• Pomea

    Hur förbereder man sig bäst inför en förlossning?

    Hej!

    Jag sert inte fram emot att föda.

    Jag föreställer mig enorm smärta, bristningar, klipp, panik, arga barnmorskor, att min sambo inte stöttar mig för att han själv är rädd etc.

    Hur ska jag peppa mig själv? Kan man göra något förebyggande?

    Jag är en person som inte lätt litar på människor och som har mycket integritet och tanken på att tappa kontrollen och byxlös krika mig i genom en förlossning får mig att vilja gråta, spy och gå och gömma mig...

    Kan någon erfaren mamma med en positiv attityd peppa mig lite? Hade jag uppskattat!

  • Svar på tråden Hur förbereder man sig bäst inför en förlossning?
  • ronja123

    Mina erfarenheter
    Det var inte så farligt som jag trodde!
    Ta det lugnt andas, du klarar det!
    Läs ett par böcker men grotta inte ner dig! (att föda och en profylaxbok kanske)
    Tänk inte på tid och allt hemskt som kan hända, fokusera på nuet och din uppgift.
    Var positiv och kämpa, lite jävlaranamma!
    Ta smärtlindring om du vill och behöver.
    Du blir inte en konstig människa som skriker och är galen om du inte vill. Lite tokig av lustgasen kanske men inte helknäpp Jag skrek inget, behövdes liksom inte, men det är såklart ok att skrika om man vill.
    SLÄPP kontrollen och följ med kroppen!

    Visualisera din förlossning positivt innan och tänk hur du ska välja att reagera om något oförutsett händer.

  • Eisa

    Jag var skiträdd hela graviditeten och det var jättebra för då kändes det inte alls så farligt att föda.


    12.34
  • diadem
    Pomea skrev 2009-03-23 17:13:14 följande:
    Tack så mycket för alla svar. Känns lite bättre:)Jag vet för övrigt inte om snitt är något jag vill ha men det som lockar med tanken på snitt är kontrollen; att man vet vilken dag och tidpunkt barnet kommer. Lugn och ro, tänker jag. Då kommer jag med en fråga till: Kan man planera vaginal förlossning, alltså sätta tid och datum för det så att man slipper paniken?
    Man får inte planera in en vaginal förlossning, alltså igångsättning. Det görs bara vid komplikationer som tex havandeskapsförgiftning.

    Jag förberedde mig inte särskilt mkt inför förlossningen förutom att jag gick föräldrautbildningen som erbjöds på vårdcentralen.
    Jag var rädd för smärtan, att brista och sys. På förlossningen fick jag epidural som hjälpte jättebra! Först satte dem den fel så jag hade värkar på ena sidan men det rättade dem till och jag kom till himmelriket. Det var jätteskönt, värkarna gjorde inte alls ont. När krystvärkarna kom fick min sambo kolla på dataskärmen och säga till när jag skulle börja ta i och krysta för jag kände det inte själv. Det enda jag kände under krystningen var att det sved. Jag fick veta efteråt att jag spruckit vilket jag inte hade en aning om. Jag var jätterädd att det det skulle göra ont när hon sydde vilket jag berättade. Hon sprayade på bedövning och sen gick det jättefort. Jag trodde inte att hon hade börjat sy när hon sa att hon var klar!

    Jag är väldigt nöjd med min förlossning även om det tog lång tid. Jag är gravid igen och känner ingen som helst rädsla inför förlossningen, snarare tvärtom, jag längtar!
  • astalacasta

    Naturen har fixat det så klokt att de sista veckorna av graviditeten är man så fruktansvärt less på att känna sig otymplig, trött etc, så då börjar man nästan längta efter förlossningen - vad som helst bara ungen kommer uuuuut

    Det bästa man kan göra för att förbereda sig inför förlossningen är nog först och främst att träna på avslappningsandning. Du och din sambo kanske kan göra avslappningsövningar tillsammans, så förbereder han sig också.

    Sedan tror jag också att man kan ändra sin känsla inför förlossningen genom att ändra på sättet man tänker. Ett bra tips är att tänka igenom det man tycker känns jobbigt ordentligt, utifrån vad som ligger bakom den jobbiga känslan, vad som är det värsta som kan hända etc. En del saker kanske då blir mindre jobbiga.

    Jag är också en person som tycker om att ha kontroll, men jag försökte tänka på förlossningen som ett gigantiskt oförutsägbart experiment. Det gjorde att jag kunde släppa att behöva veta hur allt skulle bli i förväg, och istället känns "kontroll" i att så fort och bra som möjligt lyckas anpassa mig till varje nytt skede i förlossningen. Det är ju ganska häftigt när man efter att ha provat sig igenom några värkar får till ett sätt att andas och gå omkring som faktiskt hjälper mot smärtan. Plus om det är ett "experiment" så är det ju lättare att ställa mig utanför mig själv och fatta att det här är något ganska stort och häftigt och ovanligt att vara med om i livet, oavsett om det gör lite ont.

