Ni som väntar barn utan att vara gravida

Fysiskt känner jag ingenting annorlunda, men jag verkar vara rätt okänslig för min frus hormoner, vi har exempelvis aldrig varit ens i närheten av att ha synkroniserade menscykler.

Läste i någon annan tråd här om en medgravid tjej som inte fick mens under hela graviditeten.

Mentalt så är jag ju under precis samma press som min fru. Så glad och så rädd om vartannat. Dock är min fru mycket tröttare än mig, hon som alltid vaknade tidigt på morgonen kan nu lätt sova till tio.

Jag är tröttare än vanligt, men inte lika trött som frun. Det kan förstås bero på att jag blir väckt varje natt när någon ska upp och kissa. Jag är också hungrigare än vanligt, och blir illamående om jag inte får mat i tid eller får fel mat. Bisarrt.

Jag har mått vagt illa de senaste veckorna från och till på ett sätt som jag inte alls brukar. Har tänkt att det beror på nervositet dock...

Hmm, kan känna igen vissa symtom som frun har som tex ömma bröst, å viktuppgång- men den kanske är självförvållad..
Hursomhelst har jag kikat efter en tråd för oss som väntar barn men ej är gravida, skulle vara skönt att prata med andra i samma situation tycker jag, vad tycker ni?
/Lotuskotte

Ja, det känns ju troligare, förstås, men det är inte som vanligt nervositetsillamående... Men jag skyller på det.

Ja, jag håller med dig lotuskotte! Visst vore det trevligt med en tråd där vi kan följas och pratas om hur vi har det!

På det temat så är jag nu glad över att själv inte vara gravid. Känns lite som en välsignelse att inte hela tiden kunna gå och känna efter i kroppen om någonting är fel. Inte heller behöver jag oroa mig över att min oro ska skada barnet. Tror att den har det bra inne i fru's livmoder.

Har ni skrivit in er på MVC än? Min fru ska ringa dit i morgon och jag ser verkligen fram emot det. Just att FÅ gå till MVC känns så kul!

Vill att tiden ska gå fort, fort, fort och att vi snart ska vara förbi de första tolv veckorna.

Ömma bröst har jag också haft Gissar att det är det att man känner efter, att det har med min menscykel att göra. Den trista förklaringen.

Ja, det är alltid skönt att ha någon att prata och ventilera med.

Jag tror nog att lussebullen har det bra i fruns mage, men ibland undrar jag ändå om vi tog rätt beslut. För det mesta är jag dock rätt tillfreds med att få stå bredvid just nu.

Vecka tolv känns avlägset just nu, men vi längtar som tokiga till den milstolpen. Frun har en bekant som är barnmorska, och hon säger att missfallsrisken minskar ett steg redan i vecka sex - något om att ett "granskning av systemen" är klara redan då. Jag fattade inte riktigt - jag pratade inte med henne själv, men jag tröstar mig med det.

Vi har inte ringt. Frun ska ringa i morgon, är det tänkt, men vi har inte riktigt bestämt oss för vart...

Vi går in i v. 13 på onsdag å har varit på ett första livsstilssamtal och ska på inskrivning på MVC på fredag, fredagen därpå blir det Nupp/KUB- sista (?) milstolpen för att våga tro på att detta ska leda hela vägen fram till en bebis...

Eftersom det var tänkt att jag skulle bära barn från början men efter 3 inseminationer och 2 IVF:er fick nej till fortsatta försök av läkaren, så finns det tyvärr inget sen, när det är min tur att bli gravid- det är en stor sorg, speciellt som vi var eniga om att det för mig var mycket viktigare att bära barnet än för frun... Nu är det ett år sen jag fick det beskedet och sorgen hade nästan lagt sig när frun blev gravid.. Självklart är jag superlycklig att få barn och jag tror att den här fasen av att vara gravid, eller inte, är nåt man inte kommer att tänka så mycket på när barnet väl är här.
Min största farhåga just nu är att inte räknas med, på MVC osv. Man hör ju om pappor som tycker det är väldigt fokuserat på modern där och det är det ju, gud vet varför inte båda kan räknas in...
Min största förhoppning är att livet ska bli så mycket rikare och mer spännande att dela med barn.
Detta blev en lång mental utläggning...

Hur känner ni?

/L

Det låter jobbigt, lotus. Att inte bara tvingas ställa om, utan även bli förbjuden så där. Vi har hela tiden varit inställda på att det skulle vara jag som skulle bli gravid, men sakta började min fru fundera på om det kanske inte var så illa ändå. Och när vi vägde ihop arbetssituation och ekonomi och kroppsliga förutsättningar så bestämde vi att hon skulle få börja försöka. Det var lite svårt för mig att ställa om tankarna, men faktiskt inte så svårt som jag trodde att det skulle vara. Det är rätt mysigt att stå bredvid också, och även om man går miste om en hel del, så slipper man faktiskt en hel del också.

Vi är i sjätte veckan nu, och *redan* börjar folk fråga om syskon. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det. Jag vill inte fundera på om vi ska ha två, än mindre vem som ska försöka bli gravid. Én sak i taget, liksom.

Jag är också lite orolig för att bli utanför, att inte riktigt räknas, men jag hoppas att jag kan hantera det, och våga byta barnmorska om det inte funkar. Trots allt är det jag som är mest påläst och har mest koll, och ibland undrar jag om jag har mer koll på fruns kropp än vad hon har.

Lotus - har er hund märkt något?

Jo jag tror hunden märkt något han snusar mer på henne och verkar bli mer "i gasen" eller lycklig över vad han upptäcker på nåt vis, gud va detta lät kvasivetenskapligt...