Att ha en narcissist som förälder

Herregud...*fick tårar i ögonen*...DETTA skulle kunna vara jag som skrivit! På pricken!
Känner igen mig i nästan allt du skrivit.
Min mamma har inte ngn diagnos, bara den jag själv ställt. Och att det inte är frisk att vara så mot andra människor;speciellt inte sina egna barn. Det känns så skönt att veta det själv.

Jag är 32år och växt upp med en sådan mamma, då mina föräldrar skilde sig. DEssutom har jag en väldigt konflikträdd pappa, som inte gör det hela mycket bättre...

Jag tog avstånd från henne för 4år sedan, orkade inte med henne helt enkelt och mår mycket mycket bättre nu.

Hur ser er familjesituation ut?

Oj, det var så mycket jag kände igen där i vad du skrev, såsom att jag och den mannen jag nu är gift med, när jag träffade honom så sa hon att det är ju härligt med kärlek med det tar alltid slut.
När jag var liten fick jag höra många många gånger att hon önska att jag aldrig var född. osv osv
Ja, jag har massor jag skulle kunna berätta, och du vill "prata" mer.

Hej du!!

Börjar undra om inte min mamma har drag va de där, kan de utlösas mer om hon går igenom en stor sorg å det då blir värre?
Min pappa gick bort för några månader sen å nu är hon värre än innan. Hon har alltid varit ego å hon har aldrig haft fel i något. Men nu några månader efter min pappas död är hon helt omöjlig. Allt ska handla om henne, jag kan säga att ex gud vad ja har ont i nacken idag, då kontrar hon snabbt med oja det har jag oxå å börjar prata om sig själv. Allt ska handla om henne nu för tiden, hon har alltid rätt i allt. Säger någon av oss emot henne så vänder hon på de å säger att hon aldrig få säga något för då snäser vi av henne å det stämmer inte i mina ögon.
Jag fick en dotter för 1mån sen å jag orkar inte med att mamam ska krabba ännu mer, vill kunna hitta mig själv i mamma rollen å vill inte hålla på att tjaffsa med morsan oxå nu.

Hur har de gått för dig TS?

Anonym (Dottern) skrev 2008-09-02 19:07:36 följande:

Har inte varit inloggad på ett tag och såg att tråden "dragit iväg"...skulle ha velat prata tidigare men det har inte gått.
Hur som helst så har jag läst lite av de första inläggen och man blir ju förskräckt och ledsen av och se så många ha såna problem som man själv har. Iof så är det ju skönt att inte vara ensam...

Ja, vad ska jag säga om min situation...Växt upp med min mamma och det har ständigt varit konstiga sitoutioner hemma hos oss.
Min mamma är förtidspensionär och varit hemma mestadels av tiden då jag gick i skolan. Vi hade knappt ngn mat hemma ibland och när jag kom från skolan kunde hon ha legat i sängen hela dagen, lagade typ maten själv.
Spillde jag ut ett glas mjölk kunde det bli världens liv, ett liv som inte slutade på några dagar. TRippade på tå för en sån sak för hennes skull.
Hon har aldrig sagt att hon älskar mig, däremot att hon hatar mig och att hon önskar att jag aldrig blivit född.
Hon har ngn sort extremt behov av att hävda sig själv.
Det handlar om att hon vet det mesta om allt bäst.Kan allt typ. Hon är och var smalare än mig, vigare, smartare : you name it!
Hon har aldrig gjort ett fel i hela sitt liv kan man säga. Inget hon har bett om ursäkt för iallafall...
Hur mycket skit man har fått höra om det ena och det andra om hennes vänner, min pappa, min farmor, mfl mfl så är det alltid de som gjort felet.

Man undrar bara var självinsikten finns? DEn existerar helt enkelt inte!
Pratade jag om min pappa ngn gång när jag bodde hemma, så fick jag alltid svaret att jag likagärna kunde flytta dit.(oavsett vad jagsa om honom)DEt gick helt enkelt inte att nämna honom.

När jag träffade min man så förlovade vi oss ganska snabbt och det jag fick höra var ju att det tar ju slut ngn dag ändå, det gör deet ju alltid.
Hon pratar och pratar bara om sig själv, vad männsikor har gjort för elak osv. En dag sa jag bara att jag inte orkar med henne. Slutade ringa och svara på hennes samtal. Hon är den som alltid ska ha hjälp. Har aldig fått den själv...
Det var över 4år sen. Idag är jga gift och har barn... som hon aldrig träffat-hon har heller inte försökt kontakta mig.
Kan tänka mig hur hon tänker om mig: vilken dålig dotter hon har...

Ts: har du en "egen" familj?( kanske har missat att läsa det i tråden)
Har din mamma alltid också varit så? Din pappa?

Stor kram till er "därute"!!!

Anonym (Dottern) skrev 2008-09-08 15:26:49 följande:

Jag har "gjort slut" med min mamma...DEt blev enkelt så för jag orkade inte med det hela mer.
Hennes beteende tog över hela mitt liv, och jag hade träffat min man då, så jag kände mig stark nog att ta det steget med det stöd jag har/hade.
I min situation sa jag bara till henne att: när ska jag få prata? När ska jag få bli hörd på? Hon fattade ju självklart inte vad jag menade; men jag sa det iallafall...SEn sa jag helt sonika att jag orkar inte med det här ngt mer la på.Hon ringde och ringde... jag ringde inte. Till slut upphörde samtalen. Jag gick till psykolog i samma veva...(kan tillägga att den mannen förstod inte mycket av min ahemförhållanden...sorgligt nog)
Man får ta smällen med att hon sitter där nu bitter och arg på sin"dåliga dötter"...jag vet att jagmår bättre utan henne i mitt liv. Javisst har hon fött mig, men det ger henne inte rätten att göra vad hon vill med sitt eget kött och blod.
DET är jag vuxen nog att förstå nu...

Anonym (Dottern) skrev 2008-09-13 14:42:27 följande:

Ts du har flera syskon alltså? Och din mamma har alla insnöade på "sina sida"?
Ingen märker av hennes beteende? Fy vad jobbig och märklig situation.
Jag har en bror som är högst medveten om hur vi har det med vår mamma.Han har velat konfrontera henne massor massor av gånger...ändå har han aldrig gjort det och är den som har kontakten med henne. Kontakten är typ varje fre vid samma klockslag...då pratas det om vad han försöker till neutrala saker.
Ja, det är det viktigaste just nu i det skede man är i livet känns det som att inte bli som sin mor och inte göra så mot sina egna barn.Hugaligen!