Att ha en narcissist som förälder

Är du ihop med honom?
Isf är "gör slut" först på agendan. Läs igenom tråden ser du varför.
Anonym (kräks) skrev 2008-09-11 09:15:19 följande:

Anonym (kräks) skrev 2008-09-11 09:15:19 följande:

bör han verkligen ha vårdnad och ensamt umgånge med barnet om han reonerar så*?

Anonym (kräks) skrev 2008-09-11 09:15:19 följande:

Alltså - om man verkligen SKA ha kontakt med narcissterna i ens liv (och man kan faktiskt fundera på om man ska det), så måste man skapa ett inre rum, dit narcissisten inte får tillträde. Visa inte narcissisten vad du känner (varken glädje eller sorg). Narcissisten utnyttjar din glädje, och solar sig i den, och äter av din sorg, lagrar vilka händelser som gör dig ledsen, och utnyttjar det vid senare tillfällen. Du kan alltså inte vara dig själv tillsammans med en N.

Det var väldigt väldigt många år sedan jag var mig själv tillsammans med min mor. Det är oerhört sorgligt att det ska vara så, men det har ändå hållt det hela på en "uthärdlig" nivå. Problemet som uppstått de senaste åren är att jag fått barn, och jag är INTE beredd att inte vara äkta och autentisk tillsammans med mitt barn. Följaktligen blir det en konflikt när jag träffar min mamma. Hon får se en del av mitt riktiga jag, och kan sedan få in några riktiga fullträffar. (Dessutom är hon förstås oerhört svartsjuk på min dotter som får min kärlek och uppmärksamhet, något som inte hon får.) Att jag över huvud taget engagerar mig i den här tråden just nu är nog för att jag funderar mycket på hur jag ska lösa den här situationen. För min egen del skulle jag nog vara tvungen att även sluta träffa min pappa, min bror med familj och hela min stora släkt, och det är jag inte beredd att göra). Min dotter tycker dessutom mycket om sin mormor narcissisten, och jag vill inte beröva henne den kontakten (så länge jag inte är tvungen...).

Huja, verkar som man får hitta strategier för att kunna ha dessa människor i ens liv. Man kan fundera på om det är värt det.
Min bror har alltid gjort mig ledsen på ett eller annat sätt. Ni kan inte ana.
Jag funderar mycket på om det är värt det. Men nu har vi båda barn och jag vill inte att mina barn inte ska få träffa sina kusiner etc. Det skla liksom inte finnas nån skit i maskineriet.

Det är för sorgligt att man inte ska kunna vara sig själv. Men du har helt rätt. Överlevnadsstrategin går ut på att man ska gömma sitt sanna jag till förmån för en gås.(som kan skaka av sig) Det blir helt omöjligt när man har sitt eget barn med eftersom iallafall jag strävar efter att bryta den onda cirkeln här och nu. Även mina barn är otroligt förtjusa i N, det är en helt naturlig förljd av
1)hon gär tvärsemot vad jag vill och därmed exakt som barnen vill
2)ju mer hon låter dem göra som de vill desto större beundran
->föder Ns behov av beundran.
Jag vill inte vara orsaken till att de inte träffar varandra men jag har haft det mycket besvärligt efter varje besök.

Jag vet inte, det finns ingen patentlösning. Man får göra så gott man kan. Bryta helt är svårt, då skulle jag absolut bli svarta fåret och det är många som har ett horn i sidan till mig sen förut pga mammas ryktesspridning.
Anonym (Vuxen) skrev 2008-09-11 13:22:23 följande:

Anonym (kräks) skrev 2008-09-11 09:15:19 följande:

det går inte att få en människa utan empati att förstå saker automatiskt, det är det som är det jävliga. jag skulle säga att det inte bara är svårt att leva med en sån människa utan det GÅR inte. jag håller på att bryta mig loss från min kille. tyvärr så slutar han ju inte vara pappa till vårt barn för det :/

Anonym (sambon) skrev 2008-09-11 19:47:59 följande:

Jag tror man måste ta till sig det där som psykdoktorn sa: man får vänta sig ett litet helvete om man ska (umgås)konsultera en N. Undvik hellre.

