Hanhundar som slåss.

Under ett stort antal år hade jag flera grupperingar som fungerade, som mest fyra tikar och en hane som gick bra ihop ute och inne. Då gick jag runt och trodde att det var pga av att jag var såpass duktig på det här med att bestämma i flocken och att hundarna var välskötta, välmotionerade etc. Jag tyckte att folk med grindar var slöa/okunniga/oupplysta/lata. Sedan har jag haft hundar, vissa har slagits redan i valplådan så att blodvite uppstod, som bara vill döda varandra, eller om man satt ihop gruppen annorlunda så har det smällt.

Det är individrelaterat och ibland är problemet ett faktum. Då måste man skydda hundarna från varandra. TS vill ju kunna behålla båda.

Jag har svårt att köpa det du säger dogcatbird... Visst, jag kan gå med på att terrier i många fall inte går ihop när dom är av samma kön. Men jag har sett många många fall av både och, så man kan inte säga att det är 100% sanning.
Jag har själv två tikar som fungerar ypperligt ihop, både här hemma och även ute hos andra som har andra terriertikar, och jag känner flera terrierägare som HAR både två och tre hanar tillsammans och har så haft i många år och det fungerar smärtfritt.
Däremot så tror jag att om det väl börjat uppstå kurr och bråk så tror jag däremot att DET är svårt att få att fungera smärtfritt ihop när det gäller terriers.

Som motsats till de som är negativa mot kastrering i det här läget vill jag berätta min historia.

Jag och sambon hade var sin JRT-hane när vi träffades. Min var nästan 2 år, hans 1,5 år. Båda mitt i värsta könsmognadsperioden alltså. Min hade börjat visa tendenser till hanhundsagg, hans hade bara umgåtts med "vekare" raser och hade aldrig behövt hävda sig på det planet innan. Så skulle vi föra ihop hundarna, träffades alltid ute och gick promenader tillsammans, försökte skapa en lekfull stämning osv. Men nej, de rök ihop och slogs så blodet sprutade så fort de kom åt. Så vi fick ha stenkoll så att de inte kom nära varandra när vi träffades, och var vi hemma hos varandra så fick de vara i var sitt rum med kompostgaller i dörröppningen för att de ändå skulle se och känna av varandra, och så fick vi hålla på och byta plats på dem så de fick lika mycket tid med oss var. Mycket pussel och jobb var det, det tar på krafterna att behöva ha sån koll hela tiden och emellanåt tänkte vi nästan göra slut bara för att det inte funkade med hundarna.
Men ett halvår senare ville vi ändå prova flytta ihop och göra ett seriöst försök, så vi provade först med hormonspruta/kemisk kastrering. Det gjorde måttlig skillnad, de gillade fortfarande inte varandra utan morrade och muttrade när de kom för nära men de slogs åtminstone inte utan vidare utan bara när det gällde mat eller leksaker. Det märktes direkt när sprutan började gå ur, då börjde de spänna sig mot varandra igen. Så vi bestämde oss för att ge kastrering en chans ändå, det är ju ändå ingen som vill avla på aggressiva hundar, eller hur?! Skulle inte kastreringen heller funka fullt ut hade vi en nödlösning med omplacering på killens hund, den skulle få flytta till hans bror i så fall.
Efter att ha bott ihop i ett par månader så kastrerade vi alltså båda två och sen följde en spännande väntan. Hade det varit för sent, var beteendet redan inlärt och djupt rotat? Men efter 2 veckor vände det som på en femöring och de började busa med varandra! Fortfarande begränsade vi tiden som de fick vara nära varandra, vi avbröt leken innan den gick överstyr och blev för hård och tuggben och leksaker fick de endast när de var åtskiljda. Och det gick bättre och bättre, nu började de istället gadda ihop sig mot bostadsområdets andra hundar...
Ytterligare ett år senare köpte vi hus på landet och bestämde då att nu ska det funka med tuggben och sånt också, så de fick en korg full med ben direkt när de kom innanför dörren och de har inte slagits eller gruffats en gång sen dess. De sover ibland tillsammans, springer och busar på tomten flera gånger varje dag, de byter ben och leksaker med varandra och backar så snällt när den andre säger ifrån och vill vara ifred.
För 4 år sen kunde vi aldrig tro att det skulle bli så här bra! Visst har säkert vår gränssättning som flockledare varit nödvändig också, men utan kastreringen tror jag inte att vi hade haft det så här bra idag utan vi hade varit nöjda med att de bara lät bli att slåss. Vad gäller beteendet i övrigt så är de precis samma hundar som innan. Den ena är en soffpotatis som nöjer sig med enkla promenader, även om annan aktivering (tex agility) naturligtvis också är skoj! Den andra är samma "studs-russell" som han alltid har varit och ska ha aktivering helst hela tiden Så jag är definitivt positiv till kastrering i ditt läge, jag tror inte alls att det behöver vara för sent.

Dollars matte skrev 2009-06-30 12:26:08 följande:

oj vilken diskussion
Inte blev det särskilt lättare att bestämma sig nu!
Har iallfall ringt runt och kollat prisuppgifter hos olika veterinärer här i stan, och det var ingen munter historia!!
3000-4000 för att kastrera en liten plutt på 6-7kg!!!
Hur kan det vara så dyrt jämfört med tex katter som inte alls är särskilt mycket mindre? Dessutom blev vissa väldigt korta i tonen och sura när ordet kastrering nämndes....
En gapade till och med åt mig att han på ren princip vägrade kastrera hanhundar under våren och sommaren när det är löp-period!

Vad gäller hundarnas beteende så är det framförallt den yngsta som vi har problem med. Den äldre har alltid funkat kanonbra ihop med alla andra hundar, tikar som hanar. Medan den lilla skiten på sista tiden börjat sticka upp även mot tex min mammas hanhundar.
När den yngsta var valp så tillät vi den äldsta att "trycka till" honom när han försökte klättra i rang. Kanske är det därför vi har problem nu? Nu tillåter vi inget alls! Minsta lilla någon av dom muttrar eller spänner sig så säger vi till den hunden på skarpen.
Men vi kan tex fortfarande ha dom tillsammans i buren i bilen utan gruff...

Är det inte "värre" än att de trots allt kan vara tillsammans utan problem i vissa situationer och ni orkar hålla koll och styra i övrigt så behöver ni kanske inte kastrera utan det kommer att lugna sig snart igen när hormonruset är över. Men ni skulle kanske prova hormonspruta e dy just nu under hans värsta period för att förhoppningsvis dämpa hans lust att klättra i rang något. Det är kanske inget alternativ om det är som någon skrev att det räknas som dopning, men å andra sidan, går det att tävla med honom utan att det slår slint och han drar iväg från banan för att ge sig på någon annan hund?

"att utgå ifrån sig själv och sitt eget tyckande och sprida som vedertagen sanning blir bara dumt" skriver du.

OK, det gäller väl för alla och det borde vi hålla oss till i alla trådar. Dock börjar du nästa mening med "SJÄLV så gör jag si och så osv osv

Du utgår väl också från dig själv och dina erfarenheter då, och vill att ts m fl ska betrakta det som sanningen?

OT, jag håller med, men det är ju det man gör här på fl, svarar utifrån sitt och på det sättet man tycker att man kan hjälpa till.

nu har jag bestämt mig! Kulorna ryker.
En så pass vass hund är ju ändå inget avelsmaterial....