Gränslöshet

Hej,
Jag har färdiga svar och vi funderar också mycket på anknytning just nu. Vår tjej är yngre men också mycket livlig och hjärtlig. Vi har pratat med våra vänner att de måste avstyra varje "flörtinvit" från henne och det går bra. Svårare är det i kontakt med de vi inte kunnat pratat med. Jag håller med om att man blir förvånad över vuxnas respons på smicker och att de tror att hon verkligen menar det trots att de precis träffats. Jag stoppar direkt beteenden som jag inte tycker är OK. Pussar på munnen är långt mer än vad jag tolererar. Folk får hellre ta illa upp än att jag riskar hennes anknytningsprocess. Prata efteråt med barn är svårt, de minns inte. Jag tror inte man hämmar ett socialt beteende utan snarare hjälper dem till normala mönster.
Hur mäter man anknytning? Hur vet man vad som är flört och ytligt eller vad som verkligen är sant? Motsäger för öppet beteende mot andra att hon inte knytit an till mig?
Vi använder checklistorna på anknytning.nu en del. Finns det mer bra?

Det är svårt att veta var gränsen går. Jag tycker heller inte det är ok med pussar på munnen med andra än familjen. TS dotter verkar ha släppt in föräldrarna till sig men samtidigt om hon pussas och kramas och "gosar" med andra bekanta hon träffar på gatan exempelvis så känns det som att hon inte riktigt fått grepp om att detta gör man med mamma och pappa inte med mamma och pappa och en massa andra människor som vi träffar. Anknytningen är en ständigt pågående process och helt färdig tror jag inte att den blir någonsin. Och det är svårt. Jag vet själv att bekanta hade detta problemet också att det varit så många separationer för barnet tidigare i livet att barnet gjorde exakt så som ts beskriver ovan och då handlar det verkligen om att sätta gränser som förälder och försöka få barnet att förstå att vissa saker gör man bara med mamma och pappa. Sedan när man märker och känner att barnet förstått att det är skillnad på mamma och pappa och bekanta man möter i hur man beter sig. Vi funderade mycket kring detta när vi fick vår son och han gjorde solklart för oss att ingen annan än vi, hans föräldrar fick trösta, han ville inte bli tröstad av någon annan än oss och därför har vi inte behövt be vänner och bekanta att agera på ett visst sätt kring detta. Han vill gärna krama morbror och mormor och morfar och farmor och farfar och de får även någon puss då och då men det är snabba kramar och ev pussar han ger när han vill det inte när andra vill (har sagt att jag inte vill att de ber om sånt). Men även om detta är "klart" från sonens sida så anser inte jag att anknytningen är färdig på långa vägar men den har kommit en bra bit på väg, en bra grund att utgå ifrån.

Känner så igen beskrivningen ovan kring beteendet att vara framåt och ta för sig, så är vår son också och ibland har det skrämt barn på förskola och även vänners barn i samma ålder som sonen. Vår dagmamma har lyssnat på oss och tagit till sig vår syn och önskemål vad gäller kontakten med andra barn och vuxna och det är vi så glada för.

Hej! Håller med ovanstående.Har inget adoptivbarn ännu,men det jag har läst under adoptivkursen och det vi talade om då verkar stämma med ert barn.Jag tycker att ni som föräldrar skall gå in och bryta detta,för ert barns skull,jag tror att det lönar sig i längden även om det måste kännas hemskt just i situationen.som sagt jag är ingen expert men det är vad jag skulle gjort i er situation.

Tack svar och tips!
Ja, det kan verkligen bli konstiga situationer av detta. Igår blev det flera stycken när vi träffade flera av mina tjejkompisar som jag inte sett på länge. Jag kramade ju dem hjärtligt och de var sååå nyfikna på dottern och då blev hon ju glad och ville kramas hon med. Hon hoppar ju inte på främlingar utan det är folk som är inom vår sfär liksom, inte bara "folk på gatan". I alla fall så fann jag mig inte alls utan blev liksom paralyserad i situationen, när jag istället borde ha tagit henne i min famn helt sonika. Vad enkelt det kunde varit! Men istället kände jag mig jättedum. En av tjejerna sa "Oj, var hon inte DIN dotter? när hon ville kramas och pussas med henne. Jag kände mig så otillräcklig som mamma! En annan sa "Får jag en kram?" till dotternoch det fick hon ju såklart... En tredje pussade utan fundering på munnen och tyckte "Vad mysigt!". Jag skulle aldrig få för mig att be om en kram från ett barn jag inte känner eller pussa barnet på munnen, spelar ingen roll om det är adopterat eller ej! Jag blir så arg på de om inte tänker längre än så, samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte agerar!Tanken fanns i huvet men jag gjorde inget. Och ibland när jag har gjort något, tagit henne eller sagt åt henne att inte klänga på folk, då säger de "Nämen det gör ingenting, det är bara härligt!".
Sen måste jag säga att jag tror visst det fungerar att prata med min dotter, hon är ändå 5 1/2 år gammal och resonerar väldigt bra om saker och ting. Hon minns mycket väl saker vi har pratat om och ställer följdfrågor. Så jag tror att en kombination kommer att funka bäst för henne. Att vi agerar nästa gång det händer och pratar om det också.

