Att ha en narcissist som förälder

Hej! Vad skönt att höra att det finns fler med narcissistiska föräldrar:) Min pappa har en narcissistisk personlighetsstörning, jag har själv diagnostiserat honom och även min mamma menar att han har en sådan personlihetgstörning. Jag är dålig på att hantera min pappa, så jag valde att bryta kontakten med honom, hur jag än gör och vad jag än säger så ska jag ju bara tala om hur bra han är och tycka synd om honom och hålla med honom. Jag blev helt tömd av att träffa honom, dessutom upptäckte jag att han chattade sexuellt med tonårstjejer på nätet och det var droppen som fick bägaren att rinna över. Det som jag tycker är svårt är att ha kontakt med min mamma som bor ihop med honom, jag kan ju aldrig åka hem till dem och barn barnen får ju heller inte träffa sin morfar. Det är så svårt, hur förhåller ni er eller vilken kontakt har ni med den andra föräldern som inte är narcisst? Någon mer som som valt att bryta kontakten med narcissisten?

Hej igen! Jag skrev ett inlägg här om min narcissitiska pappa( nr9) och frågade hur man kunde hålla en bra kontakt med den förälder som bor med narcissiten. Jag kom igår fram till att det går inte, jag har därför även brutit kontakten med min mamma. När mamma och jag träffas så följer pappa efter och iakttar oss eller ringer till mammas mobil och är arg. Tack för rådet "anonym distans", jag hade själv tänkt tanken förut men kännt mig för elak mot min mamma om jag brutit även med henne. Men jag orkar inte lägga energi på att hjälpa min mamma och samtidigt hålla avståndet till pappa. Känner mig ändock som den elaka dottern men jag får väl stå ut med det ett tag och jag tror att det kommer kännnas bättre med tiden. Det är svårt att bryta kontakten, men när jag bröt med min narcissistiska pappa så kändes det skönt att äntligen få säga stopp, men en narcissist är inte så lätt att bli av med. Jag får sms, han ringer och lägger på luren i örat, skickar kort och samtidigt baktalar han mig inför släkten. Så även om jag brutit kontakten så blir jag aldrig helt av med honom ur mitt liv. Blev lite långt inlägg men jag hade lite behov av att skriva ner tankarna som snurrar. Jag vet inte om jag gjort rätt eller fel, jag vill bara få må bra!

våldsamheten i sig är väl inget som hör till just narcissismen men man kan ju ha andra psykiska besvär samtidigt. sen är det ju klart att det är lättare att klappa till någon om man inte har empati nog att förstå hur det faktist känns.

Har barn ihop med en narcissist och har även jag läst boken "men jag då". vet inte riktigt om den har lärt mig så mycket hur jag ska förhålla mig till honom men det var bra,det var lite skönt att på något vis förstå sig på vad det verkligen är och vad som gör att man blir sådan osv. kanske är en sådan bok jag behöver läsa 2 eller 3 ggr för att verkligen få in allt iof.

tycker faktit att det är i princip helt omöjligt att förhålla sig till den här störningen. även fast jag VET att han inte förstår att jag är ledsen dagen då jag vart på min farmors begravning tex så blir jag fortfarande besviken och ledsen för att han itne ställer upp som han "borde". det här med hur lättkränkt han alltid varit är nästan ännu svårare, minsta min eller obetydligt ord betyder att jag "hånar" honom. att HAN skulle vara känslig finns inte på kartan, det är jag som är respektlös eller otacksam osv osv.

det har aldrig gått att diskutera saker med honom. tycker vi inte lika eller ännu värre, jag försöker argumentera för något som jag tror på eller vet är rätt så blir han helt vansinnig. en gång fick han ett frispel och skallade mig hårt i bröstkorgen.

i efterhand när han fått sina utbrott så låter ursäkten ungefär såhär : "jag vet att jag var dum men när du VET hur arg jag blir, måste du provocera mig så då" det provocerande kan då enbart ha varit att jag ifrågasatt något han sagt eller bara sagt nej till något. hm. han kan aldrig ha helt fel bara.

min svärmor måste vara narcissist ! allvarligt.

jodå, min pappa var narcissist, han var psykopat och hade borderline...
må han vila i frid..