Mina två änglar

Detta hemska som har hänt har verkligen blivit stort.Här ser jag ett stort deltagande hos er mammor/änglamammor som läser Emmas inlägg. Jag själv är Emmas största lillasyster Ida. Tanken har funnits länge hos mig att starta ett forum här på familjeliv för att få ventilera och skriva av oss. Men ville lämna detta beslut till Emma eftersom jag inte visste om/när hon ville gå ut med det. Visserligen har det stått massor i tidningarna om det fruktansvärda som hänt, men ni förstår säkert mitt beslut ändå. Jag måste skriva och tacka er alla för allt stöd och alla uppmuntrande ord! Det är det vi har levt på och som delvis gjort att vi klarat oss igenom allt det senaste halvåret. Under tiden Emma låg på sjukhuset var media trycket ganska stort. Men mitt i allt så fanns allmänheten där som skickade blommor och kort, grannar som kom med mat och fika, kompisar som fanns vid ens sida och såg till att vi klev upp på morgonen, fick i oss mat och orkade med vardagen.Ni kanske inte tror att ett litet "Tänker på er" eller "Beklagar sorgen" betyder så mycket i allt det jobbiga och hemska för oss. Men jag tror att jag pratar för hela vår familj när jag säger att det är dem orden som värmer mest och som får oss att orka med livet. Saknaden efter mina små syskonbarn är enorm. De var världens gulligaste och bästa ungar! ALLT jag gör påminner om dem. Skulle göra vad som helst för att få tillbaka dem.... Jag har läst igenom många av era inlägg och måste säga att ni alla skiver många uppmuntrande ord. Många av er frågar hur Emma kan vara så stark, hur hon sörjer, hur hon orkar med livet.Emma är sådan som person är det bästa jag kan säga om detta.Jag och Emma har alltid stått varandra nära som systrar (även våran lillasyster!). Emma har alltid varit min förebild och jag har alltid sett upp till henne (och gör fortfarande!). När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bli som hon. Stark, glad, positiv och världens snällaste! Jag är fortfarande förundrad över hur en människa kan bry sig så mycket om andra när den själv har mycket att tänka på och mår dåligt. Men Emma är sån!Alla sörjer på sitt sätt, även Emma.Vi i familjen finns där för henne när hon behöver det.Den bästa systern man kan ha! (Självklart är min andra syster också bäst!) :)

Ja, självklart vill jag berätta om oss. Mitt finaste minne av barnen... hmm, jag har så många, men ett som jag spontant kommer ihåg är en dag nästan precis en vecka innan händelsen när vi går ner till ån. Vi har med oss fika o gammalt bröd till ankorna. Lite av berättelsen finns på max minnessida under "blogg". Det var en sån lugn dag, vi hadde det extremt mysigt, max visade Saga skulpturer som finns bredvid ån. Saga var lite skeptisk, men Max visade att det inte var nåt farligt alls. Så de tillslut gick fram utan min inblandning, hand i hand o klappade skulpturen.El på julafton när Saga var livrädd för tomten, hon hadde intagit mosters knä och lämnade det inte. max blev bästa kompis med tomten och hämtade paketen åt saga....Saga pratade mycket, tillexempel när hon bajsat så sa hon "bläj" o pekade på blöjan.När jag satt på toaletten en dag så hadde jag fått mens, jag skulle precis sträcka mig efter en tampong när Saga kom inspringande. Hon såg vad som hänt i mina trosor och pekade, rynkade på näsan och sa "bläj" -nej sa jag, det är inte bajs.Hon sprang iväg och kom tillbaka några sekunder senare med en av sina blöjor!Ja, smart var hon iaf...

Det e många som sagt att min blick förädras när jag talar om Max o Saga. Jag kan själv inte märka det. Men jag känner det. Jag bli alldeles varm när jag nämner dom. Jag blir glad i kroppen när jag tänker på dom och jag älskar dom (fortfarande) så obeskrivligt mycket. Tack för att du berättar att min kärlek till de två syns så tydligt.

Håller med. Till och med en blind.. och en döv skulle höra hur fint hon pratar om barnen..

Jag har också funderat på det. Om man kan ha öppna ögon fast man e medvetslös...Jag ska prata med en läkare om det. El det kanske e någon här inne som kan svara på det.Händelsen ägde rum någon gång mellan 19.05-19.18. 19.05 pratade jag med min syster på msn. 19.18 öppnade min sambo dörren.Ambulansen kom innom 10 minuter uppsaktingsvis (uppskattat av min sambo) efter att han ringt sos. Vi vet inte när ambulanserna åkte iväg. Men, när de kom till sjukhuset avled Max ganska snabbt. Saga klarade sig till röntgen och upp till operationssalen. Men jag har fått en dödstid på ca 22.00.Jag vet ej om den stämmer. Jag har bett att få ut journalerna från kvällen, men de vill inte släppa nåt förrän hovrättsförhandling är klar.Pressrealisen gick ut före mina anhöriga fick veta nåt. Så de fick höra på radio att barnen var borta.