Hanhundar som slåss.

Jag kan säga att våra hane som är kastrerad var mer soffpotatis hemma när han var okastrerad än nu när han är kastrerad. Som jag skrev tidigare känns det som om han gått tillbaka i åren och blivit "unghund" igen. Han är pigg och vill att det ska hända något heeela tiden... Då är han ändå 10 år nu och borde börja visa tecken på att vilja trappa ner, men icke....
Han har inte lagt på sig något heller.

jag föder upp foxterriers: och jag kan säga att terriers gillar inte andra terriers, speciellt inte sina egna och INTE av samma kön i samma hushåll. Det är inte en bra idé att ha två ihop av samma kön då. jag tycker den du köpte av har begått en trist handlig mot dig om du fick köpa en hane när du redan hade en hane hemma av samma ras. En tik hade inte inneburit nåt problem.

kastrera hit och dit och kurser och psykologer i det här skedet är bla bla. Hundarna är terriers i varje cell och du kommer inte att få bort deras slagsmål av det. Agilityhunden kommer inte att funka bra kastrerad heller, tror jag.,

Det finns en jättebra lösning som många kör med som har den typen av hundar som inte är avlade för att vara i flock, och som gör att du kan ha båda kvar: och det är att du skaffar schyssta grindar och håller dem separat. Växla hela tiden, många ggr under dagen, så att båda får gos och samvaro. Sluta gå ut med dem ihop, sluta att ha dem ihop, låt dem slippa varandra. Så lever alla som har många terriers på en kennel osv. Hundarna mår ju inte bra av att vara ihop med andra de hatar. Man får sätta ihop dem två och två hane/tik, ev mamma/dotter.

Du har inte gjort nåt fel som har fått detta problem, det är inget fel på dina hundar!!!!!!!! Allt är som det ska vara och som det oundvikligen blir i 49 fall av 50 om man gör som du tyvärr har råkat göra.

Jag är ingen idiot eller nybörjare eller nåt som du vill påskina utan har efter 35 år som ägare av rasen och de sista åren som uppfödare kunskap om hundpsykologi, träning, mentalitet etc. Mina hundar är snälla mot andra, funkar inom lydnad, agility, går lösa utan att jaga,osv osv men vissa konstellationer man har tillsammans hemma funkar inte. Det brukar bli problem när den lilla är mellan ett och två. Då måste man agera, eftersom rangstriderna trappas upp. Jag tror inte att ni som säger att det går så bra har gått från att hundarna vill bita varandra i strupen till att de kan vara tillsammans hemma fredligt igen.

Att låta stackars TS få känna att hon har gjort nåt fel eller att det ska kastreras osv, vilket inte kommer att hjälpa eftersom de redan fått sina vuxenroller gentemot varandra, är taskigt.

Hennes situation är ingen engångsföreteelse som grundar sig i att hon är okunnig eller hundarna konstiga. OBS! Inte heller de som känner igen situationen som mycket vanlig och direkt olämplig att försätta sig i,är okunniga dvs jag!

Nu finns det ju 32 terrierraser här m fl och alla funkar inte som jag beskrivit. men jag är benägen att tro att en fox och en jack russell är väldigt lika.

TS har i alla fall fått ett tips om hur hon kan behålla hundarna som jag vet är en säker lösning.

Nej hennes situation är ingen engångsföreteelse och den har inte ett dugg att göra med att hundarna skulle vara konstiga. Däremot kan okunskap mycket väl vara problemet. Som "mänsklig ledare" i en terrierflock får man inte vara naiv. Om hundarna lär sig att det är ok att rangstrida över huvud taget har man snart ett stort problem som mycket väl kan bli olösligt. Dumheter som att "låta dem göra upp" får över huvud taget inte förekomma. Hundarna måste "styras upp" tidigt och 100% konsekvent. Mina hundar vet att bråk är fullständigt tabu och oacceptabelt. Man får hålla lite extra koll på hanarna då tikarna höglöper, då alla känslig ligger lite närmare ytan än vanligt, samt absolut inte lämna hela flocken ensamma tillsammans. Kort sagt - inte vara naiv och inte försätta hundarna i situationer där risken är extra stor att de triggas till att ryka ihop.

Även om man gör allt rätt kan det förstås ske att speciella individer hamnar på kollisionskurs med varandra och att det aldrig blir ett tryggt lugn mellan dem - men sitter man och uttalar sig så kategoriskt som du gör ovan så är nog frågan för om man inte bör se över antingen sin hundhållning eller temperamentet på de hundar man föder upp. Pratar nu inte bara om dig utan rent generellt, för tragiskt nog finns det ju fler terrieruppfödare som menar likadant. Det går ju an att stoltsera med kunskap och erfarenhet men vad är det värt om man inte kan omsätta det i praktik? För bevisligen finns det gott om människor med rastypiska och trevliga terriers som dessutom lever i harmoni i flock...

Med det sagt så håller jag med om att kastrering troligtvis inte hjälper i det här läget och att det är väldigt svårt att få det friktionsfritt och säkert igen mellan två hundar som väl har etablerat en rejäl osämja. Även om allt verkar lugnt i "normalläget" så kan det krävas mycket lite provokation för att hundarna ska ryka ihop igen och då helt enkelt börja där de slutade sist... Att bara ha dem tillsammans under uppsikt (ev) och skilja av huset med rejäla dörrgrindar kan i ett sånt läge vara den säkraste lösningen.

Ja, du har helt rätt och sådär naiv som du skriver har jag inte varit, naturligtvis. Om jag hade skrivit alla med flera fox/rusell/welsh/terrier så hade vi sluppit diskutera, de som har t ex skottar vet ju inte vad man snackar om när man pratar om den här typen av flockbråk. Men jag tog till orda eftersom fox och Jack/parson är av samma skrot och korn.