Mina två änglar

Självklart tycker också jag att du borde bli årets kvinna.

Emma: Jag blir ledsen att du ska behöva ha såna dagar men jag förstår att du kan få dem och blir glad att du lyssnade på din kropp. Hade jag varit i din sits hade alla dagar varit såna är jag rädd så återigen beundrar jag dig för hur mycket du kan och orkar.

Hej Emma. Det är en sak jag skulle vilja fråga men det kan vara känsligt. Jag har funderat, skrivit,raderat, funderat, skrivit, raderat... Men jag har tänkt på det sen det hände och det har plågat mig. Du behöver absolut inte svara om du inte vill, och säg till om jag går för långt. Det sista jag vill är att såra eller plåga dig på nåt vis,det hoppas jag du vet. men som sagt det har plågat mig sen det hände. det sas att barnen jämrade sig när de bars ut ur huset och jag önskar av mitt innersta att det inte är sant. Jag vill inte att de ska ha känt den smärtan eller plågats av rädslan. Jag önskar att de ska ha förskonats detta. Som sagt Emma, jag vet att det kan vara en känslig fråga och jag ber om förlåtelse på förhand ifall det är över gränsen. Men jag måste fråga coh sen är det upp till dig hur du vill hantera frågan. Tvekar än en gång om jag ska trycka på posta inlägg...

Usch, ågren över mitt senaste inlägg

Jag hoppas att det var fel iallafall.

Emma: Sitter här med värkande hjärta och sprutande tårar när jag ser dig berätta om det där med barnen, alltihop. Att Max rörde sig genom hallen, att de hyperventilerade, att de var så nära... Tänk om Saga hunnit opereras och klarat sig... Jag vill inte!!! det får inte vara sant! Snälla, kan ingen väcka oss alla ufrån denna outhärdliga mardröm.

Pojkmamma: Jag håller med dig. Själv var jag till slut tvungen att fråga för det har plågat mig ända från början. Min favorit är bilden där Max och Saga går hand i hand.

Fick springa ifrån datorn lite hastigt igår för att ta hand om min lilla tös som grät i sin säng, hon är inte bra just nu, och jag tog genast upp henne och bar henne till vår säng. Borstade inte ens tänderna för hon behövde mig.

Jag gråter när jag tänder mina ljus i fönstret nu på morgonen. Dessa ljus är en kär vana, en symbolhandling för mitt stöd till er, en minneshandling och en kärlekshandling gentemot två underbara barn jag inte hade förmånen att känna när de levde men som deras fantastiska mamma lärt mig känna i efterhand. Jag vill helst tänka mig dem som levande för det gör så ont att tänka annat, jag vill inte, kan inte, acceptera det som hänt.

Emma, jag förstår att du älskade att kallas mamma, för du är en sån fantastisk mamma, det kommer du alltid vara. Jag tror inte att du nånsin kommer glömma Max och Saga, det kommer jag aldrig göra som inte ens hade förmånen att känna dem, så hur skulle du då kunna det... 8 månader... och ändå så nära. Imorgon tänder jag tre ljus igen, ett för dig också så att du ska orka denna dag. *kram*

Emma: Vi finns här för att vi vill det, glöm inte det. Vi vill finnas där för dig/er men det känns så futtigt ibland. Jag har mina barn hos mig och det känns bara så fel att du inte har det. Har tänt tre ljus här för er idag, hoppas att du orkar igenom denna dag.

En fråga vill jag ställa dig och hoppas du tar den rätt. Jag är troende kristen och vill gärna få bära er i mina böner, är det OK med dig?