En liten liten på änglahimlen

Jag och min man har försökt att få barn i ca 4 år och för ett par månader sedan hände det fantastiska. Jag hade äntligen blivit gravid med hjälp av vår andra IVF-behandling. Lyckan var total, fullständigt underbar och jag kände mig "normal" för första gången på mycket länge. Vi som varit med vår lilla knodd redan från befruktningsdagen, blev genast så förälskade i vårt barn. Det var vårt mirakel, vi skulle äntligen få bli föräldrar.

I onsdags hände det som inte fick hända. Jag började blöda i vecka 10 och på sjukhuset konstaterades det att det lilla fostret hade dött. Bara för några veckor sedan hade vi fått se ett litet hjärta slå på ultraljud och nu fanns det inget liv kvar. Vårt lilla pyre hade dött redan i vecka 8. Jag fick en tablett och fick ut allt hemma, vilket var en fruktansvärd upplevelse. Så ont i magen och sådan inre smärta i själen att jag trodde att jag skulle slitas itu. Det värsta jag har varit med om.

Nu försöker vi sakta ta oss upp, sakta försöka tro på framtiden. Att vi ska få en ny chans och att vi ska lyckas nästa gång. Men vår novemberbebis går inte att ersätta. ¨H*n skulle blivit vårt första efterlängtade barn. Vår ängel. Det går inte att beskriva vilken sorg vi nu går igenom. Alla drömmar om stor mage och inreda vårt tomma extra sovrum på ovanvåningen. Vi får vänta igen. Det gör så jäkla ont.