• Taylor
    Äldre 8 Mar 21:55
    1425 visningar
    7 svar
    7
    1425

    barnets bakgrund

    Jag undrar hur ni mycket ni berättat för ert/era barn om dess ursprung och vid vilken ålder.
    Vi har en pojke som är snart 5 år och som vi adopterade för 3 år sedan.
    Han vet ju att vi hämtat honom på barnhemmet i hans ursprungsland och vi har tittat mycket på kort och pratat om resan, barnhemmet, landet osv.

    Det jag undrar över är mer: Ska vi vänta in frågor om hans biologiska föräldrar eller berätta för honom ändå. Vid vilken ålder är barnen mogna att höra att de haft en annan förälder först som ej kunde ta hand om ett barn. Att de blivit födda av en annan mamma.

    På dagis har nu dykt upp meningar från andra barn som: Det kan ju inte vara din mamma för ni är ju ej lika varandra.

    Det gör mig lite ont i hjärtat för min pojkes skull. Hur hjälper man barnen bäst att svara på såna saker.

    Hur har ni andra gjort. tack på förhand

    Tack på förhand

  • Svar på tråden barnets bakgrund
  • Äldre 9 Mar 11:07
    #1

    Vår situation är lite annorlunda för vår dotter var nästan fem när vi fick henne. Hon hade ju en stor medvetenhet om var hon kom ifrån och att hon haft en annan mamma och pappa tidigare. Det gjorde det lite "lättare" för oss för det var ju inga nya tankar egentligen, hon visste det ju redan.
    Vi var väldigt naturliga från första början med att vi var hennes nya mamma och pappa, att hon faktiskt hade två av varje och det är ju inte alla som har det! Hon berättade stolt för alla som ville höra att hon hade två mammor och två pappor. Efter ett tag började hon fråga om sin mamma, varför hon inte kunde komma hit, varför hon inte kunde ta hand om henne etc, etc. Hon blev ledsen när vi förklarade att det var för långt för henne att åka hit, hon ville att vi skulle åka dit och hälsa på och blev ledsen när vi sa att det inte gick. Men det kändes som en sund ledsmahet, som om hon sörjde på ett sätt, och det kanske var bra. Det blev som om hon fick ett avslut på den tiden i sitt liv och sen kunde gå vidare.
    När frågor kom som skulle kunna få väldigt komplicerade svar gav vi väldigt förenklade svar och ibland valde vi att säga att vi inte visste svaret till hennes frågor. Att vi kan åka tillbaks och kolla det när hon blivit stor.
    Nu när barnen på dagis har fört det på tal kanske det kommer att öppna för naturliga pratstunder om att han har två par föräldrar o.s.v. Jag tror inte man ska skapa en krystad siuation där man ska prata om det här, utan låt det komma helt spontant, från honom eller från er om det helt plötsligt känns rätt en dag. Jag tycker inte det är något man ska vara rädd för, utan istället försöka framhålla det som något naturligt och i ett lite ljust skimmer. Om det sedan kommer sorg och ledsamhet så ska ju det tas på allvar och för vad det är, givetvis!

  • basket­mia
    Äldre 9 Mar 11:58
    #2

    Jag tycker om boken "Hämta Joel". Det är en barnbok som berättar om Joel som inte ser ut som sin mamma och pappa men hör ihop med dem ändå. Den visar också att Joels mamma och pappa inte kunde ta hand om honom så han fick komma till ett barnhem.

  • Äldre 9 Mar 12:35
    #3

    Hej TS!
    Vi har berättat för barnen från det vi fick dem hur det gick till då vi fick bb och då hämtade dem. Som en saga. Vi har nämnt "colombiamamma" då och då. Sen har vi inväntat frågor och de har kommit då vår stora kille var runt 5 år. Vi har svarat på alla frågor men utelämnat viss information som vi känner att han kunnat sprida till andra som inte han varit mogen för att dela med sig av. Om ni förstår? Vissa saker ska han vara äldre för att kunna avgöra om det är något han vill dela med andra. Lite knepigt att förklara... Just nu är han upptagen av syskon och pratar gärna om att han har storasyskon i Colombia, dvs storasyskon i den fosterfamilj han bodde i. Han är såå stolt! *ler*

