Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 2

Jag tyckte att det var lika bra att starta en ny tråd. Hur är det med er så här i semestertider?

Jag trodde att det skulle vara min fru som blev emotionell och gråtmild, men det är nog jag...

Jo, det finns hormoner att tillsätta för att stimulera amning, men jag har bara läst om dem på amerikanska sajter. Jag har inte länkarna här, men googla på "inducing lactation" plus kanske "hormones" så hittar du säkert rätt.

Jag har som sagt helt lagt amningsplanerna på hyllan. Min fru verkar inte vara så sugen hon heller, men för bebisens skull tänker hon försöka i alla fall.

Tiden går så otroligt långsamt!!! Jag begriper det inte.

Och personen på ditt jobb måste ha känt sig rätt dum efter den kommentaren.

Precis. Jag funderar lite ibland på hur det skulle vara om det var omvända roller, men då snarare i relation till våra föräldrar. Hur hade *de* varit annorlunda. Annars är det precis som du säger - det är just den här bebisen jag väntar på, längtar efter och älskar. Jag önskar bara att den kunde ge några livstecken ifrån sig snart.

Jag har också funderat på det där med amning, men kom fram till att strunta i det, delvis på grund av anknytningen, faktiskt. Det kändes litegrann som att om jag ammade skulle jag bara bli näst bäst, men om jag satsade på en egen nisch, som den som tröstade utan mat, till exempel, så skulle det inte bli någon konkurrens som jag förlorade. Det låter lite sjukt, som om det var en tävling, men jag vet inte hur jag ska förklara bättre.

Vi har också letat efter en trätratt, men de har varit så vansinnigt dyra.

Om vi hade tänkt långamma hade jag nog också varit mer motiverad, men här är planen snarare att amma i början, sen variera amning med pumpning och flaskmatning. Om bebisen inte fixar att växla blir det flaska för hela slanten. Just för det du säger, Ammiz, att det blir lättare att dela på föräldraskapet då. Min fru vill amma i början för bebisens skull, men ser inte precis fram emot det.

Ja, jag vet. Vi har pratat om det, men kommit överens om att det är viktigare för oss båda att båda kan mata, än att maten består av bröstmjölk rakt från källan. Hade det varit väldigt viktigt för (någon av) oss att amma hade vi nog resonerat annorlunda.

Egentligen är vi väl urtypen för långammare - ni vet, sjal, tygblöjor, samsovning, EC-light - men just amningen vet jag inte... Det hade kanske varit annorlunda om det hade gällt mig, men jag vet inte. Däremot kommer vi att vara mycket noga med att matningen är *vår* grej. Flaskmatar man måste man vara ännu tydligare mot omgivningen, men vi är överens, så det fixar sig säkert.

Det är roligt att vara den som försäljare vänder sig till. Det blir rätt ofta så här, kanske för att det är jag som ställer frågor och visar mest intresse.

Jag tycker att den mamman som är gravid har veto vid vissa beslut, faktiskt, och dit hör amningen. Visst är det mitt barn också, men det är hennes kropp.

Har ni någon gravidförsäkring? Vi tecknade en på telefon, och pappren kom i måndags. Försäkringen gäller "dig, pappan och ert barn". I villkoren står enbart "mamma" och "pappa". Vi mejlade handläggaren och frågade. Fick svar från en annan typ, som hävdade att det *självklart* gällde alla sorts familjer. De skrev bara mamma och pappa för att förenkla, men skulle ändra det vid nästa villkorsuppdatering. Är vi fåniga som inte tänker nöja oss med det svaret? Tänk om det händer något, och det visar sig att försäkringen inte gäller mig? Jag kan väl knappast slänga fram ett mejl från en halvchef som bevis.

Det är samma som vi har. Nu när vi har lusläst villkoren står det "vårdnadshavare" på vissa ställen också, och det lär jag ju definitivt inte vara i början. Vi ska mejla tillbaka, men får vi inget tillfredsställande svar så byter vi bolag. Vi har alla försäkringar samt vårt bolån hos dem, men så vadå om vi får ha gravidförsäkringen i ett annat bolag. Det är för övrigt andra gången vi känner oss dåligt bemötta av dem, så det sitter väl i lite.

Jag tycker att det är dåligt att vara så ouppdaterad. Jag vill bara kräkas på hela familjebalken just nu, men man kan väl anstränga sig litegrann för att täcka upp där lagrummet brister. Pappor som inte är gifta med barnets mamma är väl inte heller vårdnadshavare i början. Täcker försäkringen dem?

Tack för påminnelsen, Kronärtskocka! Jag hade glömt boka den där profylaxkursen jag hade spanat in. Nu är det gjort, i alla fall.

Allt är bra här. Magen börjar bli lite ivägen, och det börjar visst bli lite tyngre och otympligare att röra sig. För mig är det som för er - lite segt på jobbet.

Vi är lite efter er, så vi har ett tag kvar till föräldragruppen, men jag har inga större förväntningar på den. Vi får väl se.

Inköpen är i princip helt avklarade. Vi har inga drivor av kläder, men om det inte blir en väldigt liten eller väldigt stor bebis, så ska vi klara oss åtminstone en månad utan att behöva tvätta varje dag. Tvättlappar behöver vi också, annars är det ingenting som jag på rak arm kan säga att vi behöver köpa. Jag ska sticka färdigt filten, förstås.