Såg igår på TVn att man söker i sin partner det som är värst med ens egen barndom. (Oprah hade en psykdoktor i soffan) När man väl läkt det som är värst kan man gå vidare.
Jag hade tackochlov gått vidare innan jag träffade min man! *pust*
Blev faktiskt alldeles kallsvettig av den meningen; det ihop med kapitlet som handlar om N som partner fick mig att tacka min lyckliga stjärna!

Det jag undrar är om det är min egen självbevarelsedrift eller rent tur som gjort att jag bröt mig lös själv. Boken skriver massor om hur man ska göra och jag har gjort det helt på egen hand eftersom det oftast varit det enda tänkbara.
Som det där med förlåt - jag övade jätteofta på idioten jag var ihop med som misshandlade mig. Sen var det inte så svårt alls till vemsomhelst, tom mamma. Steget därifrån var även det naturligt, att förvänta mig samma behandling tillbaka. Plöstligt hade jag inte en enda energitjyv runtikring mig! Fattar inte vad som hände men mina kamrater idag är världens bästa! Förtjänar det inte alls men är glad över att jag fått det.

Undrar om det hänger ihop med att jag är en grubblare. Har funderat mycket på det där, det hänger inte alls ihop med mitt "yttre" sken - jag framstår som pladdrig och flamsig har jag märkt, när jag egentligen är en allvarlig och fundersam iakttagare.
Fler än jag? Som har väldigt olika inre och yttre? Är det tom en överlevnadsstrategi? Är jag rolig så blir jag uppskattad mer? Fast det är tvärtom?
Svårt det här.*suck*

Nu har jag träffat henne.
Jag blir helt matt.
Grät efteråt, inte för att hon är en idiot/narcissist, utan för att hon pratat så innihelvet mycket skit att jag mer eller mindre står utanför familjen.

Hon lyckades på några få minuter trycka till mig med en av sina slagdängor, rätta mig i en Viktig Fråga (om framtiden, det enda som existerar just nu) på uttalet av ett ord , och avslutade fint med att särbehandla mina barn.
När jag sa nej till särbehandlingen gick hon till personangrepp. Det är MITT fel att det är som det är - HON har aldrig gjort NÅT bla bla ballabl lbalblab.
Ja, ni vet.

Hon tom fick min vistelse hos min farmor att bli en POSITIV grej. Men hela anledningen till att jag ens fick komma till min folkskygge farfar och rätt trötta farmor var att min far SÄRBEHANDLADE mig. Ja, ni läste rätt! Min bror var välkommen, inte jag. ÄNDÅ vill hon göra det med mina barn! MINA BARN!!!
Jag har iofs farmor att tacka för att jag ens är i närheten av normal, det kan ingen ta ifrån mig. Men det var ett räddningsuppdrag, ett socialt projekt - inget som hände nån annan i familjen. Men tydligen var det ett previlegium att inte vara välkommen till sin pappa. (hon fick det att låta så) Jovisst, farmor tycker så innihelvete synd om mig att hon tar in mig TROTS att farfar inte alls tycker om barn. De var jättetajta, hon gjorde allt för honom. Utom det här. Fatta! Men så är det inte, närå. Jag fick minsann Åka Till Farmor. Obekväm sanning... Inte ett dugg, jag har en SÅÅÅÅÅ normal mamma och pappa. *not*
Flummigt... Jaja, ni hajjar.
Det har att göra med den där häxan pappa var ihop med, hon hatade oss. Farmor gillade henne inte och gjorde förmodligen det här på pin kiv.

*pust*
Är det underligt att man är överviktig? Näe, inte direkt.

Anonym (Dottern) skrev 2008-09-02 19:07:36 följande:

Har inte varit inloggad på ett tag och såg att tråden "dragit iväg"...skulle ha velat prata tidigare men det har inte gått.
Hur som helst så har jag läst lite av de första inläggen och man blir ju förskräckt och ledsen av och se så många ha såna problem som man själv har. Iof så är det ju skönt att inte vara ensam...