Om man ska träffa någon, dvs har bestämt träff på ett café kan man ju prata med personen i förväg och säga att vi håller på att lära vår dotter de sociala koderna och vi skulle vara tacksamma om du inte uppmuntrar henne om hon är väldigt översvallande.
Var beredd på att vissa kommer ta illa upp och tycka ni är larviga men mitt råd är att strunt i dem. Man känner i magen när det inte känns riktigt rätt och det är ert jobb att lära henne dra gränser.

Lycka till!

TS skriver: "Jag tycker det är underbart med hennes "framfusiga" sätt, det kommer att vra till hennes fördel på många sätt senare i livet."
- jag känner snarare tvärtom - _för_ distanslöst beteende kan helt klart vara till nackdel med fel personer... samtidigt måste man förstå att barn har inte gränserna för närhet/distans självklart inbyggda i sig utan det är vi föräldrar som måste lära dem de sociala koderna - att man inte måste/skall/bör eller ens _får_ pussa och krama vem som helst - att det är skillnad på familjen (= de som sover i samma hus) och andra... inte ens mormor/morfar, farmor/farfar är enligt min mening sådana som självklart skall pussas på munnen. Kanske skall man förklara läget för de närmaste och vara extra återhållsam själv också (som en positiv förbild) under en tid...

På AC´s temadag i Göteborg (Mölndal) var där en kvinna och föreläste om just anknytning. Hon heter Gunnilla Syrén.
Det var en mycket bra förläsning och hon ingav mycket stort förtoende och kloka tankar.
Om gränslöshet sa hon att det inte är bra och man behöver åtgärda detta. Men hon menade att man bör sätta stopp för detta bitvis och försöka "rigga för det" genom att tillfälligt minska nätverket osv. Hon menade att om man lyfter bort eller håller fast barnet så blir det en ny konflik och barnet känner sig åter diskvalificerad...
Se om du kanske kan få kontakt med henne genom AC eller om hon har någon hemsida etc.
LYCKA TILL!

Hej!
Du har fått bra råd i hur du ska göra. Jag funderade på att du säger att det inte är några problem att prata med din dotter om vad som hänt. Jag gick in på din presentation för att se var din dotter är född men det gick inte att se men OM hon inte har hört och pratat svenska förrän i februari i år dvs i knappt 10 mån eller om ni inte pratar hennes "förstaspråk" så kanske hon inte rikgtigt förstår. Barn är oerhört duktiga på att härma och säga "rätt" men själva innebörden och förståelsen (djupet) av orden är inte helt klar. Men som du själv skriver kanske en kompination fungerar bäst. Lycka till!

Hej!
Ok, jag förstår dig bättre nu! Oj, ja, jag förstår att du blev irriterad på de vuxna som inte tänkte längre...håller med, hade heller aldrig pussat någon annans barn på munnen!

Med personer man bestämt träff med hade jag sagt det till dem innan att vi vill inte att ni karmas och pussas helt enkelt.

Någon skrev ovan att det inte var lämpligt med pussar på munnen med mormor och morfar te x....Nej, kanske inte men jag tycker inte det är lika fel som med vänner...Mormor och morfar har en annorlunda relation till vårt barn än andra....de är de som alltid kommer vara barnvakt, de kommer ha honom i sängen den dag vi är borta över natten och vi tycker det är en skillnad. Sonen förstår att de inte är samma sak som mamma och pappa utan kommer som näst bäst vad gäller kramar, närhet och tröstande. Är vi inte där så är de där. Så är det inte med vänner. Jag vet inte, kanske är fel men vi känner att det är så tydliga skillnader som sonen har accepterat så det känns dumt att hindra honom från att ge mormor en puss på munnen om han tar initiativ till det, händer inte särskilt ofta, kramar däremot vill han gärna ge sin mormor och morfar.
Håller helt med mammamys

blev fel hur gör man för att få stycket som en annnan skrivit blåmakerat?

Lyset skrev 2008-12-07 23:01:39 följande:

Tack

Oj, du tabbar inte ner som jag skrev i inlägget ovan, utan du trycker ju på enter menade jag ju. Bidde lite fel.

Jag får också lite dåliga vibbar. kanske bör ni prata med en kunnig person hur ni skall göra för att på ett bra sätt få henne mindre distanslös och kanske knyta hårdare till er!

Ring adoptionsrådgivarna och fråga
www.adoptionsradgivarna.se/

Jag har en kompis som adopterat flera barn och även håller kursen i adoption.

När vi möttes på stan en dag efter att hon fått sitt senaste barn så skulle just det barnet krama mig, men hon sa till på skarpen till barnet;
-Nej, du känner inte henne, man kramar inte folk man inte känner!

Det kanske lät lite hårt, men jag tror att det är bra i längden att man visar barnet att det är fel, och det är ju just längden man ska hålla.

Vimsa2 skrev 2009-01-13 09:20:08 följande: