när man blir gravid igen...

Vi jobbade hårt med att försöka att tänka att det var en helt annan graviditet än den första som gick på tok.
Detta underlättades genom att vi tog reda på könet och det visade sig vara en pojke andra gången och vårt första barn som vi förlorade var en flicka. Vårt första barn föddes på hösten och det andra i mars så jag var gravid under olika årstider, vilket också gjorde det lättare.
Det var nästan som ett mantra för mig; " denna gång blir allt annorlunda-kön, årstid, förlossning, denna gång får vi ett levande barn!"

Sedan fantiserade vi mycket om det kommande dopet. Vi ville ha ett försommardop i Dalarna, och det fick vi. Tanken på att få hålla dop var det som fick mig att mentalt överleva graviditeten, det blev min positiva målbild.

Men hur man än försöker så kommer man aldrig ha den den där naiva ( tycker man nu) eller oskuldsfulla förväntan som åtminstone jag hade första gången.

Jag vet faktiskt inte hur man klarar av det. Vi förlorade vår dotter i v. 41+1, den 8 mars 2008. Jag ville försöka skaffa barn nästan på en gång, men min sambo ville vänta, så vi väntade. På hösten ville vi båda göra ett nytt försök och jag blev snabbt gravid igen. Nu är jag i vecka 24, inuti mig växer ett nytt liv, väldigt sprattligt och livligt.

På nåt sätt går det väldigt bra. Jag går på täta kontroller hos bm och får träffa läkare lite då och då. Jag är ganska lugn... men inte lika lugn som förra gången. Jag vill hela tiden känna sparkar, gör jag inte det så blir jag snabbt orolig.

Jag tror att jag hela tiden intalar mig själv att det dels är en helt annan graviditet med ett helt annat barn. Jag ställer mig också frågan, varför skulle det hända igen?? Varför jag ytterligare en gång?? Det finns inget bra svar på det...

Det är bara att försöka njuta av de tecken som barnet ger, försök se glädjen i det. Det är i alla fall så jag lever mitt liv just nu.

Jag förlorade min son i oktober 2004 i vecka 41+1 några timmarna innan han föddes. Anledningen till att han dog var att jag blev grovt felbehandlad av sjukvårdspersonalen.

I augusti 2006 föddes min dotter med vilken jag hade en lika underbar graviditet som med min son. På slutet blev jag nervös så jag fick tidigarelägga det planerade snittet. Allt gick förstås bra och nu är hon 2 år och 7 månader.
Jag kan inte svara för hur alla gör men man fixar det på något vis ändå. Det kommer att gå bra ska du se.

Nu är vi inne på ett nytt försök att bli gravida och visst ligger det en oro i bakgrunden. Men jag är inte orolig för att samma sak ska hända igen för sannolikheten är extremt minimal. Jag är mer orolig för att jag börjar bli lite äldre och att det inte är lika lätt att bli gravid igen. Och blir jag det så är det större risk för ett missfall och sen är man tillbaka på ruta 1 igen.

Det ska gå bra för dig ska du se

Ja, jag hoppas det. Jag är alldeles i början på denna nya resa. Men tiden för beräknad förlossning är densamma som förra året med det barn vi miste....
Vi vet inte heller varför hon dog, av den anledningen känns det som att man kommer noija över allt!

Jag har vetat om den här nya graviditeten i en vecka, och redan har jag drömt mardrömmar om missfall.
Jag kollar flera gånger varje dag att jag inte börjat blöda, och ibland blir jag rädd när det moler till. Ikväll kändes det som ilningar i livmoderhalsen och jag fick genast känslan att jag höll på att öppna mig. Jag vill inte vara sådan här!!!
Jag vill bara kunna vara lycklig över detta nya, känna nytt hopp!

Det jag är rädd för är att jag inte någongång denna graviditeten kommer kunna slappna av och njuta, fastän visst.. änså länge har det ju varit mer positiva än negativa känslor inför det här, men jag vågar bara ta en dag i taget.