Mina två änglar

Emma!
Jag vill oxå skicka en stor kram till dig och säga att jag tänker på er varje dag. På senare tid också utan att gråta. Det svåraste är ju för oss som är kvar här på jorden. För barnen har det fint o leker me alla andra änglabarn och blir omhändertagna av gamlemormor.
Där de finns existerar ingen smärta och det är en tröstande tanke. Underbara fina änglabarn du har! Och att tänka på att det bara var några minuter av deras liv som det hemska hände och både före o nu efter så är de lyckliga och lekfulla o har det bra och har världens bästa mamma!

Jag tror som du Emma, att när du var medvetslös så följde du barnen och lämnade över dem, pussade o kramade och sa inte hej då, men "Vi ses snart"...och sedan fick du återvända. För du var inte färdig här nere. Utan dig hade inte den skyldiga kunnat dömas och du hade så mycket mer att ge.

Det är så fint att läsa om de minnen du har av barnen, skönt att tänka på dem som de var, och inte bara om allt det hemska som man läst om i pressen. Skrattar när jag läser om Max och hans klokheter :)Så lik min son. Behöver du hjälp, stöd eller vad som helst så be om det! Vi är många som finns här, beredda och glada att få underlätta om det går!

Till sist,
Modig är inte den som gör något utan att vara rädd.

Modig är den som gör något TROTS att den är rädd.

Som du, Emma. Kram på dig.

Kikar in o säger godnatt till Emma och er andra. Och Sov gott inatt alla små änglar, ta hand om varann där uppe.

Läste i tidningen idag att Emma sagt att det värsta var att Max hade stått bredvid henne och antagligen försökt skydda sin mamma. Jag blir alldeles kall. Denne lille prins, en sådan modig hjälte. Kan inte fatta. Man tror att tiden ska matta ut känslorna, men det känns lika starkt varje dag. Det enda jag kan tänka som gör att det känns lite bättre är att de är på ett bra ställe idag, utan smärta och rädsla, och att barnen har varann.

Hur är det med dig, Emma? Är det tungt nu i veckan?

De är så ljuvliga...så himla himla fina.

Jag tror att det känns så nära för ni är en helt vanlig familj. På nåt sätt vill man hålla sådana här händelser ifrån sig, tänka att "men jag är ju inte sån, umgås inte i såna kretsar, går inte i de områderna" osv, osv... Men ni hade ju inte gjort något, inte något som gjorde att ni kunde förvänta er detta. Ni är precis som vilken familj som helst. Som min familj. Jag tittar på bilderna och kan inte fatta att de inte finns här mer. De ser så sprudlande o levande ut. Nästan så man kan höra deras skratt genom datorn...

Och detta med lapptäcket, konstigt jag tänkte häromdan, att undra vad de gör med alla barnens kläder...och leksaker. Nu vet jag. Och det känns som ni gör helt rätt.

Ja, att man kommer ut är nog viktigt. När jag var sjukskriven hade jag min hund som då var valp. Jag har många gånger varit tacksam äver den lilla byrackan som gjorde att jag kom ut i skogen och till havet och inte fastnade inne i lägenheten.

Känns tröstande att veta att barnen har en så underbar mamma, så att man vet att under deras (allt för korta) tid här på jorden så hade barnen det så bra!

Läste förresten att efter Tsunamin så gick ju några mammor ihop och skapade minnessmycken (miss dee)

Jag skulle gärna bära ett Max och Saga-minnessmycke!

Gonatt allihopa, gonatt Emma! Gonatt alla fina änglar.