    så tacksam för att familjeliv finns.

    Det här är ganska tragiskt. Men det enda stället där jag visste att det fanns 100% stöd var här. På en internetsida...För inte ens en månad sen förlorade jag mina tvillingar i v.18. Och inga blommor, inga kort..nej, inte ens telefonsamtal eller ens ett mejl eller sms. I helgen var jag i stallet för första gången sen det hände. Alla där vet om det då min mamma berättade. Jag stog de flesta ganska nära där. Ingen nämde det. Ingen frågade om hur jag mådde eller frågade om mina barn...ingenting. Det ser inte annolrunda ut nån annanstans heller. Det är då man känner sig ensam. Varje gång någon mer undviker en eller undviker att prata om det känner man sig snäppet mer ensam.
    Varför är människor sådana?
    Ville bara skriva av mig och även tacka de på familjeliv som faktiskt bryr sig om människor. även om de inte känner de.
    Tack till er alla. ni vet inte hur mycket era ord värmer i sorgen.

  • Svar på tråden så tacksam för att familjeliv finns.
  • Mcmajj­san
    Äldre 24 Aug 14:18
    #1

    Många här förstår exakt hur det känns att förlora sitt/sian barn. Många därute har ingen som helst aning och beter sig då som riktiga idioter.

    Många kramar!

  • majanl­i
    Äldre 24 Aug 14:26
    #2

    Många styrkekramar till dig.
    Jag vet precis hur du har det då jag gått igenom samma sak fast det då var pappan o min släkt som inte brydde sig o tyckte att jag överdrev som var ledsen över nåt som inte var ett "barn", o då var ändå pappan med på förlossningen o såg den lille.

    Många kramar.

  • Im Fabulo­us
    Äldre 24 Aug 14:28
    #3

    *Styrkekramar*

  • Äldre 24 Aug 14:29
    #4
    majanli skrev 2008-08-24 14:26:38 följande:
    Många styrkekramar till dig. Jag vet precis hur du har det då jag gått igenom samma sak fast det då var pappan o min släkt som inte brydde sig o tyckte att jag överdrev som var ledsen över nåt som inte var ett "barn", o då var ändå pappan med på förlossningen o såg den lille.Många kramar.
    Gud vad hemskt!
    varje gång någon inte bryr sig känns det som knivhugg, det måste ju kännas dubbelt så mycket om det är pappan som är sån=(
    Massa kramar!
  • gea
    Äldre 24 Aug 14:34
    #5

    Hei.
    Først vil jeg gratulere deg med dine barn ,så vil jeg beklage at du ikke fikk beholde de her på jorden.
    Jeg tror ikke folk behøver å være idioter selv om det kan føles slik for oss englemammaer. Jeg tror heller det beror på at de ikke vet. Tilgi dem, de kan ikke vite hvordan det er å miste sine barn.Om du var i uke 18 eller 40 ,du har mistet dine barn,men du er mamma og det vil du alltid være for dine to engler.
    Håper du iallfall har noen du kan snakke med.
    tror det er viktig at du også gir utrykk for at du vil prate om dine barn. Kanskje lettere for dine kjendte å våge å spørre.
    men jeg vet exakt hvordan du føler det,selv om jeg harto store englebarn følte jeg som deg.
    klemmer og varme tanker til deg.

  • majanl­i
    Äldre 24 Aug 14:53
    #6
    Svar på #4
    Tack, jo det känns, man har redan ramlat ner i ett stort hål o vill ju ha hjälp och förståelse från sina närmaste men det man får är förnekelse som om barnet aldrig funnits.
    Som svärmor sa:
    Du vet väl att du aldrig kommer få tillbaka honom din son, för han var aldrig levande utanför magen och då räknas han inte som ett liv!?!?
    Jag har grubblat mycket över hur hon kunde säga så och vad hon menade. Men jag tror att deras rädlsa för hur dom ska vara mot en gör att dom plumpar sej rejält.
    Jag förlorade inte bara mitt barn. Jag kunde inte längre tycka om min familj på samma vis som innan vilket ledde till att vi i slutänden av alltihopa fick problem i äktenskapet o det blev skilsmässa.
  • Äldre 24 Aug 15:57
    #7

    Det är tragiskt att ens närhet inte VÅGAR fråga hur man mår! För jag tror ätt det är där skon klämmer... De tror säkert att "nämner vi det inte så slipper vi en jobbig situation"... Men varför ska det vara så hemsk att få ett svar av någon att "nej, jag mår inte bra just nu"? Varför ska det behöva vara ett sånt tabu att få sörja?

