• Anonym (Flick­vän?)
    Äldre 4 maj 06:55
    13590 visningar
    16 svar
    16
    13590

    Är över 30 och har aldrig haft ett förhållande!

    Ja, som rubriken säger.... Jag fyller snart 31 och jag har aldrig haft ett förhållande. Jag har haft några kk och dejtat en del, men har aldrig haft en riktigt pojkvän.

    Vad som är fel vet jag inte riktigt. Jag har inga missbruksproblem, har en bra utbildning och ett jobb, ser väl helt normal ut, inga psykiska besvär eller handikapp. Tycker själv att jag är social och jag har några riktigt goda vänner (både killar och tjejer).

    Har nu börjat längta efter att faktiskt träffa någon att dela livet med, men vet knapp ens hur det ska gå till. Tror jag är lite rädd för den typen av relation.

    Någon mer därute som känner som jag? Eller som varit i min situation?

  • Svar på tråden Är över 30 och har aldrig haft ett förhållande!
  • Äldre 4 maj 06:59
    #1

    jag har inte varit i din situation.. men det låter jobbigt för dig..

    ett tips är att använda internet, vet många om träffats den vägen..

  • Anonym (Flick­vän?) Trådstartaren
    Äldre 4 maj 07:00
    #2

    Jag har redan varit på kanske tio dejter via internet, men det blir aldrig något av det.

  • Anonym
    Äldre 4 maj 07:03
    #3

    Det är inte försent! Fortsätt dejta som du har gjort, förr eller senare hittar du din "match"

  • Anonym (Flick­vän?) Trådstartaren
    Äldre 4 maj 19:09
    #4

    Jag har träffat flera som verkat bra och som har velat något mer, men jag drar alltid mig ur innan det blir allvar. Och jag har ingen aning om vad det är jag leter efter eller vad jag vill få ut utav ett förhållande.

    Sen är jag rädd för att det börjar ligga mig i fatet att jag aldrig haft någon pojkvän, lite som de tänker "Något måste ju vara fel med henne"

  • Äldre 4 maj 20:00
    #5

    jag vill ge dig rådet att gå till en psykolog för att ta reda på varför du inte vågar binda dig.. det kan vara till hjälp..

    ge dig själv den chansen!

    lycka till!

  • Anonym (Flick­vän?) Trådstartaren
    Äldre 4 maj 21:37
    #6

    Jo, jag har funderat på det, man vet liksom inte vad de skulle kunna hitta.

    Mina föräldrar är gifta och har levt ihop i över 30 år. Det har i princip alla i min familj gjort. Min yngre bror har varit sambo med samma tjej i snart 8 år.

    Min familj är viktig och vi har bra och nära familjeband. Jag har bott både i kollektiv och varit inneboende, så jag vet att det är ok att bo med andra.

    Älskar sex och tycker om sällskap. Jag har också en son (resultat av ett längre kk förhållande).

    Jag har aldrig utsatts för några övergrepp och de flesta uppfattar mig som öppen och en person som är lätt att komma nära.

    Jag förstår inte själv vad det är som hindrar. Jag har rätt svårt för att uppmuntra någon om jag är osäker på om det verkligen kommer att funka i längden. Kan det bero på det? Ger jag upp för lätt?

  • Anonym
    Äldre 4 maj 21:46
    #7

    Fråga 1: VILL du verkligen träffa någon? Det finns såna oerhört starka sociala krafter som driver på oss att leva i tvåsamhet, men det behöver kanske inte vara något för alla! Du skriver att du börjat känna en längtan men är det en längtan efter att vara med någon, eller är det bara för att du förväntas känna så, tror du?

    Om du vill träffa någon, lägg ner tankarna på att du skulle vara konstig för att du inte haft något förhållande. Det är säkerligen vanligare än man tror, bara att de här starka krafterna gör att det är väldigt tabu att tänka på. Det är säkert inte heller som kommer upp i diskussionen med en ny partner förrän efter ett långt tag, så låt inte någon rädsla att verka "konstig" hindra dig.

    Att du varit på ett tiotal internetdejter utan att det blivit något är inte särskilt konstigt. Det är inte så himla lätt att hitta någon man klickar med, men fortsätt bara, du har inget skäl att ge upp. Annars är ju jobb/skola ett klassiskt sätt att träffa någon. Försök bara att inte forcera något, men du låter ju inte desperat på något sätt. Fortsätt att leva avslappnat, och se vart det tar dig. Låt inte någon rädsla stoppa dig!

  • Anonym (Flick­vän?) Trådstartaren
    Äldre 4 maj 22:22
    #8

    Jag har funderat ett tag på om jag verkligen vill ha en relation. Och det är lite knepigt. Jag skulle vilja ha ett barn till (och denna gång uppleva graviditet och föräldraskapet tillsammans med någon). Jag vill också ha någon att bli gammal med. Parmiddagar är också ett litet jobbigt kapitel. Är i stort sett den enda i bekantskapskretsen som är singel.

    Men ofta när jag träffar någon blir killen väldigt på väldigt snabbt. Vill träffas, berättar om att han har känslor mm

    Jag är sällan säker på vad jag känner och avslutar det ofta, just för att inte såra.

    Finns det fler än jag därute som aldrig haft ett seriöst förhållande? eller någon som valt bort det?

  • Äldre 5 maj 09:47
    #9

    Jag vill ge dig rådet igen.. gå och tala med någon psykolog.. och det är inte de som ska hitta nått, det är DU som ska komma till insikt..

    lycka till!

