Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Du det där med att gà till spâgumma är ingen dum idé. Det gorde jag en gâng nár mitt liv var helt upp och nervänt. Hon sa en massa sanningar trots att hon visste 0 om mig. Tyckte i och för sig att hennes spàdommar om framtiden var helt felaktiga, hade en massa planer som inte hade nâgot alls att göra med det hon sa, men de slog faktiskt in Min planer gick i stöpet pga saker jag inte kunde râda över och plötsligt sâ blev de hon sagt sanning.

Oj nu skriker lillen....skriver mer senare...

Hej!

jag känner precis igen mig i era berättelser, jag har en 2,5 årig son tillsammans med brittisk kille, vi har bott i england tills i augusti, då jag och sonen flyttade till sverige, vi är nu särbo, och vet inte om vi skall göra slut eller fortsätta kämpa för o komma på en lösning.. Jag har svårt och se en framtid att bo i england samt att jag o min sons pappa har en del problem i förhållandet (mycket har blivit på grund av att vi inte kunnat betsämma vart vi skall bo, jag vill bo i Sverige, han i England..) Jag känner också att det finns en hel del olikheter i vårt sätt och tänka, både mellan mig o min sons pappa, men också mellan hans familj och mig, känns som jag typ alltid har en annan åsikt om ex saker som rör min son jämfört med min svärmor...phu..jobbigt.
Det är verkligen en jätte svår sits, jag har ständigt dåligt samvete för att min son inte träffar sin pappa mer än var tredje vecka och att hans pappa är ledsen över att att han inte ser sin son varje dag..
Jag har nog inga bra råd och ge tyvärr...skulle nästan snarare behöva råd själv.. =(
Känns bara så skönt och höra att det finns fler i samma sits...inte roligt att fler har det jobbigt...men ni förstår säkert vad jag menar..

Ja, tänk om det vore sa enkelt som att ga till en spagumma och fa svar pa alla sina fragor om vad man bör fatta för beslut....

Hej Liei, välkommen hit! Din situation later mkt lik min. Man blir tokig av att känna att hur man än gör sa kommer det inte bli 100% som man hade tänkt sig när man var gravid. Jag menar; helst skulle man ju vilja lata sitt barn växa upp med en älskande mamma och pappa i harmoni. Hur man än gör, stannar kvar eller flyttar sa blir det ju alltid nagon som blir lidande. Jag har ocksa en ständig känsla av att "alltid" behöva försvara min dotter fran min mans asikter och syn pa uppfostran och även gentemot hans familj/vänners asikter.

Liei: Usch ja, olikheterna i sätt att tänka och att vara är jätte jobbigt tycker jag. Finns ju ingen man kan prata med, ingen som kan förstâ mer än de där hemma och det gör ju bara att man längtar "hem" mer. Jag klarar knappt av att umgâs med mina "svärföräldrar" längre just av den anledningen. Vad man än säger sâ tycker det nâgot annat, om de ens bemödar sig att lyssna. Ja det är ju mest svärmor. Svärfar säger sällan nâgot överhuvudtaget. Och svärmpor bara babblar, aldrig ett samtal utan bara tjatar barnbarn(mina barn som om jag inte kände dom )

Känner mig rädd att det en dag kommer till den punkten att det inte funkar längre. Jag vill ju att det ska funka men det känns som det just nu "kostar" för mycket. Jag är aldrig glad och har inte lust för nâgot alls. Tâlamodet med barnen är uselt och jag vet att det beror pâ att jag inte mâr bra.
Hur kom du fram till att flytt till Sverige var "lösningen"? Min sambo vet att jag màr dâligt men menar pâ att han inte kan göra nàgot ât situationen. I varje fall inte just nu. Jag känner att jag levt sâ här i flera âr nu, väntar pâ nâgon slags lösning men inget . Det blev ju inte lättare att fâ ytterligare ett barn, har ju blivit än mer isolerad och kan inte se hur jag ska komma ur detta inom rimlig tid

Kassie: Klart att folk har problem i Sverige med. Jag kan dock se att mitt liv hade varit väldigt annorlunda om vi bott i Sverige. Jag hade haft möjlighet att komma ut mer, finns massor av aktiviteter där för hemmamammor. Dessutom hade jag inte varit hemma ensam 12 timmar om dagen. Mannen hade varit hemma tidigare(om nu inte jag hade varit tvungen att jobba förtâs ) Och viktigast av allt är att jag hade haft min familj och vänner nära. Här känner jag mig sâ otroligt ensam.

Hej Granada,

Jag förstar dig och känner igen mig i de flesta punkterna. Vi ska resa bort i nagra dagar, haller pa att packa sa jag hör av mig mer när jag kommer hem.

Liei: jag vill ocksa gärna veta hur du kom fram till beslutet! :o) När visste du att det var "nog" och hur tycker du att det känns nu? Jobbade du i England och jobbar du nu?

hej på er!
känner mig så glad över att jag hittade den här tråden, så man kan "prata" av sig lite med folk i samma sits! Inte alltid det känns som om andra i ens närhet förstår...

