Vi har försökt att vara noga med vem som är vem av oss två. Vi ville inte vara två mammor. Det skulle finnas en mamma och mig till pojkarna, men vi är absolut jämstållda i vårt föräldraskap. Sen Valde vi att bara endast låta mamman vara den som ammade och så fick jag göra allt det andra. Det finns nog med jobb för en tvillingförälder! Likaså med lilltjejen. Det är en mamma (jag) och så finns min flickvän. Här är vi oxå jämställda i vårt föräldraskap. Nu säger pojkarna själva att det är två mammor i vår familj; deras mamma och lilltjejens mamma.
Det är en stor skillnad på att amma och mata. Jag vet egentlig inte hur det är att mata, för inga av våra barn har användt flaska. De har bara ammat fram till 6 månader, sen har de suttit i en barnstol och petat i sig mat. I början fick vi såklart hjälpa till och mata med sked.
Hade jag inte själv fått barn och ammat så hade jag nog ångrat att vi inte delade på killarnas amning, men vi har redan från början haft önskan om att få bära barn båda två.
Omgivningen har nog oxå snabbare fattat familjbilden när det bara fans en mamma, fär när jag var gravid var det många som sa: så nu är det din tur - coolt att ni kan dela på det.
Den viktigaste relationen för ett barn i början är att knyta an till den person som är barnet nära. Vi valde att mamman skulle vara den personen och att jag skulle skydda och ta hand om dem. Handla, städa, diska mm Mamman skulle inte behöva konkurrera om att vara barnets närmaste. Det var jättejobbigt de två första åren, jag ville oxå vara den viktigaste, men idag är jag glad vi gjorde så.
Alla måste göra det de tror är bäst för dem, men en sak är säker: om den som är närmast barnet mår bra så mår även barnet bra och det är det viktigaste: att barnet mår bra. Sen får man lägga undan de egna behoven.
