Provrörsbarn är fejkbarn (?)

Jag tycker att det låter märkligt, men jag får ju tydligen inte ha någon åsikt i detta ämne, eftersom jag har egna barn. Vi vill ju bara berätta om de alternativ som finns!

Det verkar som att hon vill det, eftersom hon har varit nedstämd sedan ett år tillbaka p.g.a. detta. Hon berättade hur ledsen hon är av att se alla gravida vänner och bekanta, i synnerhet de personer som hon dagligen träffar på jobbet. Jag kan förstå det! Hennes vänner har alla fått barn på naturlig väg, och hon känner sig som en sämre person som inte kan (ännu). Min kusin och hennes man utreds, men hon har sagt att IVF/adoption är otänkbart.

Jag kan bli lite less på att jag inte ens får prata om mina barn när kusinen är närvarande. Det sker ju inte medvetet; det kommer ju spontant på släktmiddagar etc. att vår farmor frågar hur det går för barnen i skolan, om de växt etc. Jag försöker att prata om annat, men det verkar inte hjälpa.

Fru U, jag förstår dig.

Kanske tänker min kusin som du? Hennes man berättade att kusinen hamnat i "bråk" med en kollega på en fest. Kollegan hade just blivit mamma och var glad över det - som man kan förstå! Alla grattade, medan min kusin (med för mycket alkohol i sig, hoppas jag), hade gått fram och sagt att det inte var ett "riktigt" barn, så det var inte så mycket att göra sig märkvärdig över!!

Sorger gör människan elak ibland...

Ja, absolut, jag håller med er alla. Men att säga det till min kusin, ack ett sådant uppdrag! Hon är en djävul sedan hon börjades utredas för sin barnlöshet. Jag påpekade aldrig direkt att hon varit elak mot sin kollega (man får välja sina strider), istället sa jag att hon kanske kunde be kollegan om stöd, kollegan hade ju tydligen själv haft svårt att få barn.

Jag kan visserligen tycka att hon gärna ska bli mamma, fastän hon må ha provokativa åsikter. Det kanske är hennes övertygelse, så som vissa människor har fasta åsikter beträffande abort etc.

På vilket sätt blir det en process (nyfiken)? Är det av existentiella själ? Ekonomi?

Jag hoppas att min kusin får barn, men hoppas innerligt att hon inte blir elak mot andra som inte lyckas lika bra.

Jag tror att IVF-barnen kommer att öka i Sverige, med tanke på att man blir mamma senare i livet.

Berättar man för sina barn att de kom till på lite annorlunda väg? Måste man det?

Min kusin berättade för mig att anledningen till att hon inte vill genomgå en IVF, är för att hon känner sig som en sämre människa då; varför alla andra lyckades, men inte hon. Vidare vill hon inte adoptera eftersom hon inte tror att man kan knyta av sig barnet fullt ut.

Jag tror också att det är mycket kärlek och styrka, som ni säger! Tror att det kusinen menar med "fejk", är att det inte går till på naturlig väg; man måste äta hormoner etc. Vidare är det ju en ekonomisk fråga för henne - vilka har råd att betala hur många försök som helst?