Är över 30 och har aldrig haft ett förhållande!

jag har inte varit i din situation.. men det låter jobbigt för dig..

ett tips är att använda internet, vet många om träffats den vägen..

Jag har redan varit på kanske tio dejter via internet, men det blir aldrig något av det.

Det är inte försent! Fortsätt dejta som du har gjort, förr eller senare hittar du din "match"

Jag har träffat flera som verkat bra och som har velat något mer, men jag drar alltid mig ur innan det blir allvar. Och jag har ingen aning om vad det är jag leter efter eller vad jag vill få ut utav ett förhållande.

Sen är jag rädd för att det börjar ligga mig i fatet att jag aldrig haft någon pojkvän, lite som de tänker "Något måste ju vara fel med henne"

jag vill ge dig rådet att gå till en psykolog för att ta reda på varför du inte vågar binda dig.. det kan vara till hjälp..

ge dig själv den chansen!

lycka till!

Jo, jag har funderat på det, man vet liksom inte vad de skulle kunna hitta.

Mina föräldrar är gifta och har levt ihop i över 30 år. Det har i princip alla i min familj gjort. Min yngre bror har varit sambo med samma tjej i snart 8 år.

Min familj är viktig och vi har bra och nära familjeband. Jag har bott både i kollektiv och varit inneboende, så jag vet att det är ok att bo med andra.

Älskar sex och tycker om sällskap. Jag har också en son (resultat av ett längre kk förhållande).

Jag har aldrig utsatts för några övergrepp och de flesta uppfattar mig som öppen och en person som är lätt att komma nära.

Jag förstår inte själv vad det är som hindrar. Jag har rätt svårt för att uppmuntra någon om jag är osäker på om det verkligen kommer att funka i längden. Kan det bero på det? Ger jag upp för lätt?

Fråga 1: VILL du verkligen träffa någon? Det finns såna oerhört starka sociala krafter som driver på oss att leva i tvåsamhet, men det behöver kanske inte vara något för alla! Du skriver att du börjat känna en längtan men är det en längtan efter att vara med någon, eller är det bara för att du förväntas känna så, tror du?

Om du vill träffa någon, lägg ner tankarna på att du skulle vara konstig för att du inte haft något förhållande. Det är säkerligen vanligare än man tror, bara att de här starka krafterna gör att det är väldigt tabu att tänka på. Det är säkert inte heller som kommer upp i diskussionen med en ny partner förrän efter ett långt tag, så låt inte någon rädsla att verka "konstig" hindra dig.

Att du varit på ett tiotal internetdejter utan att det blivit något är inte särskilt konstigt. Det är inte så himla lätt att hitta någon man klickar med, men fortsätt bara, du har inget skäl att ge upp. Annars är ju jobb/skola ett klassiskt sätt att träffa någon. Försök bara att inte forcera något, men du låter ju inte desperat på något sätt. Fortsätt att leva avslappnat, och se vart det tar dig. Låt inte någon rädsla stoppa dig!

Jag har funderat ett tag på om jag verkligen vill ha en relation. Och det är lite knepigt. Jag skulle vilja ha ett barn till (och denna gång uppleva graviditet och föräldraskapet tillsammans med någon). Jag vill också ha någon att bli gammal med. Parmiddagar är också ett litet jobbigt kapitel. Är i stort sett den enda i bekantskapskretsen som är singel.

Men ofta när jag träffar någon blir killen väldigt på väldigt snabbt. Vill träffas, berättar om att han har känslor mm

Jag är sällan säker på vad jag känner och avslutar det ofta, just för att inte såra.

Finns det fler än jag därute som aldrig haft ett seriöst förhållande? eller någon som valt bort det?

Jag vill ge dig rådet igen.. gå och tala med någon psykolog.. och det är inte de som ska hitta nått, det är DU som ska komma till insikt..

lycka till!

Jag känner sååå igen mig. Inget större fel på mig heller , men ändå var jag singel tills jag var 35 år. Många dejter och KK blev det och jag har aldrig haft problem att umgås med folk. Tvärtom så har jag många underbara vänner och jag trivs i stora sällskap. Men det faktum att jag inte lyckades hitta kärleken, tog på krafterna och jag grubblade en hel del på vad som var fel på mig. Troligtvis var det inte det och idag bor jag i hus med min underbara man som jag älskar över allt, och vi väntar en liten bebis i sommar.

Jag var sååå trött på alla uppmuntande ord som, "-Snart är det din tur", "-När du minst anar händer det", - Om du slutar leta, så kommer kärleken att hitta dig" etc etc. Stort suck. Fast med facit i hand, stämde det ju faktiskt .

Anonym (been there) skrev 2009-05-05 09:57:45 följande:

Jag letar alltså efter en kille som det känns som om jag vill och kan tillbringa resten av mitt liv med. Men känns det inte så inleder jag inget. Är det fel?

Jag är 41 och har aldrig haft ett förhållande. Haft sex en gång. Då var jag 35. Om jag skulle påstå att framtiden känns ljus, då ljuger jag. Några har visat intresse på sistone, men jag är rädd.

Jag har varit i en liknande situation fast jag var lite yngre än du är nu. Är en person som har svårt att bli kär och släppa människor inpå livet och det tog därför lång tid för mig att hitta mannen i mitt liv men jag gjorde det till sist. Ge inte upp, tids nog kommer det att lösa sig.

Jag tror att jag blivit skadad känslomässigt. Helt klart dysfunktionell. Har läst att erfarenheter i ungdomsåren är viktiga för hur man blir som person senare. Att bli bekräftad är viktigt för en människa. De flesta andra i min ålder har haft många sexpartners och i största sannolikhet några förhållanden. Jag känner mig otillräcklig som inte kan visa upp detsamma. Det är inte det att jag inte har försökt. Antingen hade jag otur, att det var fel tjejer, eller så är jag inte rätt typ för de flesta tjejer. Jag gick okysst från jag var 14 tills jag var 32. Om man tänker efter, det är ju rätt sjukt. Klar man blir skadad.