Hur förklarar man bäst för sitt barn om andra människors handikapp mm?

När min dotter frågar om varför någon ser ut på ett visst sätt så brukar jag bara säga att alla människor är olika. Dottern ser ut som hon gör och andra människor ser ut som de gör. Så är det i livet.

Och sedan brukar jag säga att det aldrig är ok att kommentera andras utseende högt, inte till någon, för fastän det finns många saker som människor inte kommer att bry sig om, så kan man aldrig veta när en kommentar som man säger kan göra en annan människa ledsen. Så man ska inte peka och säga högt att någon är kort eller lång eller går konstigt eller vadsomhelst, utan fråga när vi är själva om det är något speciellt hon undrar.

astalacasta skrev 2009-01-07 21:14:30 följande:

Det tyckte jag var jättebra - men det påminner mig också om en ljuvlig arne-anka-serie. Han är ute och åker tunnelbana med sin kompis brorsbarn som frågar som barn gör - "Farbror Arne, varför är den där tanten så ful?" osv. Så arne försöker förklara att vissa människor ser konstiga ut, men det är oartigt att prata om det så de hör, så om Ville ser något konstigt så tar vi det när vi kommer hem, ok?
Så kliver det på en nazist (ritad som elefant med kort och rätt ful snabel). Ungen tittar så ögonen håller på att falla ur huvudet och häver så småningom ur sig: "Farbror Arne! Den där farbrorns näsa ska vi prata om när vi kommer hem!"
Tablå.

Min fyraochetthalvt åring har ställt frågan varför lillebror inte kan gå än (han är 2,5 år o har en cp-skada som gör att han har problem med grovmotoriken). Jag säger bara att han har lite bråkiga ben och det har hon nöjt sig med.

Jag försöker alltid förklara så enkelt som möjligt. Vill hon veta mer (ex varför lillebror har bråkiga ben) så frågar hon ju igen och då får jag svara lite till.

Min dotter har inte frågat sådana saker än, hon är 3,5 år. Min brors dotter är mentalt handicappad, vi vet inte riktigt vad som är fel på henne. Hon kan prata men inte läsa eller svara på frågor. Nån gång i framtiden kommer mina barn undra varför hon är annorlunda. Jag får se vilken förklaring jag ger då. Men jag kommer definitivt säga att man inte får skratta åt sådana människor som inte ser "normala" ut eller som har nåt annat synligt/osynligt fel.
Jag umgicks mycket med en mentalt handicappad tjej när jag var liten. Jag tyckte synd om henne, ingen ville vara med henne. Hon kunde inte prata, så det var väldigt svårt för henne att få kompisar. Jag var nog hennes enda kompis. Jag tyckte det var så intressant med henne, hennes sätt att vara och tänka var så annorlunda, det var spännande. Och hon blev så innerligt glad varje gång jag hälsade på henne:)

Min tvååring kan inte sluta peka när han träffar människor som är annorlunda på ett eller annat sätt. Kan vara ytterst pinsamt! Han pekar med sitt lilla finger o kräver ett svar omedelbart, annars börjar han tjuta..
Och förklara för en tvååring..

LizLiz76 skrev 2009-01-08 21:44:19 följande:

jag tror de flesta har överseende med att en tvååring pekar och tittar. Min dotter var väl drygt två år när vi åkte tåg och hon pekade på en tjock man och sa "har han också en bebis i sin mage"

Jag har en bror som är förståndshandikappad.. han går på egenhand, men ser annorlunda ut. Han är inte min riktiga bror egentligen, men våra föräldrar har hängt ihop i 17 år. Jag är 23 och han är snart 27. När vi lärde känna dem så förklarade pappa och hans mamma (min plastmamma alltså) att Daniel var annorlunda. Det märkte vi såklart, men ställde inte så mycket frågor då. Det var mer när jag blev lite äldre, runt 10-11 år som jag verkjligen började fundera på hur det stod till med Daniel. Han mamma förklarade för mig precis hur det låg till, utan massa krusiduller. Det bär jag med mig och tyckte det var jättebra av henne att strunta i att linda in det. Jag tror att om man försöker "mörka" saker så frågar barn bara ännu mer. Men det beror ju självklart på hur gammla barnen är. Tror på att göra det så enkelt som möjligt att förstå helt enkelt.

