Novembermammorna 2006!

Emma var hängig igår och vaknade under natten med 40 graders feber. Imorse var den lägre, men det har varit lite hängigt och gnälligt idag men hon piggnade till mer och mer under dagen.

Emma är inte så förtjust i pottan, hon kallar den för en pall och kan sätta sig där med kläderna på men aldrig annars. Vi gör ingen grej av det, utan det får ta sin tid.

Nej, vi gör heller ingen grej av det. Han gör ju allt själv!

I natt var han helt torr och en olycka på hela dagen när han var mitt inne i en lek.
Sedan har han BAJSAT 2 ggr på pottan idag med.
Jag är imponerad, han är helt enkelt superredo.

Sorry för allt kiss och bajsprat men jag är chockad att det går så smidigt. Väntar bar apå att det ska vända?

Alex går ibland på pottan. I somras när han var naken mest hela tiden lärde han sig snabbt att gå när han behövde men så fort han fick på sig kalsonger trodde han det var blöja och kissade ändå så vi bestämde oss för att prova igen i vår. Däremot säger han ibland till när han ska bajsa eller så sätter vi honom på pottan i samband med blöjbyte och då är det inga problem.

Ladynelle - William måste ha varit lycklig där i hytten med pappa Hur gick det med de ev vattkopporna?

Karin - hoppas Emma kryar på sig snart!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans...
Känns som att jag bara inflikar med tråkigheter här i tråden.

Min pappa dog igår kväll.
Jag hade inte talat med honom på ett tag, pga flytten och allt det jobbiga med graviditeten - men jag har känt att jag borde ringa honom. Så tänkte jag att jag skulle spara det samtalet till julafton och berätta att han skulle bli morfar igen.
Sent i förrgår kväll fick jag chockbudet från min bror, som var lika chockad själv; pappa ligger döende i lungcancer - precis som vår mamma gjorde för 1,5 år sedan. Jag bröt ihop..kunde inte förstå att han inte hade berättat för oss barn att han var dödligt sjuk! Vi hade ju velat funnits där för honom. Han skulle inte behöva gå igenom en sådan tung sak själv! Vi fick då veta att hans syster och hans vän (som har vårdat honom i hemmet ), läkarna och kuratorerna alla hade försökt få honom att berätta för oss barn - men han hade bestämt sagt nej, för han ville inte att vi skulle behöva gå igenom samma helvete igen, som när mamma var sjuk. Han ville skona oss från det.
Åh, pappa, vilken dumsnut du är!
Visst är det oerhört svårt när ens föräldrar ligger för döden, men vi hade klarat det.
I förrgår hade han iaf ändrat sig tillslut. Han förstod nog att slutet började närma sig.

Jag fick tala med honom på tfn igår morse. Han klarade bara av att säga hej, men han nickade ocj lyssnade på allt jag sa. Jag sa till honom att jag förstod att han gjorde detta av välmening, men vi hade velat funnits där för honom. Jag sa att vi barn är starkare än vad han tror, att han inte ska tänka på oss nu utan bara på sig själv. Han hade nickat och förstått. Jag sa även att jag älskade honom så mkt, och att vi skulle hälsa på honom på söndagen (dagen efter).
Några timmar senare ringde hans vän och berättade att han hade blivit hastigt sämre, att ambulans körde honom till sjukhus i Katrineholm - och att vi borde åka dit meddetsamma.
Vi hastade iväg, hämtade upp min bror, faster och farbror i Sthlm och åkte dit.
Han kämpade så enormt med andningen, som att han ville vänta in oss. Det var jättesvårt att se! Han visade inte fysiskt att han kunde se eller höra oss, men sköterskorna var övertygade om att han kunde höra oss. De berättade att han hastigt hade blivit sämre sedan imorse. Kanske att en stor sten föll från hans hjärta, nu när han visste att hans barn  kände till allt och var på väg..
Jag satt ett tag själv med honom, höll hans hand och berättade hur mkt jag älskade honom, påminde honom om alla dessa gånger vi hade pratat om döden och att han inte skulle vara rädd nu. Jag berättade även att han skulle bli morfar igen, och att jag visste att mina barn skulle få de bästa av alla skyddsänglar; han och mamma. Jag sa att jag visste att de skulle se efter dem, och att jag är så tacksam för det. Sedan sa jag att han skulle släppa taget när HAN var redo, att han inte skulle tänka på oss nu - vi klarar oss alltid, vi är starkare än vad du tror. Då tryckte han min hand tillbaka, som att han förstod.

Vi hann vara där i 3 timmar, och när han fick en stund för sig själv - drog han då tillslut sitt sista andetag. Jag måste ha kommit in i rummet alldeles efteråt. Jag kände direkt att atmosfären var annorlunda i rummet, jag lade en hand på pappas bröst och kände ett sista hjärtslag - men ja såg att han inte andades något mer.
Han hade släppt taget tillslut.

