Mina två änglar

Både jag och barnen åkte själva i varsin ambulans.
Min sambo fick åka till polisstationen för ett förhör. Blev sen stjutsad till arboga. Han blev avsläppt vid Mc Donalds där hans och min far fanns.
De pratade med polisen och de sade att det var bäst att åka till uppsala för jag var påväg i helikopter dit.
jag vet ej vad pappa tänkte i den situsationen. Men jag har för mig att jag hörde att han hadde i tankarna att barnen också var påväg dit. Självklart var han i chock och jag e säker på att han nog gärna ville åka till barnen. Min pappa var otroligt fäst vid sina barnbarn. Men på något sätt var de nog fast i vårdens och polisen "klor".
De frågade och förväntade sig att få ett ärligt svar om vad de borde göra i denna situation. Vem vill man lita på i chock om inte på sammhället.
Min pappa är här inne och läser ibland, jag hoppas inte jag skrivit något galet isf ändrar ja det vid ett senare tillfälle.

Eftersom jag inte fått läsa journalerna så vet jag ej exakt dödsorsak. Men rättsläkaren sade på rättegången att de avled av sina skador.
Men, jag vet att de också pratade om blodbrist och då slutar ju hjärtat slå.

Ja, du har rätt, hon är vänsterhänt. Hon blev frågad om det i tingsrätten. Hon sade "jag skriver med vänster hand"
Och, ja, jag hadde bara skador på höger sida. Lite uppe på huvudet och bak i huvudet också, men ingenting på vänster.

Ingen fråga är onödig.... jag kan välja att svara.... el inte logga in här alls. Men jag är här varje dag.

Ja, vi låg jättenära varandra. Jag låg längst ena väggen. Max låg några decimeter nedanför mig och Saga låg några decimeter precis bredvid Max.
Hallen var endast en o en halv meter bred.

Ja, som någon skrev här under så hette hon mormor kajsa... jag tror att hon kom och tog hand om barnen åt mig där i våran medvetslöshet... Jag vill tro det och då tror jag det.
Det e min pappas mormor... hon blev över 90 år....en riktig "krutgumma".
Det e tryggt att de e på samma ställe.

Bild på graven ska jag fixa! Min sambo har köpt en ny bra kamera. Så vi tar många fina bilder när vi går dit idag :0) Säger till när jag laggt upp dom.

Hur konstigt det än låter så vill jag höra det då, på en gång om hon berättar. Jag vill inte undvika någonting hon berättar isf. Mycket för att fylla i luckorna jag har men också visa alla som tvivlar på mitt minne att jag faktist minns vad som hände. Vad gäller barnen så kommer det vara hårt. Men, jag vill veta om deras sista minuter.... även fast det var fruktasvärda minuter.

Hej allihoppa! Jag har vart borta ett par dagar härifrån. Jag har passat på att fika med vänner, jag har vart hos läkaren, städat hemma, bjudit vänner på mat, umgåts med min mamma och mormor, vi tog med mormor till barnens grav. Hon kan inte ta ta sig dit själv. Så hon såg stenen för första gången. Jag har ärligt talat saknat att vara här inne. Jag mår så otroligt bra av det. Jag ser att det hänt otroligt mycket. jag ska alldeles straxt uppdatera mig.

åååå, vad otroligt fint!! Lilla Elin så liten men klok som en bok! Hon ställde en fråga, men svarade på den alldeles själv. Berätta för henne, om samtalet kommer upp igen, att jag gråter ofta. Men när jag var hos er så behövde jag inte gråta, för jag var så glad att få träffa er alla!
Jag tror som hon att man blir "svart i hjärtat" om man inte gråter om man BEHÖVER gråta. men man ska inte gråta om man inte behöver det. Det vill säga, man måste släppa ut känslorna när man behöver det, men inte tvinga fram dom.

Tack så mycket för att vi fick komma till er o hälsa på! Frida och jag somnade i bilden påväge hem, vi var helt slut efter det. Men det var jätteskoj att se er alla! Som du säger så måste vi komma oftare. Det behöver iaf inte dröja 5 år till nästa gång ;0)

Jag beklagar eran situation. Men jag e samtidigt så glad att det gick väl för er. Fruktasvärt att sväva i ovisshet förstår jag.

Ja, hur klarar man att gå vidare? Jag tror att man måste tillåta sig själv att vara ledsen.
Jag har sagt till alla runt omkring mig att TID är det bästa de kan ge mig. Det har jag fått. massor av tid.
Sen att se alla de små sakerna som finns kvar, barnens minne bla... jag har det som mitt "jobb" idag, att föra det vidare.
Jag uppsakttar min familj, mina vänner och andra som betyder mycket för mig, lite extra, för de finns kvar där och stöttar mig och låter mig stötta dem.
Jag har inte kommit så långt än. det har bara gått 8 måndader. Men jag har bestämmt mig för att INTE lägga mig under täcket och dra det över huvudet. För jag vill fortsätta leva, annars lever inte det lilla som finns kvar av barnen vidare.