  • Anonym (been there)
    Äldre 5 maj 09:57
    #10

    Jag känner sååå igen mig. Inget större fel på mig heller , men ändå var jag singel tills jag var 35 år. Många dejter och KK blev det och jag har aldrig haft problem att umgås med folk. Tvärtom så har jag många underbara vänner och jag trivs i stora sällskap. Men det faktum att jag inte lyckades hitta kärleken, tog på krafterna och jag grubblade en hel del på vad som var fel på mig. Troligtvis var det inte det och idag bor jag i hus med min underbara man som jag älskar över allt, och vi väntar en liten bebis i sommar.

    Jag var sååå trött på alla uppmuntande ord som, "-Snart är det din tur", "-När du minst anar händer det", - Om du slutar leta, så kommer kärleken att hitta dig" etc etc. Stort suck. Fast med facit i hand, stämde det ju faktiskt .

  • Anonym (Flick­vän?) Trådstartaren
    Äldre 5 maj 18:57
    #11

    Anonym (been there) skrev 2009-05-05 09:57:45 följande:


    Jag känner sååå igen mig. Inget större fel på mig heller , men ändå var jag singel tills jag var 35 år. Många dejter och KK blev det och jag har aldrig haft problem att umgås med folk. Tvärtom så har jag många underbara vänner och jag trivs i stora sällskap. Men det faktum att jag inte lyckades hitta kärleken, tog på krafterna och jag grubblade en hel del på vad som var fel på mig. Troligtvis var det inte det och idag bor jag i hus med min underbara man som jag älskar över allt, och vi väntar en liten bebis i sommar. Jag var sååå trött på alla uppmuntande ord som, "-Snart är det din tur", "-När du minst anar händer det", - Om du slutar leta, så kommer kärleken att hitta dig" etc etc. Stort suck. Fast med facit i hand, stämde det ju faktiskt .
    Tack för ditt inlägg! Upplever egentligen inte att något är fel med mig, men förvånas ibland över vissa vänners förhållanden. De känns inte bra och inget jag skulle vilja vara i, men de tycks liksom nöja sig med det. En killkopis sa att jag troligtvis inte träffade någon för att jag inte behöver någon kille.

    Men även om jag inte behöver någon så vill jag ha en. Bara han är bra
  • Anonym (Flick­vän?) Trådstartaren
    Äldre 5 maj 19:17
    #12

    Jag letar alltså efter en kille som det känns som om jag vill och kan tillbringa resten av mitt liv med. Men känns det inte så inleder jag inget. Är det fel?

  • cali80
    Äldre 13 sep 08:07
    #13

    Jag är 41 och har aldrig haft ett förhållande. Haft sex en gång. Då var jag 35. Om jag skulle påstå att framtiden känns ljus, då ljuger jag. Några har visat intresse på sistone, men jag är rädd.

  • cloud
    Äldre 13 sep 09:41
    #14
    Anonym (Flickvän?) skrev 2009-05-04 22:22:25 följande:
    Jag har funderat ett tag på om jag verkligen vill ha en relation. Och det är lite knepigt. Jag skulle vilja ha ett barn till (och denna gång uppleva graviditet och föräldraskapet tillsammans med någon). Jag vill också ha någon att bli gammal med. Parmiddagar är också ett litet jobbigt kapitel. Är i stort sett den enda i bekantskapskretsen som är singel.

    Men ofta när jag träffar någon blir killen väldigt på väldigt snabbt. Vill träffas, berättar om att han har känslor mm

    Jag är sällan säker på vad jag känner och avslutar det ofta, just för att inte såra.

    Finns det fler än jag därute som aldrig haft ett seriöst förhållande? eller någon som valt bort det?
    När jag läser detta så slår det mig att du åberopar rationella skäl att vara i en relation - uppleva gemensam gradividet/föräldreskap, slippa vara ensam när man åldras, parmiddagar.

    Som ngn var inne på ovan- vill du vara med ngn pga längtan/passion eller handlar det om rationella saker och/eller social press av man ska vara två? Vad har du för känslomässiga behov? Har du varit kär? Vad gjorde du med dessa känslor i så fall?

    /psykologstudent 
  • Anonym (känne­r igen)
    Äldre 13 sep 09:52
    #15

    Jag har varit i en liknande situation fast jag var lite yngre än du är nu. Är en person som har svårt att bli kär och släppa människor inpå livet och det tog därför lång tid för mig att hitta mannen i mitt liv men jag gjorde det till sist. Ge inte upp, tids nog kommer det att lösa sig.

  • cali80
    Äldre 13 sep 10:31
    #16

    Jag tror att jag blivit skadad känslomässigt. Helt klart dysfunktionell. Har läst att erfarenheter i ungdomsåren är viktiga för hur man blir som person senare. Att bli bekräftad är viktigt för en människa. De flesta andra i min ålder har haft många sexpartners och i största sannolikhet några förhållanden. Jag känner mig otillräcklig som inte kan visa upp detsamma. Det är inte det att jag inte har försökt. Antingen hade jag otur, att det var fel tjejer, eller så är jag inte rätt typ för de flesta tjejer. Jag gick okysst från jag var 14 tills jag var 32. Om man tänker efter, det är ju rätt sjukt. Klar man blir skadad.

Svar på tråden Är över 30 och har aldrig haft ett förhållande!
Logga in
Bli medlem