Anonym (ElMano) skrev 2009-05-07 22:28:03 följande:
Men varför använda fysisk bestraffning!? Smälla löst på fingarna, dask i baken osv...vad säger ni då när barnet tar efter ert beteende? Vad säger ni när barnet slåss när andra inte gör som de vill? "Man får inte slåss"!?!? "Det är skillnad när mamma/pappa gör det för då är det en fysisk MARKERING!?!? Lär man barn att man inte får slåss, genom att vara fysisk utåtagerande själv? Trotsig två åring som lägger sig ned...ja, är väl bara att lyfta upp barnet och bära! Varför ska man diskutera med ett barn som har fullt upp med att vara argt? Varför är det så provocerande för er som känner att ni bara måste visa fysiskt att ni bestämmer? Varför ska man som vuxen ens orka bli arg och tillrättavisa med dask, hårda tag i armen osv? Nä, som sagt...lyft upp barnet o bär med! Visa att ni inte går med på humöret och att det inte lönar sig! Vidare, varför diskuterar ni huruvida man får men eller inte av att bli slagen / daskad/smälld? Det spelar väl ingen som helst roll! Finns massa saker barn alldeles säkert inte skulle få men av, men som jag aldrig ngnsin skulle utsätta mitt barn för!Vill ni verkligen som föräldrar vara fysisk utåtagerande mot era barn? Mår ni bra av det? Varför måste ni som nu gör det tillrättavisa med fysisk bestraffning? Vet ni inga andra sätt? Blir ni så provcerad att ni inte klarar av att hålla tillbaka? Anser ni att andra sätt innebär att man är mesig? Berätta, för jag förstår det bara inte!
Nej jag håller med. Det finns ingen som helst anledning att fysiskt tillrättavisa barn. Att hindra kan ju vara motiverat dvs ställa sig i vägen, lyfta undan, hindra armen från att slå eller dra ner men inget annat.
Tar man till våld finns inga ursäkter. Förklaringar finns däremot. Stress, låg frustrationstolerans osv. Men problemet ligger hos föräldern som gör det till barnets problem genom att utsätta det för en kränkande handling. Man gör bäst i att granska sig själv noga tycker jag.
Men sen är det ju inte enkelt att vara förälder. Vissa barn är svårare än andra. Vissa föräldrar har sämre förutsättningar än andra. Finns ingen rättvisa.
Bäst av allt är att enstaka misstag faktiskt går att reparera. Riktigt så sköra är inte barn att de inte kan hantera enstaka händelser som blivit helfel. Viktigt är nog ändå att föräldern tar på sig det fulla ansvaret för sina handlingar och inte försöker skylla ifrån sig.
Att ha en alltigenom behaglig barndom är dock inte säkert en bra sak. Missförstå mig inte nu. Jag tycker inte att man ska göra illa sina barn lite då och då "bara för att". Men att ha lite dåliga upplevelser (vilket ju alla faktiskt får) är en bra erfarenhetsgrund att relatera till. Med det får verkligen inte vara för mycket.
Och så till sist. Jag tror ändå det är viktigt att som förälder få erkänna att man gör fel ibland och inte lever upp till sina förväntningar på sig själv. Det måste man kunna få prata om utan att det ska tas som tecken på att man vill bagatellisera fenomenet. Någon slår till på armen, någon annan ryter vid ett tillfälle som är helfel att ryta vid, någon hotar i en stressad situation fast man inte får/bör göra det.