Forum Regnbågsfamilj - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 2

    Sön 12 jul 2009 10:13 Läst 4882 gånger Totalt 61 svar
    Sön 12 jul 2009 10:13

    Tråden fortsätter.

  • Sön 12 jul 2009 11:03 #1

    Jag tyckte att det var lika bra att starta en ny tråd. Hur är det med er så här i semestertider?

    Jag trodde att det skulle vara min fru som blev emotionell och gråtmild, men det är nog jag...

  • Sön 12 jul 2009 21:04 #2

    Hej!

    Nu har jag inte skrivit på ett tag. Ser att ni har pratat namn och amning bla.

    Vi har pratat namn i flera år, och nu tittat lite i namnböcker, har två långa listor, men vi kommer säkert att sudda ut och lägga till nya namn under de kommande månaderna. Man vill ju att vi båda ska gilla namnen! Sen får vi väl se vem det är som kommer, vilket namn som passar...

    Amning- jag är lite smått intresserad av att försöka, men har inte riktigt tagit något beslut om hur vi kommer att göra. Tycker det låter lite jobbigt att behöva stimulera fram mjölproduktionen under flera veckor, finns det inget hormon man kan tillsätta? ( Efter en inseminationer och IVF så är jag inte längre så främmande mot att tillsätta hormoner av olika slag! ; )

    Vi är halvvägs nu vilket känns så skönt. Innan ultraljudet var jag väldigt orolig och nervös, såhär efteråt är det mer ett lugn och en längtan. Tycker att dagarna går lite väl sakta, det är så länge till månadsskiftet nov/dec.

    Jag har berättat på mitt jobb om bebisen, det var roligt! Har snarare fått mer frågor än andra eftersom mitt barn väntande är mer udda...
    En kommentar var: Ja, det syns inte så mycket än... med menande blickar på min mage. Den personen fick jag påminna om att jag har en flickvän ; )

  • Sön 12 jul 2009 21:55 #3

    Jo, det finns hormoner att tillsätta för att stimulera amning, men jag har bara läst om dem på amerikanska sajter. Jag har inte länkarna här, men googla på "inducing lactation" plus kanske "hormones" så hittar du säkert rätt.

    Jag har som sagt helt lagt amningsplanerna på hyllan. Min fru verkar inte vara så sugen hon heller, men för bebisens skull tänker hon försöka i alla fall.

    Tiden går så otroligt långsamt!!! Jag begriper det inte.

    Och personen på ditt jobb måste ha känt sig rätt dum efter den kommentaren.

  • Mån 13 jul 2009 13:26 #4

    Jag hoppar in och skriver i den här nya tråden!

    För oss är det fortfarande väldigt tidigt (4+4) men det är så många tankar som flyger omkring!! Jag funderar mycket på det här med att knyta an till barnet, tänk om jag som icke-biomamma inte gör det? Det finns väl egentligen ingen bra anledning till varför jag inte skulle göra det, men ändå tanken finns där. Är det fler än jag som funderar i de banorna? Sen funderar jag mycket på hur människor runtomkring kommer att se mig. Kommer de se mig som en "riktig" mamma?

    Som sagt, det är många funderingar nu och fortfarande väldigt tidigt. Först ska ju allting gå bra. Jag kanske ska avvakta lite med mina funderingar, men skulle ändå vara skönt att höra hur ni andra tänker!

  • Mån 13 jul 2009 13:58 #5

    Pulo: jag känner precis igen de där funderingarna, de var starkare i början, vi är i v.25, men oron för hur andra ska se på mig finns där och jag märker att jag uppfostrar omgivningen ibland.
    Jag tror att vi är så itutade att biologiska band är så starka å självklara att vi börjar tänka tänk om tankar om anknytning som blivande icke-bio mammor. Jag gissar och har bestämt mig för att de tankarna bleknar när barnet är hos oss, men visst har jag också oroat mig, speciellt som jag så gärna ville vara den gravida men har fått ge upp det efter x antal försök och "utdömning" av doktor...
    Välkommen hit förresten Pulo!!