Jag vet inte riktigt hur jag kom fram till att flytta till sverige, jag tror det var flera saker som spelade in; sambon sa att han inte ville flytta tillbaka till sverige för han kunde inte se hur vi skulle klara oss ekonomiskt, sanningen är att han var rädd att ge upp sitt bra jobb och sin karriär (han bodde här ett år med mig innan vi fick sonen), jag kände att jag inte kunde leva med tanken att för alltid bo i England, jag kände mig väldigt isolerad och att min värld var väldigt liten (sambon har få vänner, nästan inga och vi träffade nästan bara hans föräldrar på helgerna, jag träffade några andra mammor som jag umgicks med ibland på dagarna, men jag saknade känslan man har med sina gamla vänner), jag kände att våra värderingar var rätt olika och att jag nog är väldigt "svensk" och van vid hur samhället fungerar här med allting kring barn och jobb osv.
Det kändes som om att mycket saker blev på hans villkor, han jobbade mycket och pluggade samtidigt och jag blev rätt ensam. Jag tror oxå att sambon inte kunde hantera att jag inte riktigt trivdes, och blev väldigt ledsen och besviken, och kunde inte stötta mig på det sättet jag behövde..

Den här frågan vart vi skall bo har vi gått och gnagt på i flera år och tills slut så har det ju påverkat hela vårt förhållande och vi vet inte om det kommer funka mellan oss..

Men det är en hemskt situation och jag är så himla ledsen för allt och känner mig ofta så hemsk över att jag åkte, men jag var så rädd för att jag om några år skulle ångra mig att jag inte provade och flyttade..
jag jobbade inte i england, var hemma mamma. Jag var mamma ledig från mitt jobb i sverige så när jag flyttade tillbaka så kunde jag börja där igen, jobbar 75 %, sonen är på dagis lite av tiden och lite av tiden hos mormor.

Jag är väldigt kluven till hur jag vill göra nu, en del av mig känner att jag borde flytta tillbaka för att vi skall kunna vara en familj, men jag är rädd för att jag ger upp hela mig själv då...och i slutändan inte kommer må bra och inte kommer kunna vara mig själv. Ibland så känner jag att jag vill stanna här i sverige för att det är här jag helst vill vara och den plats jag tror är bäst för sonen att växa upp på (såklart inte bäst att vara ifrån sin pappa, men ni förstår kanske vad jag menar..)

Oj det här blev visst jättelångt...

glömde ju skriva att det som slutgiltigt fick mig att åka var att det kändes som om att jag aldrig skulle få sambon att ändra sig och tänka om för min skull, det som behövde hända var att jag åkte..men tyvärr har han inte fattat så mycket mer än... =( känns det som ialla fall...

Jag "löser" min hemlängtan med att vara i sverige ganska ofta. Min man har ett jobb han trivs väldigt bra med och jag skulle inte kunna försörja familjen i sverige pa det sättet han kan nu när vi bor utomlands.

Sambons och mitt förhâllande är i alla fall bra vilket gör det svârare och lättare. Svârare för att man härdar ut mer än man borde, och lättare för att det är värt att kämpa vidare. Lite motsägelse full kanske.

Nâgon i trâden skrev att hon inte hade hemlängtan utan saknade familjen. Jag känner att den längtan är ju störst men jag saknar ocksâ den sociala och ekonomisk trygghet som finns i Sverige pâ ett annat sätt. Känslan av att kunna ha planer för framtiden mer än hoppas att jag nâgon gâng kanske ska kunna fâ ett jobboch ett socialt liv. Jag har nästan inga vänner här, de jag haft har flyttat eller ska. Eller sâ jobbar de och är lediga när jag ska lägga barn för kvällen.

Kassie: Jobbar du?

Hej, Ledsen att jag inte hört av mig på länge. Vi åkte faktiskt hem till Sverige och som alltid när jag är hemma är det full fart för att hinna med att umgås så mycket som möjligt med familj och vänner.

Granada: Nej, jag jobbar inte. Jag var tvungen att säga upp mig då min dotter föddes och sedan har det varit problem att finna en lämplig lösning och det kanske har bidragit att man inte känner sig involverad i samhället. Men jag har många vänner och vi träffas flera gånger i veckan med våra barn. Det är ganska vanligt med hemmafruar där.

Jag funderar och funderar och de senaste funderingar lutar att jag kommer separera för jag förstår inte hur vi ska kunna få det bättre tillsammans. Det som gör det svårt är att förhållandet inte är jättedåligt men det är inte jättebra heller. Dessutom "oroar" jag mig lite för hur och med vad jag kommer att jobba med om jag flyttar hem....ska jag börjar plugga för att skola om mig (har aldrig avslutat mina universitetsstudier). Dessutom känner jag mig stressad av att biologiska klockan tickar och jag skulle jättegärna vilja ha fler barn men förstås med någon som jag tror är den rätte. :o)

Hur går det för dig Liei?