Fler

Jag vet i9nte hur jag ska skrive, har börjat flera gånger, det känns bara fel hela tiden. Vi har en under bar doter på snart sex ¨r som vi kom hem med för drygt ett ¨r sedan och vi var helt övertygade om att det skulle bli vårt enda barn med tanke på vår ålder. Nu spirar känslorna... Vi paratar om att vi vill uppleva detigen, att vi vill ge henne ett syskon, att det skulle vara härligt med en familjemedlem till. Men vi är på gränsen, och jag menar PÅ GRÄNSEN till att det ens
är möjligt - jag snart 43 och han 47! Vi hade tur som fick det aqtt fungera en gång!! Men OJ vad kroppen, själen, hjärtat - ja, jag vet inte vad det är, men OJ, vad det kan f känslorna att skena iväg! Vi inser att det är kört, men ändå VILL vi en gång till. Samtidigt ser vi fördelarna med bara ett barn, både för hennes del och för oss också. Men visst hade det varit mysigt med ett syskon??? Och det är ju ändå så att det är mk s länge utredningen sätts igång innan man är fylld 43? Fast mlängest inne inser vi att det inte är något vi kommer att sätta i verket, men vi pratar om det ofta..... Det finns känslor.... Det finns längtan... Att uppleva detta igen tillsammans.... Smatidodogt inser vi att et är dumdristigt - kanske det ine blir lika posotivit nästa gång, vår tjej är ju fylls av positiv energi och det hjälper henne genom alla steg i livet, men det kanske inte blir så nästa gång? Plus, kan det överhuvudtaget bli en nästa gång?? Det är ju "in the nick of time" om man säger så!!
Varför funderar vi ens på det, vi hade ju bestämt redan från början att det bara skulle bli en eftersom vi var så gamla. Men kroppen/hjärnan/hjärtat vill annorlunda. DÄr finns så många kvar som vi kan hämta! Så många kvar som längtar efter en mamma och pappa! Så många som vi fick lämna kvar... Och vår lilla tjej längtar sååå efter ett syskon. Men jag vet, man ska inte tänka på det, utan mer på vad man själv vill. Då blir summa summaron - vill, men vill inte, och känner sorg för det.