Hej!
Åherre, vilken fantastisk tröst att hitta denna tråd och läsa all igenkänning, det är så att hjärtat vill brista.
Jag är en kvinna på 31 år (snart 32) som förra året flyttade utomlands för att bo med min nederländske sambo. Vi har inga barn. Flera år innan jag träffade honom drömde jag starkt om att flytta utomlands, och när det då blev han och jag kändes det bara givet och jag flyttade nästan omgående. Förhållandet i sig är bra och han är en underbar pojkvän ... men ... ingenting har blivit som jag hade föreställt mig! Jag kan säga att jag var ganska reseoerfaren innan jag flyttade: jag hade inte riktigt provat på det att lämna sin trygga omgivning, vänner, samhälle, kultur m.m., så jag var naiv och okunnig utan att veta om det. Nu sitter jag dock här i Nederländerna och jag saknar Sverige så jag bokstavligt dör. Göteborg, min stad, och Sverige, mitt land. Min vänner. Kultur, samhälle, språk, kännedom om hur allt fungerar, och inte minst självkännedom. Allt som alla ni underbara människor har skrivit i denna tråd känner jag igen mig i! Jag flyttade och det är som om jag förlorade hela min identitet, vem jag är, vad jag vill, tycker, känner, vet och bryr mig om. Jag kämpar och jag kämpar, men det jag egentligen kämpar med mest är att acceptera vad jag har gjort och att det inte blev som jag hade tänkt mig. Jag bor i detta land som aldrig var med på min lista över länder jag ville flytta till (knappt så jag reflekterade över NL som entitet på kartan), jag har inga egna vänner här, ingen social tillhörighet, jag vill INTE lära mig språket eller på något sätt ta mig in i samhället ... Kort sagt känner jag att det enda skälet till att jag bor här är min sambo. Han är som sagt underbar och försöker hjälpa mig och stötta mig på alla sätt han kan, men det är en kamp och denna kamp påverkar oss också. Jag drar mig undan allt och alla, vill helst vara själv. De första två månaderna i landet (september-oktober förra året) tror jag att jag var hemma konstant, för att jag bara inte orkade/vågade gå ut ens på en promenad. Och fortfarande vill jag bara vara själv, jag vill inte ut och konfronteras med allt främlingskap. Till saken hör att jag inte alls känner igen mig själv i detta beteende. Jag har i alla tider beskrivits som en driven människa, energisk, modig, som en ledartyp ... Men här är jag bara helt död, känns det som. Jag har förlorat allt, så känns det, så jag hittar liksom inga trådar att plocka upp och orientera mig efter. Och jag känner som sagt att jag inte vill hitta några trådar heller, jag vill inte orientera mig och ta mig in i samhället eller kulturen eller språket. Det har gått så långt nu att jag ärligt talat känner mig halvdeprimerad och jag orkar inget. Jag vågar eller orkar knappt gå till affären eller ringa gynekologen. Jag jobbar som frilansande textredaktör, jag startade mitt företag för några månader sedan och det har faktiskt gått jättebra. Jag får mina uppdrag enbart från företag i Sverige, och således finns där ännu en naturlig kontakt med Sverige, och samtidigt brist på kontakt eftersom jag bara får jobbdelen och inget av det sociala, som att t.ex. att faktiskt träffa mina arbetsgivare och andra människor som är inblandade i mina uppdrag (t.ex. textförfattarna, grafiska designern osv osv). Så jag känner mig sjukt isolerad och i och med detta känner jag att det är ännu en sak jag går miste om.
Jag har frågat min sambo och han säger att han inte heller känner igen den personen han blev kär i (obs, han säger inte detta som klander, det ÄR ett faktum att jag är annorlunda här) och att han därför inte riktigt känner att han skulle våga flytta till Sverige med mig eftersom jag är något instabil. Personligen tänker jag "lugn och ro" när jag tänker på att flytta hem. Jag har haft ett bokstavligt talat OTAL antal kriser sedan jag flyttade hit: typ var tredje dag i ett helt år. I helgen som var kom vi "längre" än någonsin tidigare, då en väninna erbjöd mig att hyra hennes lägenhet i andrahand och flytta hem, en lägenhet som ligger ett stenkast från där min (nu uppsagda) lägenhet i Göteborg låg, en lägenhet jag älskade som låg i ett område jag likaså älskade. Det var SÅ nära att jag tackade ja, det enda som hindrade mig var osäkerhet om ekonomin i och med att jag precis har startat mitt företag. Hon litar ju på mig vad gäller hyran, så det är inte så att jag hade behövt intyga min inkomst för en hyresvärd (vilket jag i detta nu inte hade kunnat göra, egentligen), men jag vågade inte för egen del eftersom det hela som sagt fortfarande är uppstartsfasen. Så därför bestämde jag mig efter en hel helgs gråtande för att tacka nej till lägenheten, men samtidigt till att faktiskt flytta hem. Som det är nu satte jag och min sambo en "deadline" till i januari nästa år, då jag ska bestämma mig för hur jag ska göra. Jag vet dock redan nu att jag vill hem, och har redan planerat för allt i både huvud och Excelark. :) På ett sätt känns det mycket lättare att faktiskt ha bestämt sig, men jag måste ändå härda ut tiden som är kvar. Sedan är det dessutom så att jag känner mig taskig mot min pojkvän, för jag undrar hur mycket på det klara han är med att jag faktiskt SKA och VILL hem. Det känns lite som om han har glömt bort att vi har satt en deadline, eller att han i alla fall blundar för det. Och jag är också så trött på att göra honom besviken och ledsen. Även om jag inte kan hjälpa det och han vet det och älskar mig och verkligen försöker hjälpa, så är jag så ledsen att jag visade mig vara på detta sätt som jag inte alls hade en aning om att jag kunde vara ... Att superstarka, glada, motiverade och energiska jag skulle förvandlas till denna passiva säck ... Jag förstår det inte!
Nu har jag i alla fall börjat springa varje dag, för att få något slags rutin ändå, för att komma ut lite varje dag (även om det är på mina villkor förstås, jag går ut men är i min egen bubbla) och för att få lite motion. Men för övrigt är mitt liv hemma eftersom jag jobbar hemifrån och inget vare sig utanför eller innanför mig lockar ut mig. Men de här två dagarna som har varit skulle jag egentligen letat nya uppdrag, då jag är klar med alla uppdrag hittills från olika företag i Sverige ... Men jag har bara suttit och haft ångest och håglöst stirrat framför mig hela dagarna. Jag orkar bara inte, inte något. JAG VILL HEM.
Herregud, det är knappt så jag orkar gå tillbaka och läsa vad jag skrivit. Jag trycker bara på skickaknappen nu, och så hoppas jag att en textredaktör även utan genomläsning lyckats få ihop något åtminstone läsbart. Och så hoppas jag att någon läser och svarar. Denna tråd var fantastisk att läsa, och jag är oändligt tacksam mot dem som genom åren deltagit i den. Tack!