jag försöker också att backa undan lite om man stöter på någon med utvecklingsstörning eller handikapp och låter alexander fundera och kanske fråga mig, assistenten eller personen själv det man undrar, hittils har vi haft tur att altid mött trevliga personer som har kunnat förklara själva vad som hänt eller kanske assistenten. han har fått åkt med rulatorer och permobilar mm. (jag läser ju så klart av situationen innan, vissa vill ju inte prata om det) jag vill inte dra undan honom och viskandes förklara eller kanske säga att "vi tar det sen", det är viktigt att dom förstår att det finns annorlunda människor och att dom också är värda respekt. jag jobbar som personlig assistent så han är ju vanare än andra också!

Rullstolar har jag kommenterat så här:
"Jag ser inte så bra, så jag behöver glasögon.
Morfar hör inte så bra, han behöver hörapparat.
Du har vatten i öronen, du behöver rör i öronen.
Kusinen har astma, behöver astmasprej för att kunna andas ibland.
Tjejen kan inte gå, hon behöver rullstol.

Visst är det bra att det finns så bra saker som kan hjälpa till!"

Om någon ser annorlunda ut:
"En del är korta, en del är långa, en del har massa hår och andra har inget, alla är olika, visst skulle det vara tråkigt om alla såg likadana ut!"

Att alla är olika och bra på olika saker och har svårt för olika saker...

Ungefär så har jag förklarat det i allafall.

Jag väljer att inte säga att "alla är lika mycket värda" för jag tycker det ska vara självklart i ens attityd.
Man säger ju inte om barnet frågar varför mormor har lockigt hår att hon är lika mycket värd för det. För det tycker man är självklart. Håller ni med mig, eller säger ni emot?

Jag tycker det är viktigt att inte dramatisera det eller komma med för komplicerade förklaringar. Det beror ju förstås på barnets ålder hur mycket de kan förstå, men överlag tycker jag man ska hålla det enkelt och naturligt. Bra som någon annan skrev att jämföra det med att behöva glasögon för att man inte ser så bra, och vissa behöver rullstol för de har svårt att gå eller röra sig överhuvudtaget. Att det bara är så, det är inget konstigt. För äldre barn kan man ju gå vidare och verkligen förklara varför men när det gäller små barn ger det nog inte mycket för att förstå bättre.

Vi väntar in frågorna och svarar sedan så ärligt som möjligt. Oavsett vad det gäller - då får barnet veta det han/hon undrar, varken mer eller mindre.

När sonen var 3 var vi i Lissabon, där vi träffade många mörkhyade. Jag väntade att han skulle undra över det, men det kom ingenting. Ändå kom det fram många mörka kvinnor och smekte honom på den ljusa armen.

En kväll flera månader senare sade han vid nattningen: Mamma, du har ju samma färg som jag. Jag frågade hur han menade (tänkte att det lika gärna kunde gälla strumporna eller tröjan). På kroppen, sade han. Javisst - vilken färg kan man mer ha, undrade jag? Brun. (End of discussion.) Sen ville han sova.

Min dotter är två år så det har inte kommit såna frågor än.
men jag kommer inte göra nån big deal av det,
hon träffar ofta utvecklingstörda barn
för jag hade praktik på en fritidsgård för utvecklignsstörda barn och ungdomar, en gård med djur och allt möjligt.
Där är vi ofta och hälsar på o hjälper till i stallet mm så
jag tror att det bara kommer vara naturligt för henne att alla är olika.
Alla barnen där är så goa mot henne och hon har inte alls reagerat över att dom är annorlunda, inte än i alla fall.
när den dan kommer så kommer jag bara säga att alla är olika, och vill hon veta mer när hon är äldre kommer jag svara så gott jag kan.
Har dock ett par vänner som känner sig extermt obekvämma i utvecklingsstördas sällskap, jag är tvärtom, känner mig mycket mera bekväm dom är så ärliga och allt dem säger kommer verkligen från hjärtat.