orkar inte....

Jag beklagar! Vi var med om liknande ungefär, i oktober/november. Om du läser min presentation så får du fler detaljer.

Att vänta på svar och besked var något av det jobbigaste jag varit med om, förstår verkligen att du vill skrika att du inte vill!! Jag gjorde det flera gånger... Man blir desperat, vill rätta till, laga, ändra på något sätt. Men det går ju inte.

Jag hoppas att ett mirakel sker för er.

Många kramar.

Massor med kramar!

kramar om...

åhh, vännen, vet precis vad du går igenom. fick samma diagnos för lite mer än sex månader sen... men jag hoppas verkligen att de har sett fel i ditt fal och det slutar mycket mycket lyckligare än mitt slut. inboxa om du undrar något. jag bor i uppsala och har fått göra undersökningarna i akademiska sjukhuset.
många många många styrkekramar..

ps:du kan läsa min familjs historia i min presentation.

Vilken chock, det är ju inte ett besked man väntar sig... Förstår att väntan måste kännas hemsk. Ville bara skicka en kram!

Har läst era historier och beklagar verkligen förlusten av de små änglarna, känns fortfarande helt overkligt att om några veckor kommer jag att ha samma erfarenhet. Hur kunde det bli så här??? Vart tar man vägen med alla tankar och funderingar??? Hur ska jag klara av den kommande natten, när allt är kallt, svart och ensamt? Är så oändligt glad över min fina lilla snart 2-åring, men det känns hemskt att han ska se oss så ledsna eller att behöva skicka honom till dagis eller ha barnvakt för att kunna få vara så ledsen som man vill...
Tusen tack för ert stöd och er omtänksamhet!

Förstår att allt känns tungt... du kommer klara det eftersom du inte har något val :( Och fortfarande finns ju hoppet att de kan ha fel...

Angående storebror så tror jag de är "tåligare" än vi tror. Så länge man är ärlig om varför man är ledsen. Kanske de kan se att det inte är farligt att gråta, att det är för att man älskar sina barn så mycket...

Hoppas du kan få sova i natt... Kram!

Så ledsen för er skull. Skickar många varma tankar och styrkekramar och önskar att ett mirakel ska ske.

beklagar verkligen..vet vad du/ni går igenom. Styrkekramar

Onsdagen blev katastrof, vi fanns inte inbokade...Fick beskedet att vi skulle få vänta en halvtimma. när drygt en timma gått undrade jag hur planen var, skulle vi få träffa någon? Fick då reda på att de hade bokat in oss onsdagen veckan efter och att vi skulle vara tacksamma att de försökte hitta någon som kunde göra ett ul och fostervattensprov. Vi blev hänvisade till ett rum och jag blev ombedd att lägga mig på britsen utan att läkaren tog i hand, satte sig ner och frågade hur jag mådde, ingenting... Vi försökte fråga vad hon såg med hon svarade bara på facktermer, jag grät och skakade hela jag så det tog lite längre tid och hon blev mer irriterad. Sen sa dom att dom ville göra ett prov och började öppna de sterila förpackningarna utan att berätta hur de skulle gå till väga, kände paniken komma krypande... Fostervattenprovet togs, och jag var då färdig... Besöket slutade alltså med ännu mer förvirring, förtvivlan och tusentals frågor och en lång hemfärd. På natten till torsdagen fick jag panikångest,varför hade man tagit fostervatten om det fanns så lite, vad innebar det som dom såg, har jag glort något fel, tankarna bara snurrade... Tur att jag har en sådan fantastisk sambo, som såg till att jag lugnade ner mig och kontaktade förlossningen (de enda som har öppet på nattetid) Dom såg till att vi på torsdagen fick vi träffa en kurator och eftersom jag inte sovit sedan natten till måndagen beslöt man att vi skulle få sova på sjukhuset och få insomningstabletter. Så i natt har jag sovit!!! Under förmiddagen fick vi beskedet från forstervattensprovet (den snabba analysen) och det var helt normalt. Vi tog också reda på att det är en liten flicka, en liten Cornelia! Om hon överlever helgen ska vi tillbaka till Uppsala för att gör magnet röntgen på måndag. Så vår väntan är inte på långa vägar över.... En tröst i mörkret är att jag så gärna ville att pappan skulle få känna henne sparka och nu i kväll så hände det! Känner på mig att det var ett litet adjö till sin pappa... Om jag ska vara helt ärliga mot er som läser det här så vet jag inte hur jag ska orka, tänk om man kunde stanna tiden...