  • Alesia

    Vi gick en profylaxkurs en tid före förlossningen. Det var verkligen bra, tyckte jag, man fick detaljerad förståelse för förlossningens olika faser, vad som skulle hända och hur man skulle kunna hantera smärtan. Jag tror att det möjligen var ännu mer givande för min man som kanske inte hade läst på så mycket som jag innan. I och med den kursen fick vi båda kunskap och jag kunde känna mig säker på att han hade koll också.

    Själva profylaxandningen är nog ett bra sätt att hantera smärtan, men för min del slutade det med ryggbedövning ändå. I efterhand är jag mycket nöjd med min förlossning, det blev verkligen en positiv upplevelse, allt var lugnt och sansat, vi hade kontroll på vad som hände, jag fick absolut känna hur det känns att föda barn även om jag fick bra och ordentlig smärtlindring de sista timmarna.

    Företaget som annordnade profylaxkursen heter Annas profylax eller någonting.

  • Shelti

    Usch jag känner precis likadant. Tror bara förlossningen kommer att bli förnedrande och hemsk. Fick just dessutom hör att vi är så många som föder då jag ska föda att det kan hända att nån hamnar o föda i korridoren för rummen räcker inte till! Nästa sjukhus är nästan 200 km bort

  • Lonicera

    Ta förlossningen som den kommer och ha inga förväntningar innan. Kroppen kör sitt program för att driva ut bebisen.

  • paloma84

    * Lita på dig själv
    * Var fokuserad
    * Du behöver inte vara rädd
    * Lita även på barnmorskornas kompetens och erfarenhet
    * Ta förlossningen som den kommer
    * Var öppen för alternativ smärtlindring
    * Slappna av och följ värken
    * Andas

    Jag min första förlossning var som en dröm, och jag skulle kunna göra det miljoner gånger om =)
    Jag var så otroligt taggad, det var som om jag skulle ut i krig. Och tro mig, jag hade vunnit alla krig i världen och hade kunnat springa ett maratonlopp Jag kände mig odödlig!

    Anledningen till detta var att jag var så otroligt fokuserad och avslappnad och litade till mig själv och min kropp.
    Blir man rädd, känner man sig svag och då vinner man inga krig =)

    Det kommer att gå jättebra! Lycka till

  • Turboplingen

    Jag orkade inte tänka så mycket på förlossningen i början, sen när halva tiden hade gått så va det klart att det kom upp i tankarna.
    Jag pratade mycket med min bm ang det.
    Sen pratade jag med min man och ville att han skulle läsa om förlossningar så han visste hur det hela skulle gå till ungefär.
    Sen läste jag också mycket om olika förlossningar, smärtstillande m.m.

    Jag ställde in mig på att det skulle göra ont så in i helvete, men att jag skulle kämpa mig igenom det utan ryggbedövning.
    Jag peppade mig de sista veckorna.
    Ja jag oroade mig mycket inför att flasha hela underdelen och göra på mig, att de skulle klippa mig och att jag skulle skrika och gråta.

    Men när allt väl satte igång hade jag glömt allt förutom ang nålar.
    Jag har extram rädsla för nålar och sa det till dom direkt att jag ville ha bedövningsplåster (kalla mig fegis och tönt men sån är jag).
    Men allt annat va bortglömt, det enda jag tänkte på va vad min bm hade sagt, röra på mig mycket och andas.
    Och faktist, det gjorde inte så ont som jag trodde!
    Det är så jävla häftigt att känna hur ens kropp tar över kontrollen!

    Detta är min erfarenhet och hur det va för mig, läs på, fråga, gör besök på förlossningen, prata med din partner..

  • mompe
    Lonicera skrev 2009-03-30 18:26:05 följande:
    Ta förlossningen som den kommer och ha inga förväntningar innan. Kroppen kör sitt program för att driva ut bebisen.
    Håller med!

    Jag var inte rädd inför förlossningen, men jag valde att inte tänka på den mer än som en stor glädje att få träffa vårt barn!
    Jag förberedde inget annat än att packa min väska. Tänkte att det går som det går.
    När värkarna väl kom så fokuserade jag på att vara lugn och tänka på att varje värk ledde ett steg närmare bebisens ankomst!
    Och det gick bra! Personalen var lugna och gulliga med !
  • SanSin

    Jag fick det allra bästa tipset från en kompis som fött tre barn:

    "Du kan aldrig veta hur en förlossning blir förrän den är över. Så strunta i vad alla säger och bara häng med." =)

    Det funkade jättebra, jag skrev förlossningsbrevet enbart för att min barnmorska tyckte det var viktigt. Jag skrev att jag var lite lätt blödig och kunde gråta för småsaker, så dom fick absolut inte ojja sig över mig, typ: Lilla vännen, hur är det fatt? För då bölar jag som en idiot. Utan dom var så snälla och hjälpsamma och jag kunde inte har fått bättre barnmorskor. Lycka till tjejen! Det kommer gå utmärkt.

