Utredning efter upprepade missfall osv... Del 8

Poppy: Men vad bra ändå att din livmoder inte är "paj" men det hade ju oxå varit skönt om det var något lättfixat. Å andra sidan är livmödrar sällan lättfixade så detta var nog ändå det bästa resultatet du kunde få. Men sen måste jag ju oxå säga FY F*N! Jä**la skitdoktor! Jag blir så arg att det finns så många som behandlar oss så illa. Precis som i citatet Lycka klippte in så kan de ju fasen förstöra ens liv... snyft! Men nu ska du se till att få Fragmin. Någon måste du ju hitta som kan skriva ut. Nu har du ju fått lite förslag här. Men fy bövelen vad jobbigt det är att behöva dra i allt när man inte orkar. Lycka till! Tänker på dig massor.

Lycka: Tack för länken. Bebisarna på rad där på bild gör en ju helt tårögd. Ja jag är så blödig jämt. Ska läsa mer senare.

Krusbär: HURRA! Grattis.
'
Cia: Åhå jobba! Lycka till! Jobba på en lördag? Är det inom vården eller?

Ego: Igår fyllde jag år (hela 34 år ) och jag hade en sååå bra födelsedag. Jag, mannen och dottern gick på restaurang i Malmö och mööös. Att se ha en liten bebis i magen gjorde ju hela situationen sååååå underbar. Jag kan verkligen inte klaga numera. Åh vad jag hoppas att ni alla snart får samma lycka!!

KRAMAR I MASSOR

lillaD!!! Jag missade ju ditt inlägg (hur f*n det nu var möjligt ) så jag vinkar nu lite extra! *vinkar helt hysteriskt * ´
Och hur känner du dig numera?

hej mamarazzi: jag känner mig sådär, ganska orolig faktiskt: det enda som ger mig lite tröst i det är att jag fortfarande mår väldigt illa. Jag känner mig rätt så nere faktiskt, men det kanske är hormonellt, jag har ju också fått jättemkt finnar + mår illa, så hormonerna är nog inblandade på ngt sätt. Kanske förstärks det av att jag de senaste 2 åren tagit mkt hormoner med pergotime och så, jag vet inte. Speciellt glad är jag inte. Jag har svällt upp och är ganska rund, och det syns rätt mkt nu, jag försöker dölja det men jag märker att folk tittar. Men hela jag har gått upp så kanske tror de att jag blivit lite tjock bara, men jag tycker att det är lite jobbigt att det syns.

Usch, detta blev ett klagoinlägg, klart att jag är tacksam och jag trodde aldrig jag skulle klaga (även om jag bara klagar på oron - ingenting annat!), men jag har svårt att släppa oron och bara vara helt glad - jag önskar att jag kunde känna som du vännen! Jag är jätteglad att du hade en så härlig födelsedag, och att du kan känna att situationen är underbar - det är den ju faktiskt!!

Mamarazzi: Grattis i efterskott! *Kram*

Och en allmänt stor, varm kram till LillaD.

*KRAAAAAM*

mamarazzi: Grattis i efterskott!

LillaD: Inte så konstigt att du är nere ändå med tanke på allt som har hänt. Och hormoner och oro för nya bebisen gör väl knappast saken bättre. Men snart är våren här, kanske vänder det? Kramar

Grattis Krusbär!

Krusbär: nej det är faktiskt inte konstigt, och det var ju bara i julas - mindre än 3 månader sen - jag satt och grät för att det var över ett år sedan senaste missfallet, och nästan 3 år sedan vi hade börjat försöka få barn. Det har varit så tuffa år, och då kan man ju inte förvänta sig att allt ska försvinna i ett trollslag antar jag.

Hur känns det idag gumman? har du landat i ert UL! Fick ni veta könet på det lill* pyret, eller det kanske är hemligt?!

Tack Bettan! hur är det med dig?

LillaD: Nej, inte så konstigt alls. Hoppas bara att du snart kan vara alltigenom glad och lycklig över pyret.
Här är det så där. Nervös inför utredningen. Rädd att mensen skall strula så jag missar tiden jag fått kämpa så för att få. Pallar inte att vänta mer nu.
Annars är det kanon.

Hej alla!
Jag har inte läst så långt tillbaka men har mycket gemensamt med er och vill dela med mig av min erfarenhet för att kanske lyckas hjälpa någon...
I snart sju år har jag och min man försökt få barn, vilket tyvärr lett till fem missfall... två i vecka 10, ett i v 20 och två i v 8. Alla gånger har vi sett hjärtat slå för att sedan stanna til nösta Ul.
Vi har sökt hjälp flera gånger men bara fått till svar att "Ni kan ju bli gravida, kämpa på, det är psyksikt" osv...
I fjor kom vi tillslut till Cura i Malmö, en privat fertilitetsklinik, där de fortsatte utreda oss. Vi fick ännu två missfall under deras tid och nu började min läkare fundera över Protein C brist. Hon skickade remiss för provtagning och ja, jag har Protein C brist!!
Träffade en fantastisk läkare på Antikougulationsmottagningen som förklarade att med denna brist klarar jag inte en graviditet utan medicin. Alla mina missfall beror på blodproppar! Det kunde alltså förhíndrats!!
Men, han sa att med medicin hjälper de många! Känns hoppfullt i framtiden, men just nu är vi inne i adoptionsprocess.
Man utredde även min familj och det visade sig att även min pappa, min bror och min syster har denna brist. Som tur är vet min syster nu om detta och kommer få hjälp och inte behöva gå igenom allt vi gjort...
Det gör mig så ont att det ska ta så lång tid för att få reda på detta!! Det gör mig arg att det kunde förhindrats!! Och det gör mig ledsen över allt man behövt genomlida!!
Vill bara uppmärksamma er på denna brist och hoppas att fler som har den får hjälp!
Prata med era läkare om det.
Önskar er allt gott och lycka till!
Och jag vill bara säga en sak till : adoptionsvärlden är fantastisk!!
Kram Linda