Jag är fortfarande så chockad och ledsen.
Jag har ju inte än kunnat bearbeta att han har varit sjuk och döende - och så måste jag helt plötsligt acceptera att han är död! Jag bröt ihop i bilen på vägen hem inatt, då jag insåg att både mamma och pappa inte finns längre! Två msk:or som jag älskar så enormt mkt och om alltid har funnits i mitt liv!
Det är svårt. Det är även svårt att acceptera att ag har varit tvungen att behöva genomgå sådana här svåra saker VARJE graviditet - att jag aldrig enbart kan få njuta av den där enorma glädjen över vårt ofödda barn. Första graviditeten fick mamma bröstcancer. Hon överlevde, men det var en tid av oro och rädsla. Andra graviditeten fick mamma sin lungcancerdom - jättetufft att acceptera att mamma skulle dö. Tredje graviditeten startade samtidigt som mamma dog - en tid med mkt sorg och saknad.
Och så nu detta. Pappa har fått lämna plats för vårt 4:e ofödda barn.

Ursäkta mitt långa utlägg. Jag behövde bara få skriva av mig lite - och så ni förstår ifall jag eventuellt kommer att vara lite osynlig här ett tag framöver. Vi måste ju ordna med begravning och allt annat praktiskt..lagom till jul och allt.

Heli77
stackare
jag blir tårögd när jag läser ditt inlägg
du får krama dina barn och din man, du har ju dina underbara barn och din man.
hoppas du har många att prata med, dina syskon och vänner som kan ge dig stöd.
många kramar, hoppas du känner dig bättre snart.
vad jobbigt att inte veta om hans sjukdom så förrän i slutet.
var ju bra du fick pratat med honom i alla fall.
kramar kramar till er.

Heli77: Men oj, jag beklagar det inträffade. Vilken chock för dig. Men ni verkar ha fått en fin sista stund tillsammans, det låter så fint när du beskriver vad du sa till honom. Det måste varit skönt för honom att höra dig säga det och han kunde nog somna in lugnt då. Du har fått gå genom mycket med dina förluster av båda föräldrarna och att det hänt tråkigheter vid dina graviditeter. Men du verkar stark och har en fin sambo och gulliga barn vid din sida. Och du vet att du alltid kan skriva här, vi lyssnar.

Hej,

Va evigheer sen jag va här inne. Oj, här har hänt massor verkar det som.
Grattis till Er som är gravida igen!!

Och Heli... Hoppas ni snart mår bättre, tänker på er! KRAM

Här hemma är det full fart med julstök och likande.

Har suttit 4 kvällar i rad nu och slagit in julklappar, men nu är det klart Räknade dom för en stund sen, fick det till 87 julklappar, oj oj..Ja, vi är julklappstokiga i vår familj

Elice pratar på som en galning, hon har varit väldigt tidig med talet och pratar nu bara i meningar. Meningar på 5-6 ord är inga problem för henne. Räknar gör hon med, kan räkna till 10 nu.

Blöjfri blev hon i september med hon har fortfarande blöja på natten, mest för säkerhets skull.

Lille Liam är snart 8 månader, jisses vad tiden går. Han är en riktig gnällpelle jämfört med vad Elice har varit, men han är underbar, blir nog en riktig busunge troir jag, han har glimten i ögonen.

Hoppas alla får en UNDERBAR jul och ta hand om er alla!

Kramar i massor!!

Heli: kan inget annat än att beklaga det du går igenom... Vilken chock, smärta och sorg. Blir tårögd av det du skrivit och jag kan tänka mig att det är många känslor som rusar runt i kroppen nu, speciellt med tanke på att du/ni har varit ovetande om sjukdomsförloppet oxå. Men i det jag läser så känns det som att det blev ett fint avslut där du kunde berätta om många känslor för din far. I denna svåra stund får du försöka att se det positiva mitt i allt det jobbiga, du verkar ha en underbar man vid din sida och fantastiska barn som berikar familjen hemma i ert hus. Vi finns här i tråden och orkar självklart lyssna så mycket du vill och behöver. Stor kram till dig!!!

Näe Heli! Vilken otur ni har hela tiden! Jag beklagar sorgen. Även jag blev tårögd när jag läste ditt inlägg, men vilken tur att han ändrade sig och ni fick veta och ändå hann träffa honom och ta farväl. Jag kan inte tänka mig in i hur det måste vara att inte ha någon av sina föräldrar i livet och jag lider med dig. Håller med de andra, vi i tråden finns här om du behöver prata av dig!

Kram till dig och familjen