  • Mån 13 jul 2009 14:21 #6
    lotuskotte skrev 2009-07-13 13:58:46 följande:
    Pulo: jag känner precis igen de där funderingarna, de var starkare i början, vi är i v.25, men oron för hur andra ska se på mig finns där och jag märker att jag uppfostrar omgivningen ibland. Jag tror att vi är så itutade att biologiska band är så starka å självklara att vi börjar tänka tänk om tankar om anknytning som blivande icke-bio mammor. Jag gissar och har bestämt mig för att de tankarna bleknar när barnet är hos oss, men visst har jag också oroat mig, speciellt som jag så gärna ville vara den gravida men har fått ge upp det efter x antal försök och "utdömning" av doktor... Välkommen hit förresten Pulo!!
    Tack :)

    Å, vad skönt att höra att du haft samma tankar! Nu har det bara gått några dagar sedan vi fick reda på att vi är gravida så jag tänker att jag har lång tid på mig att förbereda mig mentalt :). Men som du säger tankar om anknytning kommer väl att försvinna så fort man får se det lilla knytet. Så irriterande att man ens ska behöva känna så här. Man är så itutad att det ska vara på ett visst sätt så att trots att man är säker på sin sak ändå börjar tveka på sina egna tankar. Min pappa har haft väldigt svårt att acceptera att vi ska skaffa barn. Han tycker att det måste finnas en pappa med i bilden. Att han tycker så gör ju heller inte saken lättare. Men han har nu börjat ändra sig. Jag har bombarderat honom med artiklar och han är intresserad av att lära sig mer så det är positivt.

    Vad har ni fått för reaktioner av de runt omkring? Du säger att du får uppfostra omgivningen ibland. Handlar det om okunskap eller tycker folk att ni på något sätt gör fel i att skaffa barn?
  • Mån 13 jul 2009 15:22 #7

    Njae inte några direkt negativa reaktioner egentligen, men mer att de säger att min fru ska bli mamma och glömmer att VI ska bli mammor vilket jag då påpekar eller att det hos många finns en sån stor förståelse för att myndigheter och andra inte är uppdaterade om lagstiftning, tex då vi ska skriva på föräldraskap(faderskap) på soc.förvaltningen. Vi är båda socionomer (dvs i branschen) och tycker att det är socialförvaltningens-familjerättens förbannade skyldighet att vara uppdaterade på lagstifningen 4 år efter att vi fick börja inseminera/ göra IVF i Sverige. Men icke, flera ggr om har vi fått höra att de inte vet detta - hur och vad som gäller(underförstått NI) är så ovanliga... Då ska man veta att de som säger detta är våra kollegor, då min fru jobbar med behandling i kommunen, och jag har jobbat där... Nu finns det undantag men i vår egen branch finns det mycket okunskap, fördomar och Freud... Tyvärr...
    Fast - de allra flesta reagerar positivt, blir glada ställer frågor eller som några jobbarkompisar gjort; kommer med små bebispresenter till mig- en av de blivande mammorna!!

  • jejje7­5
    Visa endast
    Tis 14 jul 2009 21:01 #8

    Vi har nu under våran semester varit hem till Boden och det har väl blivit att vi berättat för de flesta att vi väntar smått. Alla har reagerat jättepossitivt och det känns jätteskönt. Även om vi båda är så säkra i vårat livsval så vill man ju inte behöva försvara sitt val. Men det har varit kul att se på reaktionerna när de har tittat på mig och sett ut som ett frågetecken och inte förstått hur jag har fått min flickvän gravid. Själklart har jag huggit betet och sagt att visst är jag skicklig :) Det är nog det vi har behövt förklara flest gånger. Hur och var man kan göra barn som ett tjejpar. Det är inte många som vet att vi får göra det i Sverige i alla fall inte av de vi har pratat med.
    Vi går nu in i vecka 25 och letar också namn. Just nu blir den kallad Hampelina men vi har väl ett par namn för både tjej och kille. Nu har vi även börjat att fixa med plats för kläder och skötbord och alla praktiska saker som ska vara färdiga. Det är hur kul som helst.

  • Tor 16 jul 2009 21:25 #9

    Pulo, Lotuskotte mfl:
    När min fru var gravid förra gången, så hade jag också funderingar, inte ofta, men de flög igenom huvudet emellanåt, om hur det skulle kännas; skulle jag verkligen kunna älska det här barnet tillräckligt etc.

    Nu, när hon är gravid igen, finns inga sådana tankar. Lilkillen är 18 månader nu, och jag kan inte föreställa mig hur jag skulle kunna älska honom mer än vad jag gör, inte "ens" om jag fött honom själv... (Jag har en biologisk son sedan tidigare (12 år), så jag tycker att jag vet vad jag talar om )

    "Vi icke-gravida" mammor har ändå varit med, planerat, väntat, längtat.... Vi kommer att älska barnen lika mycket

  • Tor 16 jul 2009 21:28 #10

    Just det, skulle nämnt några andra erfarenheter...

    Jag har verkligen i alla lägen både känt mig och blivit uppfattad som en av hans mammor.

    En annan rolig grej är att vid flera tillfällen har folk, som känner till förhållandena, hasplat ur sig saker som "vem av er är han mest lik" eller (mot mig) ja, men du blir ju också väldigt brun...

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll