Mina två änglar
Den här dikten läste min kusin vid mosters begravning jag tycker att den är så vacker:
Vi står vid havet.
Det ligger ett skepp vid kajen.
Kaptenen låter morgonvinden gripa tag i seglen
och skeppet ger sig ut på den blå oceanen.
Det är ett vackert fartyg som är byggt för långa färder.
Vi står och ser på det när det glider iväg
ända tills det försvinner som en liten prick vid horisonten.
Just då hör vi någon säga vid vår sida:
"Nu har hon lämnat oss"
Lämnat oss för vad?
Bara försvunnit utom synhåll för oss.
Det är allt.
Hon är lika vacker och välbyggd som när hon lämnade stranden.
Detta att hon blivit mindre och till slut försvunnit
är ju bara vi som ser det.
Just när rösten vid vår sida säger att hon lämnat oss,
finns det någon på en annan strand
som ser henne dyka upp vid horisonten
och en annan röst ropar:
"Här kommer hon"
Många kramar till dig o din familj