Vi som fått ett änglasyskon till våra barn...

Hej!
Jag förlorade mitt tredje barn i v. 29 för snart 2 månader sedan. Mina två andra barn är ganska stora, så det var en efterlängtad liten sladdis vi skulle ha fått.
Vissa dagar går det ganska bra att hantera alla känslor, men andra dagar går det inte bra alls. Det är en sådan stor saknad efter allt det man hade trott att man skulle få uppleva, alla förväntningar man hade byggt upp.
Jag upplever att omgivningen nu börjar förvänta sig att man ska vara mer som vanligt igen. Själv känner jag att det på vissa sätt känns värre, nu närmar sig t.ex. BF och det känns så tungt. Jag ska börja arbeta halvtid snart, och det är jag också orolig över. Kommer alla mina krafter att gå åt till jobbet? Kommer jag att orka med att engagera mig i min familj?
Ja, det är sannerligen ingen rolig sits man har hamnat i. Kan nästan inte förstå och inse att det faktiskt har hänt oss.

vi fick i aug-07 en liten flicka som dog i gravvecka 34.Vi hade då 6 äldre syskon (i ålden 1-16) till Emily hemma.. ja visst var det jobbigt,att sörja och ändå vara som vanligt tillsammans med barnen hemma..har nog låtit min sorg stå tillbaka väldigt mkt pga av det,har dock haft kontakt ofta med kuratorn men hon hade ingen erfarenhet av att stödja en som förlorat barn i magen..nu är jag gravid igen och vågar inte ta ut nått i förskott,jag vet ju vad som kan hända...

Förlorade mitt fjärde barn i vecka 31, vår lilla Tindra var vätskefylld och vi har ännu inte fått svar på vad som hände. Förmodligen får vi aldrig veta varför hon blev sjuk. Hon föddes död den 19/8 2008, snart fem månader sedan...
Har två tonåringar och en liten kille på 2,5 år här hemma, och på något sätt måste man ju hålla ihop för deras skull. Men det är inte lätt alla gånger. Sorgen, smärtan och saknaden är total...

Känner igen mig i era berättelser. Har precis förlorat vår andra son i vecka 31 av graviditeten och sorgen och saknaden är enorm. Vår första underbara son är 2,5 år och han är vår räddning. Han håller oss igång, distraherar, busar, gosar, leker, skrattar och kramar. Utan honom hade jag nog inte orkat gå upp varje dag. Samtidigt är det svårt, eftersom man inte orkar leka så mycket som han vill. Jag har svårt att engagera mig i hans lekar längre stunder och det är jobbigt när man är ledsen och han inte riktigt kan förstå varför eller vad han kan göra för att trösta. Och så sörjer ju han också och har jobbiga känslor som han inte riktigt kan förstå eller uttrycka och jag vet inte hur jag ska hjälpa honom på bästa sätt. Vi pratar dock mycket om lillebror och försöker vara så öppna det bara går med våra känslor och vad som har hänt. Tar en dag i taget och försöker njuta av att vi trots allt har varandra och att det finns fina och bra saker här i livet.

Kram på er

Hela situationen tycker jag nu känns overklig..... Det har inte gått en månad ens och allt har gått så fort, känns inte som jag hunnit med fast vi har gjort allt som dem har sagt att vi ska göra. vi har bäddad ner henne i kistan och haft begravning vi körde henne själva i från sjukhuset till kyrkans bårhus. Ja allt man kan tänkas göra, ändå känns det overkligt.... Tittar på bilder på vår lilla Saga, men kan inte fatta..... Största dottern hon målar bilder med Saga på, frågar inte lika mycket längre.
Hur har ni känt? Kommer det "slå" tillbaka senare, eller kommer jag bara att känna sån olustig känsla??

