Saknad

Min syster har haft en ofostrig graviditet. Idag har hon 3 pojkar så det betyder inte att man inte kan få barn. Synd att du måste vara med om detta. Kramar

Så tråkigt... det är ju inte konstigt att det gör ont! Redan från det man får ett + börjar man ju förbereda sig, planera och längta, om sedan barnet dör står man där med all sin längtan... och alla planer och tankar om hur det skulle bli... det är klart det gör ont och känns tomt!

Jag tror det går bra för de allra flesta "nästa gång". En i vår föräldragrupp hade haft en ofosterlig graviditet innan de fick sitt "första" barn. Tror även att min kusin hade det, nästa gång gick det bra. Lycka till!

Är så nyfiken på hur din kille sörjt, när du nu skriver att ni sörjt så olika? Förstår att det är annorlunda för mannen, men vill gärna veta hur. Har jättesvårt att stötta min man efter mitt missfall, vet inte hur jag ska hantera.

Tack för svaren!

När det gäller mig och min sambo så är det jag som har varit mest ledsen. Min kille är självklart ledsen för det som har hänt men för honom har det vart lättare att gå vidare. Han känner att det aldrig riktigt hann börja och tycker att det kunde varit mycket värre. Han har iofs rätt men ibland vill man bara få sörja det lilla man förlorade.

Ända sedan skrapningen har han sett fram emot att få försöka igen. Givetvis vill jag också det men jag är på samma sätt lite kluven. Jag tror inte jag kommer känna samma glädje den här gången, oron kommer ju finnas där på ett sätt som den inte gjorde innan. Men man måste ju försöka!

Hur är det för Dig (IckyFlix)? Har ni börjat försöka igen eller känner ni er inte redo?

Klart du har rätt att vara ledsen! Bara för att fostret bara var 10 veckor betyder inte att du inte fäst dig vid det lilla knytet. Själv kände jag en enorm beskyddarinstinkt redan från första början jag fick reda på att jag var gravid, och jag hade blivit helt knäckt om jag hade behövt gå igenom det du gjorde.

Min mamma fick missfall för 25 år sedan, och hon blir fortfarande ledsen över det ibland. Så visst gör det ont. Min mamma fick sedan tre barn till, men ett barn kan aldrig ersätta ett man har förlorat.

Nej, inga försök än. Jag blöder fortfarande, och jag känenr att jag behöver lite mer tid. Ska däremot till sjukhuset imorgon bitti och de dem sjukskriva mig någon vecka till. Är två veckor sedan idag.

Det är så svårt med sorg. Min man känner nog lite likadant som din, det är så abstrakt när det inte är i en själv fostret är. Svårt att förstå. Men han kan bli ledsen över helt andra saker, så han tar ju ut det ändå.

Ang oro så fick vi massor med löften om undersökningar och ultraljud för att stilla oron om vi blir gravida igen. Nu var jag så pass långt gången, v 17, och då ser de ju "mer allvarligt" på det från sjukvårdens sida, men det känns skönt att veta.

Det är klart att du saknar ditt barn. Även om det bara var 10 v så är det ju något du längtat efter, sett fram emot. I dina drömmar och fantasier är det ju ett barn redan från början.

När det gäller din kropp är den fantastisk men har dåligt överseende med "fel". Ska försöka förklara vad jag menar. Man kan säga att kroppen målar i oljefärg och i en målarbok med linjer för mönstren. Sudd existerar inte. Hamnar färgen utanför linjerna knycklas målningen ihop och den gör sig färdig att börja på en ny. De första 12v anläggs alla organ och det är oerhört vanligt att det blir fel under denna tid, men vi märker det knappt. Detta betyder inte på något sätt att alla graviditeter kommer att sluta som denna, endast att denna inte blev riktigt rätt.

Jag hoppas att jag inte uttryckt mig klumpigt eller gjort dig ledsen för det var inte meningen. Säg till i så fall.

Lycka till!