    Vi lånade ut våra barnböcker; Hämta Joel (en favorit!), Pyret-böckerna, Maria hämtar lillebror och Hjärtat mitt, till förskolan då vi skulle hämta syskon. De beskriver på ett bra och enkelt sätt. Kompisarna lyssnade gärna. personalen blev mycket glada för att de fick låna böckerna. Jag vet också föräldrar som varit på sina barns förskola och berättat om när de hämtade sitt barn, visat bilder, flagga och bjudit på något typiskt från landet.

    /Lisa

  • Äldre 9 Mar 13:17
    #4

    min föräldrar skrev bok och kallade den för diana sagan och den handlade om hur det hela började fram till och med mitt första år i sverige plus det de vet om varför jag blev föräldralös.
    Denna bok läste dom ungefär en gång per år och lät mig ställa frågor om jag hade några fram tills att jag kunde läsa den själv och nu i vuxen ålder så har jag fått kopia av den.
    kram

  • mimpen
    Äldre 9 Mar 18:52
    #5

    Vi har berättat från start. Båda våra var kring dryga året när vi fick dem. Vi pratar lite löst om de första mammorna och så redan på skötbordet. Att de första mammorna inte kunde ta hand om dem, och då blev de lämnade till barnhem och där hittade XX oss här i Sverige som kunde ta hand om dem i stället. Typ. (XX är alltså olika personer på AC...)

    Sen har vår 4-åring nu lite mer funderingar kring varför inte hennes första mamma kunde ta hand om henne, och då kan vi ju inte svara, men vi spekulerar lite ihop, och tar det i hennes takt. Generellt frågar hon förresten väldigt sällan, för hon vet redan allt. Det verkar ännu helt odramatiskt för henne.

  • Taylor
    Äldre 9 Mar 19:09
    #6

    Tack för alla givande svar.
    Ska prata med vår pojke på ett naturligt sätt och ta hjälp av böcker och foton.

    kram

  • Äldre 9 Mar 19:36
    #7

    Taylor skrev" Jag undrar hur ni mycket ni berättat för ert/era barn om dess ursprung och vid vilken ålder."
    - Ursprunget finns ju där hela tiden, från dag ett, som ett faktum - inget man talar om vid en speciell ålder....

    "Vi har en pojke som är snart 5 år och som vi adopterade för 3 år sedan.Han vet ju att vi hämtat honom på barnhemmet i hans ursprungsland och vi har tittat mycket på kort och pratat om resan, barnhemmet, landet osv."
    Vad bra! Hoppas ni också pratat om de personer han lämnat bakom sig i ursprunglandet....

    "Det jag undrar över är mer: Ska vi vänta in frågor om hans biologiska föräldrar eller berätta för honom ändå. "
    - Ni skall självklart gå före och visa att det är ok att prata om biologiska föräldrarna... de är ju en del av honom?

    "Vid vilken ålder är barnen mogna att höra att de haft en annan förälder först som ej kunde ta hand om ett barn. Att de blivit födda av en annan mamma. "
    - mogna att höra är de från dag ett - mogna att förstå kommer senare, men det är inget hinder från att prata -- hela tiden.

    "På dagis har nu dykt upp meningar från andra barn som: Det kan ju inte vara din mamma för ni är ju ej lika varandra."
    - och då är det ju bra om ni hunnit prata om den saken innan, hemma, så blir sådana kommentarer inte så konstiga för barnet.....

    "Det gör mig lite ont i hjärtat för min pojkes skull."
    - fast det är ju hans verklighet, som du som förälder måste lära honom att hantera, bla genom att våra prata om den...

    "Hur hjälper man barnen bäst att svara på såna saker."
    - genom att våga prata och sätta ord på även de känslor och de erfarenheter som gör ont - men blanda inte ihop vad som gör ont i dig med vad som för ont i din pojke - det kanske inte är samma sak?

Svar på tråden barnets bakgrund