    Längre fram i tiden när du känner dig starkare, kan du samla dina närmaste och tala om för dem din besvikelse att ingen fanns där för dig!

    En stor styrkekram till dig!


    Rebecca med ängeln Aaron och jordebarnet Turid www.famronnquist.se
  • Fjäril­smamma
    Äldre 24 Aug 18:09
    #8

    Jag kom just underfund med att min mamma trodde att det skulle göra mig ledsen om folk frågade efter min son. Folk tror helt enkelt att det gör saken värre.

    Stor kram!

  • Äldre 24 Aug 19:09
    #9

    Dom som aldrig har råkat ut för samma enorma sorg som vi ,dom vet helt enkelt inte vad dom ska säga,då tror dom att det är bättre att vara tyst och inte låtsas om som dom vet nått.
    Jag har också känt på hur det känns och jag håller med dig det är helt enkelt för djävligt!

    KRAM

  • Äldre 24 Aug 19:46
    #10

    Precis, de flesta gör det i välmening - de tror att det inte gör lika ont om man inte pratar om det. Är rädda att "riva upp känslor". Jag var nog precis likadan, nu vet jag att man lever med sorgen precis hela tiden. Den är lika stor även när man inte gråter. Kram!

  • Äldre 24 Aug 23:49
    #11

    Åh, vad det gör mig ont! Jag beklgar förlusten av dina små! Och jag beklagar att din omgivning lika lite vett som så många andra som även jag och andra änglaföräldrar träffat på.
    Men vad bra att du hittat hit! Och att du finner samma stöd som många andra gjort och gör här.
    Känns det möjligt att börja säga till några att du faktiskt VILL prata om vad som hänt och att folk inte behöver vara "rädda" för att möta dig?
    Jag bad faktiskt djungeltelegrafen skicka vidare att min son hade dött och att jag ville att folk skulle veta det eftersom jag har svårt att vara i en omgivning som inte förstår min sorg. Och folk skvallrar ju faktiskt rätt bra så det spred sig... Om någon frågar hur läget är, kan du svara "Läget är skit, för jag är jätteledsen" då? Kanske bara för att de ska förstå dig.

    Stora kramar till dig Anks!

  • lunati­cluna
    Äldre 25 Aug 11:23
    #12

    usch. just det där att folk undviker. det är inte roligt alls.

    jag brukar undra ofta hur jag önskar att folk reagerat. och jag kan inte för mitt liv komma på. jag vill inte att de ska fråga om det. vad hände? hur känns det? osv.
    jag vill inte att de ska undvika och låtsas som ingenting. då känner jag mig kränkt i min sorg!
    något vill jag de ska göra. inte säga direkt. men ett kort. en blomma. en kram. något som visar att de bryr sig om mig och barnet.

    men precis som för dig så undviker vissa mäniskor. inte alls alla. men på min mans sida så låtsas de som att det regnar. vi fick inte ens en blomma från dem till begravningen!
    sen fyra veckor efter hans död tog vi examen och då gratulerade de och sa att det måste vara det bästa året någonsin det här!
    jo, verkligen.

    nej, jag lider med dig. och beklagar verkligen. du är mamma till två barn. du har två barn fast de inte finns hos dig. och du har rätt att älska och sakna dem som vilken mamma som helst skulle göra om deras barn plötsligt försvann.
    stor kram!

  • Äldre 25 Aug 14:06
    #13

    Det värmer så era ord. Tack!
    Jag ska försöka få de att förstå att jag gärna vill prata om det, men man vet inte hur.
    Tack och varma kramar till er som vet hur det känns att förlora sitt/sina barn!

Svar på tråden så tacksam för att familjeliv finns.