Att ha en narcissist som förälder

I bokens står det om "riktlinjer för överlevnad":

1)Notera vilka känslor en person framkallar, de "identifierar" narcissisten (skam vantrivsel vrede idealisering)
2)Vilka ömma tår har du? Skärskåda om begrunda: det ger dig nyckeln till att komma ur narc-fällan
3)Hur hjälper mina ömma tår narc? Jag är bara ett verktyg för Ns projicering
4)Frigör dig från Ns vaneföreställningar; tänk på N som en tvååring
5)Glid undan attacker, ge inte tillbaka eller hämnas; det blir värre då (hon säger "vrid bort", men det är samma)
6)Klarar du inte att "vrida bort" ska du söka hjälp.

Kortfattat alltså.
Det är i stort samma strategi vi alla haft. Bra va?

Anonym (Dottern) skrev 2008-09-05 08:35:12 följande:

Nu när jag ser dem igen så vet jag att jag faktist kommit steget längre efter att jag läst boken. en av de som fastnade extra hårt var "tänk på N som en 2-åring" tror vårat barn var precis 2 år när jag läste boken och jag kunde konstatera att deras kontroll över sina känsloliv låg på ungefär samma nivå. nu två år senare börjar barnet bli bättre än pappan. riktigt skrämmande.

Anonym (sambon) skrev 2008-09-05 09:42:53 följande:

Ja, det är förfärligt det där att man känner att barnen har bätre empatiska drag än vuxna; min mamma verkar ha stannat lite senare; typ 14 år eller så. Rätt var det är gör hon mogna och vuxna saker; oftast är hon som en ointelligent tonåring. Vilken tonåring som helst förstår saker när man diskuterar men de vill ändå göra som de vill själva. Med mamma är det förståndet hos en 5åring med tonåringens ilska över "orättvisor". Är ni med? Jag tycker inte hon beter sig som en tvååring, hon är alldeles för listig och beräknande (som en hormonstinn tonåring ).

Har pratat med henne idag: numera är man en känslomässig fjant.
*suck*
Att jag inte ger upp, det är dömt på förhand att få empati och tröst ur henne. Hon ska alltid visa mig hur jag skulle betett mig (dvs hårt snabbt fränt och ganska elakt) och/eller ge mig lösningen på mina problem. (som eg är självklara och enda lösningen; jag är inte dum och vill eg bara ha lite tröst).

Är det fler än jag som har så? Empatilöst fast med tårar på bröllop, begravningar och svåra filmer som purpurfärgen eller nåt.

Undrar nu när jag skriver om inte tårarna är en spegling av hur hon själv framstår. Som Bruden Mor var hon full av tårar över hur vackert det var; sen satt hon envist vid "sin" plats hela kvällen trots att alla andra gått därifrån. Satt där och "såg ut" över de andra; i mina ögon såg hon enbart mallig och "kungen" ut.
(Jag gav henne fö ett bättre val där; om hon ville slippa svärfar så kunde vi göra om allt så hon fick sitta med sin syrra eller nåt. NÄ, hon ville sitta vid SIN plats bredvid BG. Hon blev jättesur över att hon inte fick sitta bredvid min man, men vi ville inte sitta bredvid NÅN av våra föräldrar så vi satt ensamma)

Ja, jag vet, det är många gnälliga detaljer nu, jag får upp dem i huvudet som en film när jag läser boken. Sorry.

Det tar tid att komma förbi det där. Flera år faktiskt; man får liksom träna med sin inre röst vad man måste göra och säga. "Skaka av sig" dumheterna (som en gås ) - allt korkat och idiotiskt som kommer ur hennes mun säger bara en massa saker om henne och ingenting om dig.
Det säger att hon är elak, småsint, spydig, falsk och outbildad. Om dig eller ditt barn säger det bara att ni är en mamma och ett barn som har det bra - annars finns det ingen anledning att gå till attack.(svartsjuka) Om du ger dig in i smutskastningen blir du likadan; där har jag hamnat mer än en gång. För att undvika sa jag sa bara: "det där får stå för dig, jag säger ingenting" när det kom påhopp. Då framstog/är jag hellre som mogen och ansvarsfull än som småsint och hämdlysten.
Anonym (EN TILL) skrev 2008-09-04 22:06:44 följande:

Jag måste också tillstå att jag hör hemma i den här tråden.

Det är nu flera år sedan jag på något sätt kom till ett accepterande att jag inte kunde ha ett "normalt" förhållande med min mamma. För tre år sedan ungefär snubblade jag över boken "Men jag då" (som alla andra här i tråden verkar ha läst vid det här laget), och insåg då att min mamma var narcissist. Hon har sina stunder - både bra och dåliga, och det är de bra stunderna som jag tycker är det svåra. Det är då jag själv blir förvirrad och undrar om jag bara inbillat mig allt konstigt. Om hon hade varit våldsam (vilket jag ändå är glad att hon inte är, förstås) så hade det kanske varit enklare.

