Mina två änglar

Hej Emma!
Även jag har drabbats av mardrömmen att förlora min dotter på detta grymma sätt. Min Sara var 18 år när hon mördades och det tog polisen nästan två år att hitta den man som gjorde det.

Precis som du har jag valt att inte hata honom, för att värna om min kraft och inte ge honom det utrymmet i mig. Och precis som du är jag tacksam för den glädje jag ändå kan känna. Jag har förstått att många reagerat på att du ler så pass mycket men det är ju verkligen något att vara tacksam över, att den förmågan fortfarande finns hos oss.

Egentligen finns det mycket som jag skulle kunna tala med dig om... och jag lämnar därför mitt telefonnummer i ett meddelande i din Inbox. Ifall du skulle vilja prata med någon som förstår vad du går igenom. Där får du också det jag skrev till den andra rättegången, och som jag läste upp för hovrätten - kanske kan du finna lite stöd i det just nu.

För mig var det inte mördarens kniv som var det värsta mordvapnet, utan hans totala avsaknad av medkänsla. Därför har det stor betydelse för mig att hjälpa till att sprida medkänsla mellan människor, och de dikter jag skrivit och som tryckts på kort är en stor del av detta.

Här är två av dessa dikter. Den första är en av de mest spridda dikterna, även här på FL. Den andra är tack och lov inte lika spridd... Men de är båda uttryck för den gränslösa kärlek vi känner till våra barn.

Ett nyfött barn- av Siv Andersson  Det är som ett mirakelnär ett barn har blivit fött- ut kom en liten mänskasom ingen förut mött! Ett spädbarn är så vackertoch dess doft helt underbar.Och det är nåt visst med blickensom är sällsamt vis och klar. Från den stund man tar emot detblir inget mer detsamma.För ett barn förändrar livet för sin pappa och sin mamma… Ett sånt hav av ömsint kärleksom plötsligt väller framför detta lilla under      som ännu vägs i gram.


Till dig som förlorat ett barn- av Siv Andersson Den svåraste av sorgerär när livet blir för kortoch en dotter eller sonför alltid har ryckts bort. När någon man gett livoch  älskat mest av alltså grymt kan tas ifrån enblir det ofattbart och kallt. I sorgens tunga mörkerfår man ta en dag i sänderoch försöka samla krafttills ljuset återvänder. Och i all gränslös saknadså hjälper det att seden medkänsla och omsorgsom andra har att ge.

Just detta med medkänsla och andra människors stöd har även för mig haft en enorm betydelse. Att du får mycket av det märks inte minst här i din FL-tråd. 

Jag har tänkt mycket på dig och velat ta kontakt på något sätt och äntligen blev det så genom att jag nu upptäckt att du, liksom jag, finns här på FL.

Kram och medkänsla i mängder till dig, Emma
från Siv

Oj då, ser att dikterna blev helt fel när de las in på sidan.
Så här ska de vara:

ETT NYFÖTT BARN
- av Siv Andersson

Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!

Ett spädbarn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.

Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.

Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram.

TILL DIG SOM FÖRLORAT ETT BARN
- av Siv Andersson

Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.

När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder.

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.

...att du dessutom förlorat båda dina barn är långt mer än någon skulle behöva bära.

 

Här är några tankar om det här med hat och hämnd, som många kommenterat även till mig efter mordet på min dotter Sara.

Jag har aldrig önskat att mördaren skulle dödas. Det är just det som skiljer mig från honom, att jag inte vill döda någon annan människa. Jag är alltså helt emot dödsstraff. Däremot har jag önskat att han någon gång skulle förstå vilken oerhörd smärta detta inneburit för oss anhöriga. Tyvärr finns det nog inget hopp om att han någonsin skulle förstå det, eftersom det fruktansvärda han gjort visar att han helt saknar empati - något som även märktes under rättegångarna då han, liksom den tyska kvinnan, aldrig visade att han på något sätt blev illa berörd av bilder och annat han konfronterades med. Ingen annan i rättssalen var oberörd av detta. Och den här mannen hade ändå två små barn själv! Ändå skulle jag aldrig önska honom att drabbas av detsamma som jag, trots att det kanske bara skulle vara då som han skulle kunna förstå vilken mardröm man tvingas genomlida som förälder.

