Adopterade-mer separationsrädda?

Kom till Sverige när jag var 3 månader. Har inga separationskänslor nu men jag vet att jag hatade att sova borta när jag var liten. Luktade det inte "hemma" så kände jag mig ganska otrygg och längtade jättemkt efter mamma och pappa. Kommer ihåg att jag sov väldigt länge i mammas och pappas säng också. Säkert tills jag var 10 år eller så. Nu när jag tänker efter så gillar jag fortf inte att vara hemma själv över en natt heller. Kanske beror det på att man känner sig övergiven, vad vet väl jag. Mamma berättade att när hon försökte lägga mig i spjälsäng så skrek jag tills jag blev upplyft och då darrade jag som ett asplöv.
Jag fick själv en dotter för två månader sen som har legat på sjukhus första månaden. Funderar lite på hur hon kommer att påverkas av detta. Sjukhuspersonalen sa att vi skulle försöka sitta vid respiratorn så mkt som möjligt, hålla i handen, klappa på kind och prata mkt. De sa att det hjälper bebisarna att repa sig fortare. Har inga barn tidigare men jag tycker att hon är väldigt kontaktsökande och det funkar inte att lägga henne i spjälsäng eller om man bara går ngra steg från hennes sikte.