Hej alla

MoMeMa: Jag kände precis om du efter ungefär en månad. Tyckte overklighetskänslan var om möjligt ännu mer otäck än födelse, begravning etc. För man var ju så rädd att det helt plötsligt skulle kännas verkligt, hur skulle man reagera då! Bryta samman totalt? Jag kunde sitta och gråta när jag läste om andra som förlorat sina barn, utan att fatta att samma sak faktiskt hänt mig också.
Nu har det gått snart två månader, och det känns något lättare. Jag inser stundvis vad som hänt, men det känns fortfarande ganska overkligt. Jag tror man håller undan känslorna på det här sättet, för att kunna fungera som vanligt, med de andra barnen osv. Jag börjar inse att det här kommer att ta lång tid att lära sig att leva med.

Förlorade vårt andra barn 2005.
Det var ofta en stark overklighetskänsla som grep tag i en. Det var svårt och är svårt även om jag en liten tid efter förlusten också greps av en enorm stolthetskänsla (sjukt, jag vet..). Min fina son var såååå fin, jag var mamma till även honom. Baksidan av stoltheten var ilska, irritation och avundsjuka på andra. Men visst var jag två barns mamma!!!

Nu blandas sorg och glädje i en salig röra, så här 3,5 år senare.
Glädjen är enorm över vår lilla lillasyster som kom till oss bara 11 månader efter vår förlust.
Det tar som hoppas skriver, lång tid att lära sig att leva med hur det blev.

Ja det är ju tankar hela tiden, hur skulle det varit att bli 4 barns förälder, hur hade vår familj blitt.
Och den 12 jan hade Saga blitt en månad eller inte hon skulle ju ha fötts i februari.....
Allt bara snurrar, hoppas att man lixom landar någon gång i livet och blir medveten om att jag faktiskt har fyra barn.
Idag kom det fram en avlägsen vän och sa
-NÄ!!! ska du ha en till, och ja sa bara att
-nä, har inte gått ner alla kilo sen jag fick barn sist... Orkar ju inte stå o berätta hela historien mitt på torget för henne. Men då efteråt fick jag en obehags känsla av att jag undvikit att berätta om vår dotter, mitt barn.
ja svårt att förklara.....

Jag kan fortfarande känna samma overklighetskänsla nu, fast det har gått snart fem månader. Är ännu rädd för att det ska "gå upp för mig på riktigt vad som har hänt"..svårt att förklara! Att jag ska bryta ihop totalt och inte kunna ta hand om mina barn eller mig själv.

Jag får oxå dåligt samvete för att jag ibland inte nämner Tindra på samma sätt som jag nämner mina andra barn, men ibland orkar jag bara inte. Orkar inte stå där och förklara för människor som jag egentligen inte känner ordentligt, orkar inte ta emot deras medlidande och sorgsna blickar. Jag vet ju att de menar väl men som sagt, ibland så finns inte styrkan till det.

Usch, det var ju inte det här man väntade sig. Vi skulle oxå har varit fyra nu, det gör så ont i hjärtat när jag tänker på det. Hon kommmer alltid att fattas oss..

Idag så känns allt riktigt konstigt.... Vi kommer aldrig få se Saga springa omkring, eller höra henne skratta, kommer aldrig få höra hennes första ord, och vi kommer aldrig få se hennes ögon le emot oss!!!!
Detta känns jätte tungt. Men kan inte dela med mig av mina käslor till mina vänner???? Känns som dem inte orkar... Vet inte men det känns som jag inte vågar ta upp Saga när vi pratar utan att dem får fråga eller prata om henne så jag vet att dem är intrerserade.
Vill ju inte tjata ut dem. Kan man göra det? Vill dem kanske höra fast dem inte vågar prata om henne eller fråga?
Jätte jobbigt hur man ska bete sig. Jag vill prata om henne om allt som finns att prata om allt från gravititeten till förlossningen och begravningen vill ju att alla ska veta att hon faktiskt var vår barn inte bara något foster som dog.....
Hon hade alla 10 fingrar o 10 tår t.o.m små ögonfransar.
Vår lilla gudomliga Saga.!!!!