Ja, vad ska jag säga om min situation...Växt upp med min mamma och det har ständigt varit konstiga sitoutioner hemma hos oss.
Min mamma är förtidspensionär och varit hemma mestadels av tiden då jag gick i skolan. Vi hade knappt ngn mat hemma ibland och när jag kom från skolan kunde hon ha legat i sängen hela dagen, lagade typ maten själv.
Spillde jag ut ett glas mjölk kunde det bli världens liv, ett liv som inte slutade på några dagar. TRippade på tå för en sån sak för hennes skull.
Hon har aldrig sagt att hon älskar mig, däremot att hon hatar mig och att hon önskar att jag aldrig blivit född.
Hon har ngn sort extremt behov av att hävda sig själv.
Det handlar om att hon vet det mesta om allt bäst.Kan allt typ. Hon är och var smalare än mig, vigare, smartare : you name it!
Hon har aldrig gjort ett fel i hela sitt liv kan man säga. Inget hon har bett om ursäkt för iallafall...
Hur mycket skit man har fått höra om det ena och det andra om hennes vänner, min pappa, min farmor, mfl mfl så är det alltid de som gjort felet.

Man undrar bara var självinsikten finns? DEn existerar helt enkelt inte!
Pratade jag om min pappa ngn gång när jag bodde hemma, så fick jag alltid svaret att jag likagärna kunde flytta dit.(oavsett vad jagsa om honom)DEt gick helt enkelt inte att nämna honom.

När jag träffade min man så förlovade vi oss ganska snabbt och det jag fick höra var ju att det tar ju slut ngn dag ändå, det gör deet ju alltid.
Hon pratar och pratar bara om sig själv, vad männsikor har gjort för elak osv. En dag sa jag bara att jag inte orkar med henne. Slutade ringa och svara på hennes samtal. Hon är den som alltid ska ha hjälp. Har aldig fått den själv...
Det var över 4år sen. Idag är jga gift och har barn... som hon aldrig träffat-hon har heller inte försökt kontakta mig.
Kan tänka mig hur hon tänker om mig: vilken dålig dotter hon har...

Ts: har du en "egen" familj?( kanske har missat att läsa det i tråden)
Har din mamma alltid också varit så? Din pappa?

Stor kram till er "därute"!!!

Anonym (Min mamma) skrev 2008-09-13 14:35:42 följande:

Fy och usch, vilken barndom!
Så illa har det inte varit för mig, men jag lever i samma värld. Mamma jobbade heltid så jag var rätt länge på dagis. Även det en bra sak skulle det visa sig!
Jo, jag insåg igår att jag är ensam i min familj. Hon har omsorgsfullt alienerat mig genom sitt skitsnack, har ingen kvar som jag känner förtroende för längre. Jag undrar dessutom om det beror på att flera av dem helt enkelt har N:istiska tendenser. Då är en som jag inte poppis.

Jag blev utslängd en jul, rakt ut. Fick åka tillbaka till studieorten i mellandagarna. Jätteskoj. Det blev så för att jag berättade vilka ididotiska grejer hon sa och gjorde för en kompis. Hon råkade höra en del och då åkte jag ut. Efter det hamnade jag i terapi, trodde att jag var helt värdelös. Hemligheterna ska stanna i familjen! När jag läste det kapitlet i boken kom jag ihåg händelsen.

Nu ska jag uppfostra mina barn till icke-N.
Kram!

Anonym (Dottern) skrev 2008-09-08 15:26:49 följande:

Jag har "gjort slut" med min mamma...DEt blev enkelt så för jag orkade inte med det hela mer.
Hennes beteende tog över hela mitt liv, och jag hade träffat min man då, så jag kände mig stark nog att ta det steget med det stöd jag har/hade.
I min situation sa jag bara till henne att: när ska jag få prata? När ska jag få bli hörd på? Hon fattade ju självklart inte vad jag menade; men jag sa det iallafall...SEn sa jag helt sonika att jag orkar inte med det här ngt mer la på.Hon ringde och ringde... jag ringde inte. Till slut upphörde samtalen. Jag gick till psykolog i samma veva...(kan tillägga att den mannen förstod inte mycket av min ahemförhållanden...sorgligt nog)
Man får ta smällen med att hon sitter där nu bitter och arg på sin"dåliga dötter"...jag vet att jagmår bättre utan henne i mitt liv. Javisst har hon fött mig, men det ger henne inte rätten att göra vad hon vill med sitt eget kött och blod.
DET är jag vuxen nog att förstå nu...