  • JungfruMaria
    Pomea skrev 2009-03-23 17:13:14 följande:
    Tack så mycket för alla svar. Känns lite bättre:)Jag vet för övrigt inte om snitt är något jag vill ha men det som lockar med tanken på snitt är kontrollen; att man vet vilken dag och tidpunkt barnet kommer. Lugn och ro, tänker jag. Då kommer jag med en fråga till: Kan man planera vaginal förlossning, alltså sätta tid och datum för det så att man slipper paniken?
    Man kan visst få en planerad vaginal förlossning!!!!!!! De sätter ofta datumet så sent som möjligt dock för att kroppen ska vara så beredd som möjligt. Problemet, som jag läst, med igångsatt vaginal förlossning är att den ofta tar lite längre tid. I boken jag läser så kunde det ta rätt mycket längre tid (vet man ju kanske inte iofs eftersom man inte vet hur lång tid det hade tagit annars men de har iaf kommit fram till det).

    Jag är också rädd! Jag är i sjätte månaden och jag tog kontakt med min barnmorska (som jag inte alls gillar el känner förtroende för men det finns bara en där jag bor) och sa åt henne att skriva en remiss för Aurorasamtal där jag ska föda och det var inga problem. Jag ska dit på torsdag o är rädd bara för det! Men det är enda lösningen. Att leka struts funkar inte. Jag ser heller inte kejsarsnitt eller igångsättning som nåt alternativ - båda sker på sjukhus av läkare o jag är livrädd för båda och jag vill faktiskt föda vaginalt!!!!!!!! Hur konstigt det än kanske låter. Det finns en kraft i det som jag känner en dragning till trots att jag är rädd.

    Jag läser just nu en bok som heter "Innan du föder", av Anna Wilsby och det finns även en dvd med enkla andningsövningar och massagetekniker för maken din. Den är jättebra och stärker ens självförtroende och av o till så tror jag verkligen att jag kommer att klara av det här galant! Men varje gång jag läser eller tittar på filmen så blir jag gråtfärdig och rädd men jag är helt övertygad om att jag kommer att bli mindre o mindre rädd för varje gång jag läser/ser. Jag förbereder mig mentalt på att det här kommer att bli av. Jag läser ingenting om "värsta tänkbara scenario" eller kejsarsnitt ens utan jag vill bara veta om en vanlig förlossning för det är ju faktiskt vanligast. Det andra blir bara för mycket att sätta sig in i och jag tänker att jag ändå blir sövd då så då spelar det ingen roll om jag är rädd.

    Har du fått svar på vad Aurorasamtal är? Det är iaf samtal med en van barnmorska, man träffas vanligtvis på förlossningen där du ska föda el i närheten och med henne får du prata om allt som skrämmer dig, om vad du tror skulle hjälpa dig, om det är nåt du vill att de speciellt ska göra eller inte göra.......osv och du får hjälp med att skriva en födsloplan som sen finns kvar på förlossningen så när du kommer in o ska föda så läser du o barnmorskan, o annan personal som ska hjälpa dig, igenom den när du kommer till förlossningen. Tycker du, som jag, att det känns som en jättestor grej att bajsa på sig (vilket ju är lite halvvanligt som jag förstått det) så kan man faktiskt få lavemang när man kommer in på förlossningen om man vill. Inget konstigt med det! Inte sånt slang o vatten i rumpan utan en liten tub m vätska (microlax typ) du själv trycker in i rumpan inne på toa. Gör inte ont alls, är väl lite skitskoj direkt men gör absolut inte ont! hehe var tvungen........

    Och PRATA! Prata prata prata prata om din rädsla. Inte som "de kommer inte att ta hand om mig o jag kommer att få så ont" utan " jag är rädd för att de inte kommer att ta hand om mig och jag är rädd för att inte klara av smärtan".

    Din barnmorska kan också remittera dig till en psykolog på mvc om du vill prata med nån till. Det här har du rätt till och det är heller inget konstigt om du skulle fråga om det. Får du "lilla gumman" till svar så bli förbannad!!!!!!!! Tycker du det är pinsamt så be din man ringa. Det här är DIN förlossning och barnmorskorna och undersköterskorna och läkarna arbetar för dig!!!!!!!!!!!! Så är det.
Svar på tråden Hur förbereder man sig bäst inför en förlossning?