Fick igår veta att min brors barn har dött i magen på sin mamma. De är nu på igångsättning och jag skulle vilja ha råd till både dem som drabbats av detta och till oss som nära anhöriga. Gärna även råd om hur man berättar för en tvåårig storebror. Jag har själv en 2-månaders bebis och det känns extra jobbigt.
Hej
vad tråkigt att höra om din bror och hans tjej.
Som anhörig kan du vara ett stöd, fråga om vad som hänt, lyssna på vad de berättar, bara vara där för dem. Höra av dig även om de inte hör av sig, det är jobbigt att lyfta på telefonluren och ringa, men man vill oftast prata om det ändå.
Jag har också en dotter som är 2,5 år äldre än min ängladotter och för vår del behövde vi inte direkt förklara, utan när hon peka på min mage och sa bäby så svara jag att baby inte är där längre. Hon har fått se foton av lillasyster och hon följer med till graven och säger hejdå när vi går därifrån.
Mitt bästa råd är nog att finnas där för dom och även komma till dom och prata, man söker inte kontakt själv utan är tacksam för de som kommer till en och håller kontakten själva.
Man vill prata, prata och återigen prata om det som hänt och allt som man drömt och tänkt och trott... hela livet tar en väldigt skarp sväng.
Kramar
Jag beklagar detta fruktansvärda som hänt.
Det ni anhöriga kan göra är att hjälpa till så mycket ni kan med markservice när dom kommer hem. Dom kommer inte ha nån ork och dom kommer att var i chock dom närmaste veckorna. Se till att din bror och hans fru får hjälp av en kurator. Var delaktig. Titta på bilder på barnet. Prata om deras fina lilla bebis, det är oftast tröstande. Det kan nog vara svårt för dom att träffa er lilla tvåmånadersbebis så ta det lugnt med det om det är möjligt.
Kom ihåg att det kommer att ta väldigt lång tid för din bror och hans fru att lära sig leva med den här sorgen. Det tar inte några veckor utan snarare år. Ställ inga som helst krav på dom på en väldigt lång tid och om dom gör något som du inte förstår, tänk på att dom gör det för att överleva.
Tänkte först skriva ett litet svar på ditt inlägg för jag har själv förlorat ett ett barn på detta hemska sätt.
Men när jag läste ovanstående inlägg från "Powerpuffen" hade hon skrivit så bra!
Föjl gärna hennes råd för precis så uppskattade/uppskattar jag /vi när vänner och familj är och var mot oss.
Man behöver inte säga så mycket bara finnas jämte och lyssna....
Bara finnas där, men också respektera om det nu ett tag framöver blir jobbigt för dem att träffa ditt barn.
Det är inget du ska ta personligt om det blir så. Det påminner bara så mycket om det de inte fick.
Jag fick också ett vackert Änglasmycke av en vän, som jag bär varje dag. Kanske kan du köpa ett sådant som en liten gåva istället för blommor, som de säkert kommer få mycket av.
www.calas.se
Där finns fina små änglar i sten.
Bara som ett tips på något som varar och samtidigt bejakar att de har ett barn.
Tack för era tips! Pratade precis med min bror. Mamman har fått några piller och nu väntar de bara... Kl. 15 skulle de tillbaka. Jag frågade om han vill att vi undviker att ha med Ester när vi sen träffas men det ville han inte. Tydligen var fostervattnet inte klart så något måste ha varit fel. Känns nog bättre om det finns en förklaring till varför barnet dog.
Har precis beställt två små änglafigurer som man kan hänga på t.ex. mobil, väska eller nyckelring.
Beklagar att de inte fick behålla sin lilla bebis!
Håller med de som skrivit innan. Det viktigaste är att finnas där lyssna (även om du höst samma sak flera gånger innan), titta på korten, be dem berätta om förlossningen och hör som sagt av dig. Men orkar inte höra av sig till folk.
Som sagt det kommer nog bli jobbigt för dem att träffa ditt barn (och alla barn runt omkring)just pga att det påminner om vad de inte fick...
Väldigt fin tanke med smycket. Det hade jag uppskattat jätte mkt!
Rimfolina; får jag fråga var du hittade dem? Har kollat efter ngt sådant.
viktigaste är att våga prata med dom ,, låtsas inte att bebisen aldrig funnits.Våga fråga och tom kanske be få se den lilla,jag kan lova dig att föräldrarna gärna vill berätta och berätta,även om barnet inte lever så är man stolt...
Ta inte med er bebis vid ev träff,jag är också änglamamma och jag hade inte velat träffa nån liten då vår sorg var som färskast, det är jobbigt nog ändå.
Storebror bör informeras att bebisen är död och han ska tas med för att se det döda barnet,gör ingen stor grej av att förklara för mkt,vår dotter var 2 när det hände oss och med den erfarenhet vi har så är 2 åringar oftast för små för att igentligen förstå vad som hänt.