Försöker hela tiden läsa ikapp i tråden med har nog ett glapp på sådär 50 sidor fortfarande. Jag har inte själv förlorat barn och kan bara försöka föreställa mig hur det är. Men jag tror inte att jag kan komma ens i närheten. Men som alla andra berör detta mig på djupet. Både för att det berör barn och för att det ju skett i mina hemtrakter.
Jag känner en oerhörd beundran med dig Emma och alla andra änglamammor här inne. Den styrka ni besitter är en inspiration för oss som kämpar med problem som i jämförelse känns futtiga. En tanke på er får mig att kunna glädjas åt min son även när han varit vaken större delen av natten och bara vill bli buren (koloss på 11 kg...).
Mycket pladder. Det jag egentligen ville var att dela med mig av en så fin dikt jag läste i tidningen härom dagen.
Jag hoppas att alla får en UNDERBAR helg!
kram Anna
They say that memories are golden,
well maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you,
you never would have died.
In life I loved you dearly,
in death I love you still.
In my heart you hold a place
no one ever could fill.
If tears could build a stairway
and heartaches make a lane,
I'd walk the path to heaven
to bring you back again.
Our family chain is broken
and nothing seems the same,
but as God calls us one by one
the chain will link again.