• Äldre 12 Oct 21:36
    1276 visningar
    6 svar
    6
    1276

    Är så himla rädd!!!

    Fick MA i april i år, var då i v21. Det var det värsta jag har vart med om, stor lycka byttes mot stor sorg på ett par minuter. Vi fick inte behålla vår efterlängtade lilla flicka. 

    Men nu till min rädsla. Jag är gravid igen, är nu i v16. Jag är såklart jätte glad men har också jätte svårt att ta ut någon glädje i förskott. Är så himla rädd att det ska hända igen. Det får bara inte hända, jag vill få hem ett levande barn från FL denna gång. Är det såhär det ska vara resten av graviditeten?? Ska jag aldrig kunna njuta av att få vara gravid? Jag har gjort 6 UL redan och allt har sett bra ut, men nu är det 2 veckor sedan sen det sista så nu kommer ångesten krypande, tänk om det har hänt något. Jag vågar knappt tala om för folk att jag är såhär nojjig, jag har ju trotts allt fått göra 6 UL där allt sett bra ut. Men min kropp har ju lurat mig förut!! Jag vet ju att jag inte kan hålla på och tänka såhär, men vissa dar är inte roliga medans andra går jätte bra. En dag i taget är det väl som gäller. 

    Hur tar man sig igenom en graviditet efter något sånt här utan att oroa ihjälg sig?

    Detta blev kanske jätte rörigt men jag ville bara skriva av mig här inne där alla förstår. Man kan omöjligt göra det om man inte har vart med om det hemska vi har vart med om.
     
    Tack för att ni orkat läsa!!!

  • Svar på tråden Är så himla rädd!!!
  • Äldre 12 Oct 21:55
    #1

    Hej vet inte riktigt vad man kan säga, det är bara att försöka stå ut och hoppas på det bästa. Tyvärr finns det ju inga garantier(något vi alla här tyvärr bittert fått uppleva),själv förlorade jag min son i v.40 den 27/7-08, vill inget hellre än att bli gravid då jag också vill åka hem med ett levande barn. Jag vill iaf gratulera dig till graviditeten och försök njuta även om det känns tungt, tror att det enda man kan göra är att försöka intala sig att allt kommer att gå bra för annars blir man knäpp.. Håller tummarna för dig. Kram

  • Äldre 13 Oct 20:30
    #2

    Jag känner igen mig precis.
    Jag förlorade min son i v 31, i cancer pga en kromosmavvikelse.
    Jag blev, till min stora glädje då, gravid ganska snart efter, drygt 3 mån.
    Men första veckorna kändes det som om jag bara gick omkring och ljög. Och att alla också "var med på det", kändes ju bra. Samtidigt hade jag ibland tunga tunga tillfällen när det bara kändes skit, varför skulle vi ge oss på det här igen.
    Vi gjorde MKP och det visade sig att det var en liten flicka med alldeles rätt antal kromsomer. Och jag var glad ett tag, någon vecka kanske. Men sen blev jag nervös och orolig igen, nu fanns ju bara resten kvar av saker ett litet barn kan dö av.

    När hon började sparka blev jag sjukskriven för akut krisreaktion, först då blev det verkligt. Allt som hänt Martin och allt vi gått igenom kom tillbaka, och skräcken för att behöva planera begravning igen, berätta för storebror att hans syskon inte lever, det blev för mycket.

    Alla säger att nu är ju kromsomerna bra, sannolikheten för att något ska gå fel är minimal. Men den finns där, tänker jag. Den oron som vi bär på kan nog ingen förstå, skräcken över att bebisen inte får ta några andetag och helvetet ska bli det vanliga igen.
    Min sambo sägfer att jag inte alls har varit lika engagerad denna gången som förra, jag har inte vågat. Jag har pratat om det och berättat, men jag har inte vågat känna rikgit.

    Idag är jag 34 fulla veckor. JAg tycker att det har blivit lättare, de senaste veckorna. Det har inte handlat om antalet UL, eller att folk uppmuntrar.
    Det handlar om att jag har en tjej i magen som håller på att sparka sig ut genom bukväggen, och då kan jag inte tro att hon är sjuk. En så stark liten kan inte vara sjuk.
    Men det har varit en jättejobbig tid fram till nu, och jag är även orolig över hur det ska bli när hon är född. Kommer skräcken vara ännu värre? Eller kommer det att bli lugnare för att hon är här då? Jag vet inte.

    Vad jag ville säga är att du är inte ensam, jag tror att alla som förlorat ett barn känner som du eller liknande. Det jag försöker är att njuta när det går, när hon sparkar, när jag inte klarar att knyta skorna för att jag är för tjock osv. För att orka vara gravid.
    Varma kramar

  • Eva S
    Äldre 13 Oct 21:35
    #3

    Beklagar er förlust!

