Förlåt men det känns helt sjukt.

du sårar henne inte alls. du visar att du bryr dig om henne.
man kan abslout fråga sån't.
hon har visserligen förlorat ett bar, men har ju ändå blivit mamma, med den grymma skillnaden att hennes barn finns i himnlen.

jag blev glad när mina vänner frågade om sån't.

/a-k

jag sk aposta mitt brev här sen så får ni se och bedömma det

det som känns så konstogt är att om jag inte hade läst här på FL så hade jag aldrig kommit på att fråga sånt här, inte för att jag inte vill veta utan för att jag inte hade tänkt i de barnorna att det kan vara viktigt för en förälder som förlorat sitt barn att få berätta om sitt barn. så på ett sätt känns all frågor konstlade, även om de ju på ett sätt är uppriktiga, för jag undrar verkligen.... förstår ni lite hur jag menar??

Jag tror inte att du behöver skriva så mycket i ditt brev.Det räcker att du skriver en kram till henne.Vill hon prata sen så gör hon de när hon känner sig redo för de.Detta var mina tankar.

Jag hade inte skrivit såna saker i ett brev om jag var du. Jag skulle istället skriva att hon alltid kan höra av sig om hon vill prata om allt som hänt, om barnet osv, att du gärna lyssnar och att du finns där för henne.

problemet är att man orkar inte alltid ringa runt till alla somsäger att 'ring om du vill prata'. man har sin sorg och det är mkt bättre som vän att 'ligga på' och ringa själv. inte vara tjatig och låta det kanske gå en tid innan man ringer, men att man hör av sig ch frågar.

även om det är ett brev, så har du iallafall visat att du vill veta. sen kanske jag skulle ringa iallafall, men då har du ställt frågorna redan och visat att du är intresserad.

a-k

Jag själv skulle nog inte ha orkat berätta om förlossningen precis efter, först med några månaders distans gick det. Men jag ville gärna prata om hur han såg ut och vem han liknade!

Jag hade inte skrivit ett brev öht, jag hade ringt.

Ja, jag tycker absolut du kan fråga om det men skriv det inte i brevet! Åk istället och träffa henne eller ring henne! Det är hur jobbigt som helst för dig men försök att svälja din rädsla och ändå göra det. Det är ok att du inte vet vad du ska säga och också kommer att gråta. Skriv inte att hon gärna får höra av sig, det orkar man inte. Det känns så svårt att ta tag i det mitt i sorgen, jag orkade inte ta kontakt med andra. Många skrev säkert så för att de tänkte att de inte ville vara till besvär och så är många rädda och det känns jobbigt. Men för vem är det jobbigast egentligen? Det är hon som mist ett älskat barn!

Din bästa väninna har fått ett barn som är världens finaste, hon har genomgått en förlossning och är mamma till en liten kille men han lever inte. Precis som föräldrar till levande barn vill prata om sitt barn så vill nog de flesta föräldrar som mist sitt barn, prata om det barnet. Jag vet inte om du själv har barn men ifall du har det så kan du tänka att din väninna upplevt en graviditet precis som du, ni har båda gått igenom en förlossning och båda fått barn. Du hade säkert ett behov att prata om t.ex förlossningen efteråt? Det har kanske hon också. Fråga henne så märker du om dina frågor är ok!
Det känns jobbigt för mig att inte prata om min dotter som inte lever. Om jag inte får prata om henne och berätta om henne så känns det som att det inte är ok att hon levt, inte är ok att jag är hennes mamma osv. Jag är stolt över att vara mamma till en dotter och en son, och lycklig över de båda, men så oerhört ledsen över att min dotter är en liten pärla i himlen och inte här hos mig.

Många kramar till dig som bryr dig om din väninna!

Jag skulle ha blivit glad för ett brev. Du behöver som andra sagt inte skriva så mycket, bara att du tänker på henne och alltid finns där för henne. Du kanske inte ska fråga i ett brev hur förlossningen var och vem barnet var lik, men du kan skriva att det säkert var det vackraste barnet i världen och att du delar hennnes sorg.

Så här har jag tänkt skriva, dte är så från hjärtat som det kan bli:

 

P min älskade vän!

Jag vill bara få krama om dig! Jag tänker på dig varje dag. På den fruktansvärda smärta, sorg och saknad du nu lever med. Det gör så ont att livet kan vara så hårt…

En liten underbar och efterlängtad kille som inte får stanna… En liten kille som jag inte kan låta bli att undra vem han liknade. Dig eller F?  Jag föreställer mig att han var lik dig, men det typiska B draget som du och alla dina syskon har över sig. Samtidigt har jag ju aldrig sett F han kanske har drag som er lilla bebis fick? Undrar hur stor han var, hur mycket han vägde och hur lång? Hade han mycket hår? Fanns det någon kroppsdel som du blev extra kär i? T.ex. de där pyttesmå lilltånaglarna, eller fingeravtrycken, eller krumelurerna i öronen. Eller bara hela ansiktet, munnen, näsan ögonen. Allt är ju egentligen helt fantastiskt på en liten bebis. Som den där kärlekskänslan, att man bara älskar dem så ycket.

Jag har inte ringt för jag har tänkt att du kan behöva ro att få sörja i fred. Jag tror att du har bra stöd hos både P, E och dina systrar. Jag ringer dig den här veckan, om du inte orkar prata så låt bara bli att svara. Jag har all förståelse för om du inte vill eller orkar prata nu. Gör det som känns bäst för dig och svara först när du vill och orkar det, jag ringer igen.

Jag vill att du ska veta att jag finns här om och när helst du vill prata, gråta eller skrika. Jag ringer dig som sagt i veckan. Men vill du ringa så kan du ringa precis när som helst, dag som natt. Jag menar det verkligen P, jag finns här för dig.

Varma kramar till dig min underbara vän.