En berättelse av ett syskon till en ängel
Ja, änglasyskon. Jag fick ett sådant när jag var tolv år. Det senaste halvåret hade varit väldigt tufft för mig och först när jag fick veta att jag skulle få ett syskon började jag bli glad igen. Jag var med på ultraljudet där de plötsligt sa att barnet inte rörde sig längre. Några dagar senare fick min mamma läggas in för igångsatt förlossning och ut kom min döda bror. Jag såg honom aldrig men min mamma har sagt att han redan såg ut som ett litet barn. Vi gav honom till och med ett namn.
Hemma följde sedan den märkligaste tiden hitintills i mitt liv. Jag var väldigt ledsen för min döda bror men jag har aldrig varit en sådan som gråter och jag trodde att åtminstone min familj vid det laget visste att jag kan vara ledsen ändå. Men tydligen inte för de följande månaderna blev bara skuldbeläggning för att jag inte grät. Jag minns särskilt en gång när jag passerade sovrummet. På sängen låg min mamma och min styvpappa och bara stirrade rakt fram. Det såg ut precis som den likvaka det var. Min mamma sa till mig med tom röst att jag fick ligga där hos dem om jag ville. Jag skakade på huvudet och skyndade iväg med de anklagande blickarna i ryggen. Alla trode att jag tog så otroligt lätt på detta men det gjorde jag absolut inte. Det kändes dock konstigt att min styvpappa som annars var den mest känslokalla människa jag träffat faktiskt kunde känna något och dessutom för ett barn han aldrig träffat när jag som han träffade dagligen bara var en helt obetydlig unge som han tyvärr fått på halsen och aldrig ens tilltalade med namn.
Jag har borderline personlighetsstörning och min tonårstid har präglats av sjävlskadande och självmordsförsök. Jämt när jag gjort mig själv illa på ett eller annat sätt så tänkte jag att min bror inte skulle ha blivit så värdelös. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle kunna sluta straffa mig själv för att jag hade fått leva men inte han. Inuti mig växte det här utan att jag riktigt förstod det själv. Jag tänkte saker som jag inte satte ord på ens i mina dagböcker men han fanns där hela tiden, min döda bror. En dag, flera år efter hans död, skrek jag det rakt ut till min mamma; att jag vet att han skulle ha blivit perfekt, han hade varit bådas biologiska barn, jag vet att ni önskar att det var jag som dött istället och det önskar jag också men nu blev det inte så, det är jag som lever och jag kan aldrig bli lika perfekt som han skulle ha blivit, hur mycket jag än önskar att det varit jag istället så kommer det aldrig att bli så, så snälla förlåt mig för att det är jag som lever! Min mamma blev förstås helt förskräckt och sa att så hade hon aldrig tänkt och vad hade jag fått det ifrån? En tid senare begav jag mig till minneslunden. Jag kände min döda brors närvaro och tänkte direkt till honom att jag älskade honom och var stolt över att vara hans syster. Sedan dess har jag inte tänkt att det är mitt fel för att jag lever.
I efterhand kan jag undra varför inte jag fick någon professionell. Min mamma och min styvpappa fick erbjudanden om att gå till kurator men inte jag. Jag var ändå tolv år och dessutom närvarande vid dödsbeskedet men ingen frågade någonsin mig om jag behövde hjälp att bearbeta det som hänt. Kanske hade ett sådant erbjudande besparat mig en hel del av de kommande årens ångest.
I skrivande stund är jag 20 år och lever mitt eget liv utan att jämföra mig med en bror jag aldrig träffat. Jag är ledsen att han dog men det var så det var och jag har fått chansen att leva och måste få lov att leva mitt liv ändå.
Jag vet inte riktigt vad jag vill meddela med det här inlägget men tänkte väl lite att eftersom det mest verkar vara föräldrar här så ville jag berätta min version för att försöka ge råd till er om hur man inte får agera mot det barn som redan finns och att tankarna på att man lever istället för sitt änglasyskon kan finnas där fast man inte säger det och aldrig ens har träffat den lilla ängeln. Slutligen kram till er som förlorat era barn. Jag har ju sett på nära håll hur ont det gör.
