roliga historier om snåla människor del 2

Projekt Agda skrev 2009-05-13 16:55:16 följande:

Fast det är ju skillnad. Jag menar inte att man måste bidra med exakt lika mycket pengar, men att helt och hållet "passa på" att leva på sin partner medan man är student känns snedvridet för mig.

Vart tog alla snålis-historier vägen?

Lilla Lime skrev 2009-05-13 17:04:32 följande:

Sant. Sorry.

Projekt Agda skrev 2009-05-13 16:55:16 följande:

Har varit med på många såna här trådar om detta. Det är väldigt OT nu så jag skriver bara så kort jag kan om vad jag tycker.

Min man har heltidslön, ca 17-18 tusen efter skatt. Jag har pluggat i tre år och delvis tagit lån, jag har cirka 4000 i månaden. Jag jobbar på sommaren och sparar de pengarna, tar ur det om jag behöver köpa något. Jag behöver inte hans pengar. Jag anser att det är hans och jag vill att vi båda ska känna att vi kan göra vad vi vill av det vi tjänat utan att fråga den andre. Skulle jag stå på noll kronor och inte ha råd så visst skulle han då stå för kostnaden den tid jag inte har inkomst. Det är ju att hjälpa varandra. Vi älskar varann lika mycket som alla andra och vi pratar öppet om våra gemensamma och separata utgifter och vi tycker om det system vi har. I framtiden när vi får barn kommer läget att vara förändrat, mer utgifter, föräldraledighet osv. Det får vi lösa då hur vi vill ha det. Men grunden är i alla fall att vi båda vill 'ha tillgång till våra intjänade pengar'.

Jag kan ju inte sitta och tjura över att han tjänar mer än mig. Då kunde ju jag skaffat ett annat jobb. Han har ju pluggar och jobbat för sin inkomst. Nu säger nog många att kvinnan gör mer hemma och stannar hemma längre med barnen men om det är så får väl maken och frugan samarbeta bättre och fördela arbetsuppgifterna hemma, och att vara hemma med barnen lika mycket. Jag tycker INTE att det är 'okärleksfullt' i ett förhållande att inte ha gemensam ekonomi (det har folk nämnt i andra trådar). Jag tycker snarare att det blir 'okärleksfullt' när man inte kan ta gemensamt ansvar för hushåll och barn/familj.

Det viktiga är ju att båda parter är överens om lösningarna. Att de har gemensam ekonomi om kvinnan tjänar mindre och stannar hemma oftare och gör mer i hemmet. Då jag argumenterar inte emot de som VILL HA gemensam ekonomi, vill de ha det så är det ju så det ska vara för dem.

Oj, här blev det diskussion! Den tjejen jag berättade om hade ganska nyligt träffat sin kille, bums flyttat in med honom och började på en gång leva helt och hållet på honom. Det tycker inte jag känns helt schysst. Gemensam ekonomi är ju en sak, och att den som tjänar mer bidrar med mer. Men att inte betala ett korvöre för hyra, mat och räkningar och bara spara "sina egna" pengar på hög - det förstår jag verkligen inte!

Nu tycker jag vi tar lite mer snalis-historier istallet!

En slakting till mig var valdigt fattig som barn. Da behovdes det snalas for att kunna overleva. Detta beteende holl i sig nar han blev vuxen. Han och frun hade inga barn och han hade ett ganska bra jobb. De hade ett fint hus med fina mobler, men satt mest i koket eller i en sliten soffa. De at bara det billigaste. Hade inga vinterdack (vilket betydde att de var tvugna att kopa dubbelt sa manga sommardack).

De var inte snala mot andra, vi fick ofta pengar vid fodelsedagar etc, men jag minns en bjudning da de hade kopt alkoholfritt vin for att det var billigare. Alla ni som forsokt dricka detta vid t ex graviditet vet att det inte smakar sa gott.

Min far var narmsta slaktingen och forsokte verkligen overtyga det gamla paret att lagga lite pengar pa sig sjalva. Pappa fragade nagon gang: "Men vad skall ni ha alla pengarna till?" Han forstod att det var ganska mycket nar banken kopte blommor nar gubben fyllde ar etc. "Kan vara bra att ha. Och sen skall ju ni (pappa och hans bror) ha det en gang", var svaret. Nar slaktingen blivit ankling och var for gammal for att handla sa gjorde pappa det at honom. Da pappa till att det bara var god mat, typ hjortronsylt och lyxig glass, renkott och annat gott. For han ville ju att gubben skulle fa nagon nytta av pengarna.

Nar han gick bort sa fick mina foraldrar en stor mangd pengar och jag och brorsan fick tillrackligt for att kunna betala insatsen till en lagenhet/hus. Det ar ju givetvis roligt och vi ar tacksamma, men man hade ju onskat att de hade unnat sig nagot sjalva istallet.

fast då var de ju inte snåla...

Mot sig själva var dom ju.

Mot sig sjalva sa var de ju supersnala. De unnade verkligen inte sig sjalva nagonting. De passade mig en gang och jag kom ihag att de at korvbrod istallet for "vanligt" brod eftersom det var billigare just da.
Och den fina soffan de aldrig satt i...

Ang studielånet så hade jag en kollega vars dotter tog ut fullt studielån men använde inte det (bodde hos sin mamma som försörjde henne på mammas initiativ men jobbade extra). Deras argument var att hon sparade det på något sparkonto och sen skulle betala tillbaka. Lät lite konstigt, tyckte jag. Det var iof före krisen då sparräntorna var högre än nu men ändå. Inte kunde man leva på den ändå. Vad är räntan på studielånet?

Har en annan historia att berätta. En kompis till mig skulle på sin mans kusins födelsedagsfirande. Hennes man frågade vad hon ville ha i present och svaret blev vin. Då köpte de en flaska rött vin för över 200 kr för inte kan man köpa något för 70 kr när det är födelsedag. Det de blev bjudna på var billiga kakor, en hemmagjord men misslyckad marängtårta, billig glass till barnen och te-kaffe. Hon tyckte det var väldigt snålt och jag håller med.