Mina två änglar
emmy840508 skrev 2008-11-16 11:39:24 följande:
Jag beklagar eran situation. Men jag e samtidigt så glad att det gick väl för er. Fruktasvärt att sväva i ovisshet förstår jag.Ja, hur klarar man att gå vidare? Jag tror att man måste tillåta sig själv att vara ledsen.Jag har sagt till alla runt omkring mig att TID är det bästa de kan ge mig. Det har jag fått. massor av tid. Sen att se alla de små sakerna som finns kvar, barnens minne bla... jag har det som mitt "jobb" idag, att föra det vidare.Jag uppsakttar min familj, mina vänner och andra som betyder mycket för mig, lite extra, för de finns kvar där och stöttar mig och låter mig stötta dem. Jag har inte kommit så långt än. det har bara gått 8 måndader. Men jag har bestämmt mig för att INTE lägga mig under täcket och dra det över huvudet. För jag vill fortsätta leva, annars lever inte det lilla som finns kvar av barnen vidare.Vilka sunda tankar du har! Och ja, du är en mkt stark person!
Men man vet inte hur man reagerar i en jobbigt situation.
Har läst och följt dig i denna tråden ett tag nu men har inte vetat vad jag skulle skrivet. Svårt att finna dom rätta orden!
Detta är inte alls samma sak, hoppas du tar mig rätt nu.
Men när vi skulle få vår dotter trodde vi allt skulle gå på räls. Få den "perfekta" familjen osv.
Sen kom vår lilla tös ut och vi fick reda på efter ca 20 min att hon har Downs syndrom. Hela vår värld rasade. Men sen har det blivit vår "perfekta" familj.
Varför jag berättar detta är just för livet blir inte alls som man har tänkt sig.
Livet kan vara så j-kla orättvist!
Ibland undrar man varför dessa hemskheter måste hända(det som hänt er familj)
Jag kommer följa dig och din familj här i tråden!
Läser även i din syster Idas tråd!
Ha en fin söndag! Mvh Maria