Mina två änglar

Ni som läser här känns som mina vänner, mina vänner i sorgen. Jag längat efter att få sätta mig här o läsa o skriva. Idag har jag haft några vänner på besök, vi åt lite mat tillsammans och kollade igenom lite kort på barnen. Det var så skönt. Så skönt att se dom som jag minns dom. Leka, mata ankorna, sova, busa el äta... Jag log vid varenda kort. De var så härliga. Jag njöt av varje sekund, att få uppleva livet tillsammans med dom. Att lära dom saker... att bara vara vi.jag har också vart nere på kyrkogården idag med, ibland är jag där flera ggr om dagen, just nu brinner det 17 ljus för dom. Det står ca 10-15 blommbuketer. Barnens mormor har planterat en fin blomma där också. Det e fullt med änglar leksaker hälsningar ljuslyktor och andra saker som andra vet att barnen tyckte om. Det e en sån fridfull plats. Nära vattnet, men inte för nära... Omgiven av träd och minneslunden är bara några steg bort. Bänkar finns det överallt, så man kan vara där hur länge som helst. så, fint

Nej tyvärr.... jag vågar inte det.

Jag har faktiskt inte sett bilderna själv. Bara hört andra berätta om det. De låg på en hemsida.... men e borttagna nu. Det stog om det i tidningen och sen försvann bilderna.

Håller med. Jag fattar inte hur en del människor fungerar! Arg är bara förnamnet på mig då jag hör detta.

Heartsonfire. Menade att bilderna togs bort var bra för jag fattar inte vem som lägger ut sånt, hänger inte helt med om jag missuppfattat det hela här.

Då håller jag med igen. Blev lite förvirrad bara, har nån gjort så med den tjejen du nämnde?

www.expressen.se/Nyheter/1.1340577/emmas-brev...Länk till mitt brev till Tyskan....

Svar på #1632Ja, jag fick se dom innan de begravdes. Långt innan faktist. När jag åkte från sjukhuset till det skyddande boendet så åkte vi till ett sjukhus där de fanns. Jag hadde sagt ifrån innan att det var för tidigt att se dom. Men de tyckte det var viktigt, jag kännde mig inte redo. Men jag e glad att de tjatade på mig. Vi kom in i ett litet rum med stolar och ett bord. De hadde tagit kort på barnen som låg i ett angänsande rum. Vi satte oss ned och fick se korten. Jag tog kortet och tittade sakta på det, tog det nämare och närmare mig. Det var Max o Saga, men jag förstod inte att det var dom. De låg tätt tätt i samma säng. De hadde täcke över sig med blommor ovanpå. De öppnade dörren men jag satt kvar på min stol. Mina anhöriga började gå in. Tillslut gick jag fram, sakta fram till dörren jag såg sängen. Jag gick ännu lite längre och såg allt, jag såg barnen ligga där, de hadde varandra, tätt tätt intill. Jag tog ett steg in i rummet, så jag stod bara tre meter ifrån att röra vid dom. Men jag orkade inte, jag sa att jag älskade dom. Sen gick jag ut. Jag var rädd. Max hadde en hetta på huvudet. jag började fundera på varför. Jag visste ju inte vad de avlidit av. Så jag misstänkte att han också fått skallskador. Saga hadde en lite mössa på sig. Så jag funderade åt det håller med henne med. Ingen ville svara på några frågor. Jag blev ensam med mina funderingar. Idag ångrar jag så himmla mycket att jag inte gick fram, tog dom i handen och fick röra vid dom en sista gång. Jag ångrar så djupt att jag missade den chansen.

Svar på #1644Tack för ditt fina svar. det tröstade mycket.....

Jag tänkte att det började bli lite ont om positiva ord från mig här i tråden. Så jag tänkte berätta om en sak som jag kom att tänka på häromdagen. Varje dag när vi skulle lägga Saga så kopplade jag näringsdropp på henne innan jag lade ner henne i sängen. Jag lade en fäll bredvid hennes säng och sen lade hon sig på den, hon visste exakt vad vi skulle göra. Rutiner tyckte hon om. Jag gav henne något att leka med och hennes napp. Max ville alltid vara med när jag kopplade droppet. Han kollade muntligt att jag hadde "spritat" händerna först. Det visste han att man måste göra. (Handsprit). Sen gav jag honom alla begagnade engångssaker att leka med. Som tex plastsprutor, tomma natriumkloridanpuller osv. Jag kopplade droppet som tog ett par minuter. Sen gav jag Saga nappflaska så hon skulle få sin kvällsvälling och sen sade vi "natti natti" pussades (Max också) o sen vinkade vi. Saga lade sig tillrätta på en gång o sov på någora minuter. Max och jag gick in i hans rum och valde bok. Sen läste vi bok innan vi med sa god natt, puss o kram ville han alltid ha och sen sov han tryggt han med. Vi hadde rutiner varje kväll som såg likadana ut pga droppet. Men både barnen o jag trivdes med det och vi sa alltid god natt med ett leende på läpparna.