Anonym (Dottern) skrev 2008-09-13 14:42:27 följande:

Ts du har flera syskon alltså? Och din mamma har alla insnöade på "sina sida"?
Ingen märker av hennes beteende? Fy vad jobbig och märklig situation.
Jag har en bror som är högst medveten om hur vi har det med vår mamma.Han har velat konfrontera henne massor massor av gånger...ändå har han aldrig gjort det och är den som har kontakten med henne. Kontakten är typ varje fre vid samma klockslag...då pratas det om vad han försöker till neutrala saker.
Ja, det är det viktigaste just nu i det skede man är i livet känns det som att inte bli som sin mor och inte göra så mot sina egna barn.Hugaligen!

Anonym (Min mamma) skrev 2008-09-13 15:30:21 följande:

Tja, syskonet är väl mera medveten om problemet nu än för ett år sen. Ständiga konfrontationer gör att det blir mer och mer uppenbart att det är något fundamentalt fel på mamma. Problemet ligger i förnekelsen, det KAN inte vara nåt fel på OSS! (för vi är ju itutade att vi är av bra kvalité)
Sen resten av familjen är jag nästan glad att jag slipper, de är ganska påfrestande att vara med - de är otroligt självgoda.
Eftersom jag alltid varit det "svarta fåret" så har jag hållit mig undan och det är förmodligen det som gör att jag är ensam om att se ett problem.
Jag ÄR alltså inget svart får, jag är bara utmålad som ett. Får ofta skulden för saker som jag inte ens vetat om, är ofta måltavla för tönt-pilarna då jag är ointresserad av yttre aspekter. (annat är hel och ren) Jag är o-ccol och det är förfärligt.
Sen har jag pluggat massor, det är ingen som en skommer i närheten, då träffar man en annan sorts människor och utvecklas mer som individ än man gör nrä man bor kvar i samma håla.

Anledningen till att jag vill förklara just den delen är för att skylla ifrån sig, att inte ta personligt ansvar är en N-grej, det låter lite som att jag är det när man inte vet hur det är.
Jag är som mellanbarnet i en dysfunktionell familj. Den som hamnar lite på sidan om och därför är ensam normal.
Inte för att jag är speciellt normal utan för att jag åtminstone erkänner att något är fel i grunden.

Anonym (Vuxen) skrev 2008-09-08 15:18:55 följande:

Därför att du skrivit det där. Du kan nog vara lugn.

Hittade för övrigt en annan intressant länk, mera från den andra sidan.

www.familjeliv.se/Forum-4-118/m38257569.html

Hej!

Undrar hur det gått för TS och andra som skrivit här under dessa åren? Har själv en mamma som jag är övertygad om har narcisistisk störning. Pappa har nog också någon form av störning... Aggressiv, nedlåtande, sur när man inte tycker som han och hemskt humör, men kan också vara förstående, rolig och engagerad - väldigt skiftande.  

Svärfamiljen är raka motsatsen! Vet inte om det är så sunt det heller - eller så är jag bara väldigt ovan. Men jag vill inte ha sån relation med mina barn i alla fall. De vill alltid vara beroende av varandra; låna pengar till hus fast man inte behöver, berömma varandra och skydda varandra trots att det inte är förtjänt, samt att de säger ja till hur vi vill ha det med våra barn, men gör som de själva vill ändå... Hopeless! Mannen har mycket svårt att säga till dem...  

Bläh säger jag - känns inte som att vi har äkthet eller riktigt stöd hos någon av våra föräldrar. Undrar om det är mig det är fel på ibland...

Undrar så vad våra barn och svärbarn kommer att säga om oss :-/.

Känner igen mig i detta jag oxå. Har en mor som ät helt självcentrerad och vrider på alla argument till hennes fördel. Jag har tagit stooooor distans från min relation med henne men jag hälsar på ibland bara för att jag känner att jag vill att mina framtida barn iaf ska ha en mormor-figur i sina liv.

Men har du inte funderat på om det är Autism eller Aspergers istället?

Hej! 

Googlar om narcissism, och läser att boken "Men jag då?" verkar suverän! Nu verkar den inte finnas kvar längre, någon själv som kan tänka sig att sälja till en "medsyster"? :)

Hoppas det har gått bra för alla som skrivit i tråden, åren har ju sprungit iväg. har ca 10 år bakom mig med en N till mina barn, och försöker nu läsa på hur mina barn påverkas.... //Fridens.