    Självklart är man orolig nästa graviditet. Det är en kamp varje dag. Tyvärr kan ju ingen garantera att det går bra. Vi förlorade vår dotter i PSD i magen i v40. Nästa graviditet var verkligen ett krig mellan känslorna. Eftersom vi inte hade någon specifik diagnos så visste vi inte vad vi skulle vara oroliga för. Men oroliga var vi. Kommentarerna om att allt var normalt bet inte på oss eftersom vi visste att det kunde sluta illa ändå. Men jag bet ihop. Jag bara SKULLE klara det här. Tvivel fanns men också ett intensiv känsla av att allt skulle gå bra. Vi blev lovade alla koller vi kunde tänkas men gjorde bara lite av dem. Jag hängde (och hänger fortfarande) här i änglarum på familjeliv. Det finns helt fantastiska människor här som har förståelse för ens känslor och verkligen kan stötta när det är som värst.

    Gör alla koller och tester du känner att du behöver. En förstående bm är jätteviktigt och det hoppas jag att ni har. Prata med andra i samma sits. Jag hoppas du har hittat tråden för de som väntar syskon till sina änglar. www.familjeliv.se/Forum-10-204/m36680085.html
    Där hängde jag hela nästa graviditet men har fått flytta över till nästa tråd eftersom vi fått en helt underbar lillasyster för 13 månader sedan.

    Önskar dig lycka till!

  • Froggi­s76
    Äldre 14 Oct 07:23
    #4

    Jag har fått 2 pojkar efter min ängel, och under båda grav mådde jag SKIT psykiskt. Kändes som om allt skulle upprepas hela tiden. Vet inte hur många UL och undersökningar jag gjorde, men det var massor. Enda stunderna jag kände mig lugn var under UL, när jag SÅG att hjärtat slog och undersökningen visade att alla flödena var normala.
    Att man oroar sig för upprepning är fullt normalt.
    Håller tummarna för att det skall gå vägen den här gången.
    Och att du kommer att hålla din ängels lillebror eller lillasyster i famnen om ett tag.

    Massor av styrkekramar!

    //Ängeln Robins mamma

  • Äldre 14 Oct 17:03
    #5

    Tack snälla ni för era svar. Det är så skönt att det finns såna som ni som förstår.

    Jag beklagar verkligen era förluster. Mitt känns så litet jämfört med ert. Ni alla som svarat nu har förlorat era barn så sent i graviditeten. Fast iofs så spelar det ingen roll när man förlorar ett barn, det är lika lika tungt när det en är.

    Det ska gå bra denna gång, det bara måste det. Jag har hittils gjort 6 UL varav ett NUPP där allt såg bra ut. Det är som du säger Froggis76 att de enda stunderna man är riktigt lugn det är när man ser att hjärtat slår sen hinner det bara gå ett par dar och sen så är jag tillbaka i ångesten igen. Det tär verkligen att inte kunna njuta av graviditeten. Vi har verkligen fått en förstående BM, jag var där senast igår och lyssnade på hjärtat så nu är jag lugn ett tag till. Längtar verkligen tills jag får känna hårda sparkar, då kan jag nog slappna av lite mer.

    Tack en en gång för alla stöttande ord. Ni är bäst.

  • Äldre 14 Oct 20:51
    #6

    Jag känner igen allt du skrivit! På ul fick vi veta att vår lilla pojke redan hade dött. Han föddes i vecka 18, men hade kanske varit död ända sedan vecka 14. Jag kände mig oerhört sviken av min kropp, hur kunde den bara köra på som om inget hade hänt?!? Varför signalerade den inte att något var fel? Jag tror att det gör oron nästa graviditet extra stor, man vet alltför väl att det kan gå fel och dessutom att det inte är säkert att kroppen skulle märka det. Därför var jag "manisk" med att göra vul och lyssna på hjärtljud i början, jag hade INTE tänkt missa att den här bebisen hade dött...

    Sedan vet man också alltför väl hur smärtsamt det är att förlora ett barn, det är ju inte konstigt att man kan bli sjuk av oro för att det ska hända igen - skulle jag ens överleva det?

    Många säger att oron lättar när man passerar den tid som man förlorade sitt barn i, tex vecka 21. Det stämde inte för mig, oron satt i hela grav. Den var hanterbar med kontroller och ul, men det var inget nöje. Jag kunde inte glädjas över graviditeten, och inte heller känna mig gravid - såg inte ens att jag hade en mage :(

    Till slut var den i alla fall över och vi fick världens mysigaste lillebror! Jag är så oerhört glad att få ha honom hos oss.

    Här var det aldrig problem att få komma upp på förlossningen och lyssna på hjärtat. När jag hade en kväll när oron blev okontrollerbar var det bara att åka upp, de var jättegulliga! Ta hjälp av alla kontroller du känner att du behöver, allt som kan lätta upp några dagar framåt är så värdefullt. Hoppas allt går bra! Inboxa mig om du vill prata. Kram!

Svar på tråden Är så himla rädd!!!