Rädsla för samma "grav-tid"??

Det är väl klart att de känns så! Nu har jag inte förlorat något barn, men fött mitt första i v 31+3. Runt samma tid med andra barnet var jag såklart jätterädd. Men det är väl ganska normalt att känna så, tycker jag.
2:An kom förresten i v 37+4, så henne behöll jag betydligt längre i magen

Lycka till med ert försök till syskon och tillåt dej att känna så, men låt inte känslorna ta överhand...

Vilja 71, jag känner igen mig såååå himla mycket i det du skriver.
Vi förlorade vår son i april i år(40+3)och har inte använt prev.medel. Blir det så blir de, vi vill inte stressa fram de. Är superorolig för en ny eventuell graviditet. Vi vill gärna ge Isac ett levande syskon samtidigt som de skrämmer oss oerhört mycket. Ifjol den 21/8 testade vi positivt och vi skulle bli föräldrar. I år var ju detta en väldigt jobbig dag, Lillebror skulle varit 4 månader och massa känslori svall. Det var nästan med glädje jag någon dag senare fick mens. Kändes lite skönt att jag skulle slippa vara gravid samma period som jag var med Lillebror.

vi kanske ses på den andra tråden om vi vågar släppa kontrollen?!
Kram till dig! Anna

Vilja 71, jag har känt likadant som dig de senaste två månaderna. Jag blev också gravid i oktober förra året och nu börjar det snart närma sig. Tänk om det tar sig i oktober igen så att det blir samma BF? Jag har fortfarande inte bestämt mig om vi ska hoppa över den månaden eller köra på som vanligt med försöken...

Jag kan verkligen förstå er rädsla - ändå känner jag tvärtom! Jag skulle gärna bli gravid vid samma tid och ha BF ungefär samtidigt. Jag vet inte ens riktigt varför. Det enda jag vet är att det kommer att stressa mig till att bli gravid vid nästa ÄL och stressen kommer att leda till att jag inte blir det...

Det här är helt sjukt, jag och min man pratade om exakt detta för en kvart sen. Vi kommer troligtvis att börja med IVF om ett par månader och då finns chansen/risken att jag blir gravid i december samma månad som jag blev med min ängel. Jag är livrädd för detta för så kommer jag att jämföra veckor hela tiden och oroa mig desto mer. Samtidigt är jag tacksam om jag blir gravid över huvudtaget och det spelar verkligen ingen roll när det blir. Men rädsalan och oron finns där.
Kram

Tack för att ni delar med er av hur ni känner! Vi verkar vara några som känner lika och det är nog inte så konstigt! Jag hoppas verkligen att vi alla kommer mötas i tråden "väntar syskon till våra änglar" - men först ska jag våga ta steget att överhuvudtaget våga pröva!!
Ska prata ordentligt med min sambo då han kommer hem från sin resa!
Jag pratade också med min 9-åriga dotter - Tintin- idag om ett till syskon. Hennes bästa kompis har fått en lillebror några veckor efter att vi fick vår Todd. Tintin pratar mycket om honom och berättade att hon höll i honom igår. Jag frågade om hon var ledsen att hon inte fick ett levande syskon - "jaaa" sa hon då. Jag frågade också om hon skulle vara rädd om pappa och jag prövade igen. Då svarade hon att det skulle hon, men hon skulle vara jätteglad om hon fick ett levande syskon!!
Älskade unge!!

Lycka till alla nu!

Många, många kramar Carina

Vi förlora våran son för exakt 1 månadsen idag och har oxå pratat mycket om det när det är lämpligt att skaffa ett syskon.
Vår första tanke var att här planeras in nästa graviditet så vi inte får bf i samma stund som Marco kom.
Men vi tog upp det med våran bm på bb. Hon mena då bara på att det är väl kul för Marco om han blir storebror när han själv fyller år. sen sa hon att även om man eínte får samtidigt som det barn man förlorat så kommer rädslan att vara där oavsett.
Men vi har oskyddat sex nu så blir det så blir det. Jag blev gravid med marco i början av November.
Lycka till alla i vilket beslut ni än tar.

Kämpa på en dag vågar man prova igen.

Jag blev gravid tidigare, men jämför ändå väldigt mycket i "gravidtid", alltså när det var 26 fulla veckor kom mycket tankar kring hur det var då. Jag tror inte att man kan komma undan det, för man är ju ändå inne i ett annat räknevarv med alla 40 veckorna.

I början var jag livrädd för att bli gravid samtidigt som det var det enda jag ville. När längtan var större än rädslan slutade vi skydda oss, och rädslan försvann ganska snabbt för mig, men det variera säkerligen från mamma till mamma.