För ett tag sedan hittade jag denna checklista på nätet:

www.geocities.com/zpg1957/narcissists.htm

Jag kunde pricka av punkt för punkt, och hitta många exempel från mitt liv (eller från mammas liv med mig, då alltså). Det enda som inte stämmer är det där med presenter. Min mamma är MYCKET generös (eller vad man ska kalla det; hon ska ge mest och bäst...), och hon ger gärna DYRA presenter. Men det finns oftast något krux, t ex att hon kräver att man är väldigt tacksam för det man får, eller att hon "bestämmer" vad folk borde tycka om. Hon bryr sig sällan eller aldrig om vad folk verkligen vill ha, och om hon gör det så är det ett evigt klagande för att folk inte vill ha det som hon tycker att de borde vilja ha.

Hon kommer med mängder av presenter till min dotter, t ex, och insisterar sedan att dottern (i princip endast och bara) ska leka med dessa leksaker. Svårt att tvinga en 18 månaders-tjej, eller hur? Om jag har önskat mig något, så kan hon ge saken till min sambo i stället (ett exempel var när jag önskade mig en mobiltelefon i julklapp). Eller så kan hon göra tvärtom - ge sambon något som jag inte ville ha när hon frågade mig (ett exempel var en stor takkrona som jag inte ville ha).

Eller så ska hon ta med sig mig ut och shoppa, men hon betalar bara för de kläder som hon tycker att JAG ska ha på mig, och bryr sig alltså inte alls om att jag inte vill ha dessa kläder. Hon har med sig mat när hon kommer och hälsa på (tänk er själva: du bjuder folk på middag, och min mamma tar med sig en stor gryta med chili con carne som alla ska äta, i stället för den mat som du stått och lagat...). Om man försöker utnyttja detta här blir det också fel. Jag bad henne t ex baka tårtan till min dotters dop. Då kommer människan med två tårtbottnar (ingen grädde, ingen garnering), och påstår att det var vad jag hade bett henne göra.

Det är tusen och en småsaker (flera saker som andra berättat om här i tråden är ju sju resor värre), och det enda sättet att "överleva" dem är att inte bry sig. Och ändå gör man det. Jag har accepterat hur hon är, men det hindrar inte att en del av mig trots allt önskar sig en mamma som gjorde saker för MIN skull och inte bara för sin egen.

Ett långt inlägg, förmodligen mer för min egen skull än för alla andras

Jag kan inte läsa engelska utan att läsa högt, det blev svårt med den stilen... (ont i huvvet nu *aj*)

Men vad jag förstår så är det ungefär samma checklista som i boken?
Jag kände inte igen mig i nån grej heller, men såvitt jag förstår är det gradskillnad även på narcissister.

Meningen med en sån här tråd, för mig själv iallafall, var att få bekräftat att jag dels inte är ensam och dels att jag inte är konstig. Det är fullt normalt att känna som jag gjort, det är en märklig inställning att vilja vara i centrum hela tiden.
(värst med det är att hon projicerar sin önskan på mig, jag är synnerligen obekväm i centrum jmf med henne)

(Känns skumt skrivet det där: jag har inte myror i brallan när jag är i centrum, jag bara struntar i det. Om jag skulle få lite fokus skojar jag eller tramsar så folk börjar skratta, sen går jag. Hon vill att alla ska titta på henne hela tiden. Utan att bidra med ett enda skvatt helst, hon vill att folk ska komma till henne och... tja, ödmjuka sig? krypa? Ställa sig in? som en annan jädra gudfadern.)
Att få lite uppmärksamhet är viktigt för självkänslan, hon har gjort det till en "psykisk sjukdom" hos mig. (hon säger alltså det så)

Det har slutat med att jag ger/tipsar henne om en bra present att köpa till mina ungar så hon ska få känna sig viktig nån gång, då blir det iallafall trevligt. Som att leka med en obstinat tonåring!

Såhär i efterhand kan jag kontatera att jag såg förfärlig ut i 16 år av mitt liv. Hon bestämda allt jag skulle bära. Oftast för litet. Alltid fult och/eller ärvt. Av hennes jämnåriga kamrater!
Jag fick sy mina egna kläder, tyget fick jag knappt välja själv. Det skulle vara billigt, vi hade inte mycket pengar. (ändå fanns det pengar till henne att resa för och köpa skit till henne som hon aldrig använde! )
Sen började jag jobba och då fick jag lite bättre kontroll över min garderob. Tyvärr hade jag ingen klädsmak, hon hade "lärt" mig hur jag skulle klä mig. *urk* Hon kan fortfarande inte klä sig snyggt! (obs att snyggt inte är dyrt! Dyrt kan hon.)

