Jag var jätteorolig inför det och hade massor av scenarion i huvudet hur det skulle vara, hur hon skulle formulera sig när hon ringde, var jag skulle befinna mig vid detta samtalet, hur jag skulle reagera både på samtalet, beskedet om ålder och kön samt inför kortet på barnet....nu fick vi aldrig något vanligt bb utan vi fick en förfrågan per post om vi kunde tänka oss detta barn...och det greppade tag om våra hjärtan och vi kände direkt att detta är vår pojke som vi har väntat på så länge. Men vi vågade ju inte hoppas på att han verkligen var vår så det var en natt av rädsla åt det hållet istället, tänk om någon annan får honom....kl 9.14 dagen efter fick vi beskedet att han var vår och då var lyckan TOTAL.
Men då kom ångesten istället kring resan, tänk om jag inte kommer älska hans födelseland för det måste jag ju, det är ju där han kommer ifrån!
När vi först kom dit så kände jag att usch, här vill jag inte vara, jag såg inget fint eller bra med landet och jag skämdes för att jag kände så, jag ville bara hem...hem med mitt barn...som jag precis fått i min famn. För mig fanns bara han och jag...som tur var har jag en vettig man som tvingade mig att lämna hotellet och gå ut lite och se landet lite också
Men efter några dagar så var det roligt att se sig lite omkring men längtan hem var enorm. När vi väl satt på planet hem var jag rädd för att det skulle störta nu när vi var så lyckliga ooch äntligen blivit en familj...när vi väl kom innanför dörren hemma så slog tröttheten till, spänningen släppte, nu var vi hemma som en komplett familj. Men då kom nästa oro, jag undrade vad jag skulle ha maken till?! Jag såg bara sonen och mig själv, resten kunde kvitta....som tur var påminde min käre make mig om att han fanns också och han fick kämpa för att komma in i min mammabubbla. Men det tog ett tag innan jag kände att han var en del av min och sonens familj. Trist men så var det. Och det tog ett tag för mig att känna att jag både var mamma och hustru, inte bara mamma.
Jag tänkte att nu behöver jag ju inte oroa mig längre, adoptionen var klar, vi hade det mest perfekta barnet och nu behövde jag inte oroa mig något mer men så är det ju inte. Då slår ju vardagen till, nu var jag ju plötsligt en vanlig mamma och oj vad oro man känner! Jag var orolig för att han skulle ramla och slå sig etc och att jag inte var en bra mamma osv osv...så blev sonen sjuk, vi höll på att förlora honom på ett ögonblick och efter den persen höll jag på att bli tokig, jag kände att jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till jobbet, eller vilja göra det av rädsla inför att det skulle hända sonen något. Jag sökte hjälp för detta då jag kände att så här kan jag inte ha det. Och det hjälpte. Nu har jag ett annat perspektiv på det mesta kring sonen och min man tycker att jag har tuffat till mig och landat i detta stora och förvirrande att vara en förälder och mamma. Och oroa sig det kommer man alltid att göra men det man är orolig för idag är man inte orolig för imorgon, då har det kommit nya orosmoment
Oj, detta blev långt men vad jag försöker säga är att det är helt normalt att känna som du gör och det du är orolig för idag kommer förändras i takt med föräldraskapet. Nu längtar jag tillbaka till sonens födelseland och jag älskar landet! Men inte just när jag fick barn för det var så stort att jag helt enkelt inte kunde ta in det just då.
Kram