Hur kändes er nya graviditet efter ett förlorat barn?

För mig kändes det som att jag väntade samma barn en gång till. Jag förstod ju att det inte var så, men mitt hjärta tänka så. Det kändes ganska fint faktiskt, som att återuppleva minnena som inte blev så långa.. Efter UL så tog jag in att det var ett annat barn & det kändes bra även det.

Vi började försöka skaffa syskon direkt, jag kände att jag aldrig skulle börja må bra igen om jag inte fick ett till barn. Kuratorn var tveksam, "det är svårt att vänta barn och sörja barn samtidigt". Läkaren sa att vissa kanske aldrig skulle kunna vara gravida igen, om man var tvungen vänta tills man mådde "bra". Efter 4 månader blev jag gravid igen, det låter som en kort tid men kändes evighetslång för mig.
Jag hade svårt känna glädje över den nya graviditeten. Varken kroppen eller psyket var med - jag kände inget illamående och såg ingen mage. En mörk och tom tid, kantad av oro. Jag fick lyssna på hjärtljud så ofta jag behövde, och hade många ul. OCH DET VAR SÅ VÄRT DET. Jag kan inte ens tänka mig hur livet skulle vara nu om vi inte hade lillebror, han lyser upp vardagen. Lycka till. Kram!

Älsklingsbarn:
Jag tror både kuratorn och läkaren hade rätt! Visst är det svårt att sörja och samtidigt vänta barn, men inte skäl för att vänta med en ny graviditet. Jag kan inte fatta att någon kan ge rådet att vänta tills man mår bra igen. För när sorgen över ditt förlorade barn börjar lätta då kommer sorgen över att du inte blir gravid igen.

Jag tror din sambo har rätt. Man kommer aldrig att vara lugn, hur länge man än väntar. Vi försökte så fort vi fick klartecken och det blev en ny liten bebis direkt. Är nu i v33. På ett sätt tror jag att omgivningen har lättare att förstå om man är lite nojjig när det finns färskt i minnet. Värre blir det kanske med bemötandet och förståelsen när alla tror att man sörjt "färdigt", vilket man aldrig gör.

Lycka till med ert beslut, men om ni båda vill så "GO"!

I början var det svårt men jag sa till mig själv att jag faktiskt hade rätt att njuta av att vara gravid och att jag skulle köpa saker om jag ville. Efter rutinul så släppte den största rädslan och jag vågade vara glad, min man tog det däremot längre tid för. Jag tror inte att han vågade fatta förens Filippo var född. Men nu är jag mamma till ängeln *Pluto* och världens busigaste Filippo

Hej!
Jag vill börja med att grattulera till er lilla pojke, men beklaga på samma gång att ni inte fick behålla honom hoss er i livet!

Jag blev gravid efter 8 veckor efter att vi förlorat vårt första barn.  Graviditeten var full av oro och jag hade MYCKET svårt att slappna av! Hela tiden trodde jag att även detta barn skulle dö och att jag skulle få ämna BB tomhänt, ännu en gång... Men efter en lång och prövande graviditet, så sitter jag här nu med min lilla dotter som är 7.5 månader. Hon var värt "besväret" kan jag lova Och jag kan lugnt tänka mig försöka få fler barn, trots den enorma psykiska påfrestning osm det var för mig.
Stor kram och lycka till

Ser att mitt inlägg kan uppfattas lite "glättigt"... Det är inte min avsikt!

Kram igen

Tack alla som delat mer er av erfarneheter och tankar. Skönt att läsa att de känslor man känt/känner delas av andra. Jag tror att vi är så redo som vi kan bli att försöka igen, men jag gruvar mig samtidigt som jag så gärna vill bli gravid igen. Rent förnuftighetsmässigt så borde det ju inte vara så stor risk att det händer oss igen, men det är ju just det att det blir en repris av vad vi precis gått igenom. Det är fascinerande att känslorna helt tar överhanden fastän man försöker vara förnuftig och rationell. Kram på er alla!

Lycka till!