På en stor fest var jag utklädd som en jädra kärring! 16 år och kärring! Minns fortfarande som igår den förtvivlan jag kände när jag inte fick bestämma själv.
För några år sen kläckte hon ur sig att jag minsann bestämde själv från det jag var mycket liten.

Bah! Efterkonstruktion och LÖGN.

Är det fler än jag som upplever det? Att när det ska berättas hur man var som liten så är det inte en siffra rätt om man jämför med någon utomståendes historia?
Hon: jag var tjurig, trumpen, egensinnig och tyst. Men pladdrade som en tok hela tiden (får inte ihop det där)
Utomstående: Du var glad och snäll, gullig och rar. Rolig!

Jag stog som en byfåne när jag hörde det sista, det är av en av mina mest älskade släktingar; h*n var det inte då men h*n fanns i närheten. H*n är den ärligaste jag känner!

Hursomhelst: hon är alltid villig att hjälpa till; men så mycket hjälp blir det aldrig. Men hon är där! Jag kom underfund med det när hon inte lyfte ett finger sist men orerade om att hon till skillnad fårn svärmor minsan hjälper till... osv. Så hennes argument var alltså att hon är bättre än svärmor.(min svärmor alltså)

Det också: hon hatar svärmors sambo (har är värdens idiot) och gillar verkligen INTE svämor. Men om jag beklagar mig så blir hon galen och går in i försvarsställning. Förklara det den som kan! *suck*

Som sagt: det blir lätt långa inlägg med mycket gnäll, så måste det få vara. Jag har ingen annan att vända mig till, även det ligger i sakens natur.

SÅ; gnäll på. Jag är här.

Anonym (Vuxen)

Det där med presenter kör "min" narcissist också med. Hon försöker köpa kärlek!!! Det är svårt att vara sur på någon som ger en presenter, eller hur?

Men hon tar ändå priset. Gav en present till min svägerska (jättefint dyrt armband), (hon gav den till henne rakt framför mitt ansikte, of course), men sen tog hon tillbaka den! Min svägerska letade och letade och narcissisten hade tagit tillbaka den! (min sherlock-holmes gissning är att hon bestämde sig för att köpa sin kusins kärlek istället och gav den till kusinen istället...)

hon köper kärlek med presenter!! och presenter hon får är ett bevis på att hon är mest älskad, hon LJUGER till och med om att "den här fick jag från *****" (***** är min svärmor) och sitter och berättar om allt min svärmor har köpt henne, smycken mm. Men min svärmor har inte alls köpt dessa smycken till henne!!! hon ljuger bara!

PS: om jag missat någon ber jag om ursäkt. Det är många här.
Även det lite märkligt eftersom våra kära narcissister inte kan ha fel...

är det någon som har tips på hur sjutton man gör slut med en narcissist?? det bär verkligen emot men jag måste. fixar inte det här längre.

Angående checklistan som jag tar upp, så tyckte jag den var lite hm... "lättare" än i boken att relatera till, just därför att den tog upp narcissistiska mödrar, och inte narcissister i allmänhet. Den hjälpte mig på så sätt att den hela tiden gav lite exempel (som triggade igång en massa minnen jag i princip hade glömt....). Så jag tyckte listan blev ett bra komplement till boken om nu tråden har ett särskilt fokus på just narcissistiska föräldrar alltså

Och JA, det är klart att min mamma köper kärlek med alla sina presenter. Jag har också tillämpat taktiken att önska mig konkreta saker för att förekomma ovälkomna presenter (jag har åtminstone 10 år bakom mig nu av 500-kronors-önskningar till jul och födelsedag...)

Men det är inte så lätt att få det rätt i alla fall. Ibland får man det man önskat sig men "fel version" (Jag hade önskat mig en grå pläd, men fick en vit, jag hade önskat mig en specifik bok om ett visst ämne, och fick en annan bok, visserligen om samma ämne, men det var liksom inte det jag ville ha, och det gick förstås inte att byta helelr). Eller så får man det man önskat sig PLUS något man absolut inte vill ha. Typ: jag har önskat mig tallrikar till min servis, och får då tre uppläggningsfat därtill (trots att narcissisten VET att ajg INTE vill ha uppläggningsfat, men då är jag ju otacksam, elelr hur??).

Det sårande i det här är ju just att man inte blir lyssnad på, utan ständigt, ständigt överkörd i det man önskar. Det spelar ingen roll att man kan sälja uppläggningsfaten på blocket, det är liksom själva grejen att ens egna önskningar är betydelselösa som svider hårdast.

Det finns en bibelvers som går ungefär "Vilket förälder ger sitt barn en orm när han ber om en fisk?". Narcissisten i min närhet är en sådan förälder.