Liksom Emma, har jag valt att inte heller känna hat till mördaren. Hatet skulle bara drabba mig själv och förgifta mitt inre. Och jag vill verkligen inte låta honom ta den platsen i mig och i mitt liv. Det han gjort, däremot, tar fortfarande efter tio år stor plats i mig. Och jag kan nog aldrig mer få tillbaka den tillit jag hade till omvärlden innan detta hände. Även om all den godhet och allt det stöd jag fått av så många människor genom åren har gjort att jag ändå klarat av att leva vidare.

Även du Emma får ju ett fantstiskt stöd och enormt mycket empati, inte minst här på FL. Så här är ännu en av mina dikter, som jag skrev ett par år efter Saras död, eftersom jag behövde just ett sådant kort att skicka till de underbara människorna i min omgivning.

TACK FÖR ALLT STÖD
- av Siv Andersson

När dagen är ett mörker
blir natten dubbelt lång.
Då slutar solen lysa,
då tystnar fåglars sång...

Men nån mening kan nå in
från en omtänksam person
- liksom ljuset i en blick
som inte tappat tron.

Att någon bryr sig om en
när man inte längre vill
är just vad man behöver
för att orka lite till.

Det du har gjort för mig
är sådant som man minns.
Så tack för allt ditt stöd
- och tack för att du finns.


Saras favoritpoet var Gunnar Ekelöf, och en gång slog jag bara upp en av hennes Ekelöf-antologier. Jag hade just pratat med en av mina vänner om det ofattbara i att någon kan göra något så grymt mot en annan människa (Sara tillfogades mer än 160 knivhugg) - samtidigt talade vi om vilken enorm medkänsla som så många människor hade visat oss... Det jag då fick läsa när jag slog upp en av böckerna helt "på måfå" gav mig en stark känsla av att Sara ledde mig till just detta citat... Och detta var inte heller den sista gången som detta hände... Så här stod det:

Den som inte har sett mänsklighetens ondska
har inte sett möjligheten till godhet.


Och jag är glad att det bland annat i den här tråden visas så mycket godhet. Ni som gör det är så många fler än de få människor som gör andra illa. Och det är väldigt betydelsefullt.

Det har funnits stunder då jag känt en enorm vrede gentemot mördaren, och det tror jag bara har varit bra för mig - skulle väl egentligen ha behövt haft mer av det, fast jag är inte så mycket för det, tror jag.  

Men hämnd är inget som jag verkligen funderat på. Vad jag än gjorde mot honom så skulle det ju ändå aldrig kunna vara tillräckligt för uppväga det han gjort, och ingenting skulle ge mig min dotter tillbaka. Men när jag fick veta att han hade förflyttats från det första fängelset han var på till ett annat, för att som man sa "hans säkerhet var i fara", så måste jag erkänna att jag inte beklagade hans öde. Och jag tänkte att han kanske ändå hade fått känna på lite av den skräck som min Sara måste ha genomlidit. Mest för det, alltså, men jag skulle inte må bättre av att veta att han utsattes för fysiskt våld. Återigen är det just det som skiljer mig från honom - att jag inte (som han uppenbarligen gör) finner någon njutning i andras lidande.

Apropå det... Jag skrev ju i mitt förra inlägg att alla utom mördaren var berörda av bilder och annat som visades under rättegången. Men så var det inte riktigt. Varje morgon var det många som köade tidigt för att få plats i rättssalen. Jag och Saras pappa hade bara rätt att reservera platser för oss och varsin stödperson. Men våra andra vänner och anhöriga fick köa som alla andra. Bland dem som var mest angelägna om att komma in fanns några personer som jag kallade hyenorna, människor som uppenbarligen var där för att njuta av vårt lidande. En kvinna kom dit berusad (fast det var så tidigt på dagen) och en annan satt och snaskade godis, som om hon var på bio. Jag såg några gånger att hon  tittade liksom lystet åt mitt håll, mest hela tiden, och det var helt vidrigt att uppleva.

Jag hoppas verkligen att du varit förskonad från såna människor i din omgivning, Emma. Men skulle du ändå råkat ut för några "hyenor", så ska du veta att de tyvärr är vanliga i såna här sammanhang (även i bloggar) och inget som bara är riktat mot dig personligen.

Men... som sagt... alla fina, underbara och medkännande människor vi får möta uppväger ju detta fåtal känslomässigt skadade personer.