3/12 förra året föddes MArtin, dagen innan hade man konstaterat att han inte levde längre.
12/3 drygt tre månader senare fick vi plus.

Du kommer att känna när du är redo,
kramar

Jag blev lite besatt efter att Tea dött. Jag ville till varje pris bli gravid, och absolut inte vid samma tidpunkt som sist. Och vips så var man gravid igen. Nu är bf ungefär två månader innan ettårsdagen. För mig känns det väldigt bra. Jag var verkligen rädd att hamna i precis samma cykel. Att behöva vara höggravid vid samma tillfälle osv. MEN, man bestämer dock inte när/hur det blir med graviditeten. Men hade jag inte blivit gravid så snart så hade vi nog väntat över den tiden som krävts för att passera Tea födelsedag.

Vi ville egentligen inte följa exakt samma tidsram som när jag väntade tvillingarna, de blev till i juli-augusti förra året och var beräknade til slutet av april i år, dvs, om de hade stannat i 40 veckor vilket i och för sig är sällsynt med flerbörd, de kom redan i januari vid 23 veckor.

De blev till efter IVF och vi planerade en ny IVF denna höst, ville inte göra den vid samma tidpunkt som förra året, men vi har provat själva över sommaren och tro det eller ej, ödet ville annorlunda och jag blev gravid utan större hjälp i juli-augusti i år!

Nu följer jag exakt samma tidsram som förra gången, med en skillnad på ett par dagar bara, tror ändå att detta är menat att bli denna gången, men är ändå rädd att något ska hända efter 20 veckor som det gjorde sist då jag öppnade mig tyst utan anledning.

Jag tänkte att om det är menat att jag ska bli gravid på egen hand så ska jag väl följa exakt samma tidsram också. Lite spooky.

Swedish Aqua, ja verkligen mystiskt. Du kanske är super-fertil en gång per år

Jag känner som Fjärilsmamma att jag gärna föder nästa barn (om jag blir gravid igen) samma månad som min son dog/föddes. Det är nog lite olika det där och kanske beroende på hur det hände. Jag vet inte.... Min panik ligger i att befinna mig på förlossningen och träffa den personal som gjorde alla misstag med mig.

Å andra sidan vet jag inte alls hur jag skulle känna mig om jag blev gravid igen och fick samma BF-datum. Kanske skulle det sätta igång en massa psykologiska faktorer som gör att man slungas tillbaka till den dagen då allt hände. Ja så är det nog...

Jag har fått en dotter emellan och när vi försökte bli gravida så hade jag ingen tanke på när utan jag ville till varje pris bara bli gravid.

Hur som helst så önskar jag dig all lycka och att det snart väntas tillökning i er familj igen.

Som du märker så tänker alla väldigt olika. Jag för min del har inga som helst problem med att komma till samma sal eller samma personal, men jag blev aldrig felaktigt behandlad. Finns tyvärr inget facit för vad som är bäst. Lyssna bara till ditt hjärta.

Det är väldigt intressant att läsa vad ni andra tänker och känner! Vi tänker som sagt väldigt olika! När jag läser vad ni andra känner och tänker hjälper det mig i mina egna funderingar! Och som du säger "Mkmit" så är nog det som funkar bäst att "lyssna till ditt hjärta"!! Mitt hjärta är dock lite "veligt" just nu, men jag känner till 100% att jag kommer våga försöka skaffa ett syskon ialla fall - det är en bra bit på vägen!! Nu ska jag prata med min sambo som kommit hem idag och se hur han känner! Så får vi se.....

Tack alla som delar med sig av hur ni känner och tänker!
Ni är alla underbara!

Kramis

Att du känner att du kommer att våga är ett jättekliv! 
Varma kramar

Jag kände att jag ville bli gravid igen på en gång, efter att vår dotter föddes död v 40+4 nov-08. Tänkte inte alls på att det skulle bli samma tid överhuvudtaget. Blev gravid igen och har nu presis samma BF som förra gången. Frågade det redan vid läkarsamtal första gången då läkaren sa att man kan starta förlossningen någon dag innan. Vi ska på samtal ang detta snart. Känner själv att jag helst skulle vilja att han kommer innan, vill egentligen inte att förlossningen ska starta, vill ha det under kontroll så att inget händer. Men vi får väl se hur det går. Jag tror man är nervös hursomhelst beroende på vad som hände första gången. Men lycka till och gör som ni känner för, man får ta det som det kommer!!
KRAM