Det som upptar det mesta av bebisfunderingarna just nu är namn. Det är så svårt! Jag fattade inte att steget var så långt mellan "fint namn" och "det skulle jag kunna tänka mig på mitt eget barn".

Jag försökte ringa familjerätten i förra veckan, men fick ett halvsnorkigt bemötande och besked om att ringa XX istället. Hon svarade inte, så jag mejlade istället. Hur länge ska jag vänta innan jag ringer igen? Jag gillar inte telefoner, egentligen, och tycker inte att det är för mycket begärt att folk svarar på mejl om de skriver ut sina mejladresser.

Gravidförsäkringen är klar. Det löste sig till slut, och jag har fått det inskrivet i försäkringsbrevet att jag är jämställd med förälder och vårdnadshavare, och att allt som gäller "pappan" i försäkringen även gäller mig.

Vi frågade också på RUL, och det var inte vad vi trodde, så plötsligt fick vi börja om i namnletandet. Och det är svårt, som sagt.

Föräldragruppen, ja. Jag tror ärligt talat att jag tycker att vår ålder kommer att vara jobbigare än att vi är lesbiska. Medelåldern för förstföderskor är väldigt låg i vår stad, och vi är över 30.

Jag har försökt hänga lite i någon BF-tråd, men känner mig inte alls hemma. Jag vet inte om det är åldern där också, det faktum att jag inte är gravid, eller om det bara inte är min grej.

Just nu känns det himla bra med graviditeten. Vi är inte så oroliga, har inga direkta frågor och inte så många funderingar att bolla, och då har man (jag) inte samma behov av de där trådarna.

Andranamn är spikade här. Våra bröder heter likadant, så där är pojkandranamnet klart. Flickandranamnet var inte kompromissbart - jag, min mamma och min mormor delar namn. Om min fru hade haft något liknande hade en dotter fått båda, helt enkelt, men nu har hon inte det. Dessutom var mitt argument enkelt: "Dina gener, mina släktnamn."

Jag vill gärna välja namn redan nu. Jag tycker att det är mysigt att kalla bebisen vid namn redan i magen. Vi har haft en kort lista ett tag, och nu verkar det som om vi har bestämt oss.

Vad gäller FK så var vi på informationsmöte om föräldrapenningen. Lärde oss mycket, blev mer förvirrade. Efteråt började vi prata lite med en av informatörerna, och det kom upp att jag måste adoptera barnet. Hon blev förvånad, förundrad och förbannad. Det hela slutade med att vi fick hennes direktnummer och en uppmaning om att ringa om vi hade några som helst frågor om föräldrapenningen.

På måndag får jag väl ringa till familjerätten, men jag ser inte fram emot det. Varför skriva ut mejladress på hemsidan om man inte svarar?

Vit Tiger skrev 2009-09-18 12:11:30 följande:

Ja, jag vet. Förlåt, jag uttryckte mig luddigt. Vi började prata om något helt annat, och kom bara in på det här med adoptionen.

Men det är bra att du säger det - enskilda handläggare har inte så värst bra koll på sina egna regler...

Min fru stormtrivs inte alls. Missförstå mig inte - hon är överlycklig över bebisen, men själva graviditeten är inte hennes grej. Hon känner sig otymplig och...inte sig själv. Som övertagen av en parasit, om än en väldigt välkommen och älskad en. Graviditeten är vägen till målet, men det är inte precis en vacker skogsstig i fantastiskt vårväder.

Vi tog ju beslutet att hon skulle vara gravid, trots att jag faktiskt har längtat längre, och vi var inne på att jag skulle göra det, och jag tror faktiskt att det var ett lyckokast. För oss. Hon känner sig mer delaktig, och allting känns mer jämlikt nu. Visst, hon får vara gravid, och hon får amma (vilket jag egentligen är mer avundsjuk på), men jag har ett försprång i att vara redo, att känna mig som mamma.

Jag har funderat lite mer på att amma, och förra gången jag funderade tittade jag på såna där tillmatningsset, men jag har nog tagit ett slutgiltigt beslut att strunta i att försöka.

Det är typ en behållare man har bröstmjölk (eller ersättning, antar jag) i, och en slang man tejpar fast vid bröstet. Så om man har dåligt med mjölk kan man ändå amma, och barnet får i sig lite extra via slangen.

Hej, Nylsa! Trevligt att se dig här.

Häpp. Jag behöver visst inte oroa mig för hur föräldrautbildningen kommer att vara, för det blir ingen. Alla grupper är inställda.

Ja, visst är det lite trist och snopet. Jag vet inte riktigt. Jag tycker att det känns lite hysteriskt alltihop. Med svininfluensan, menar jag, inte med graviditeten. Vi har också gått profylaxkurs, så det känns inte som om jag missar något rent informationsmässigt, men man hade kanske kunnat knyta några kontakter.

Jag tycker också att det känns mer overkligt ju mer det närmar sig.

Vår bebis har ändrat sovmönster lite nu. Det är disco i magen halva natten. Frun tycker att det är lite småjobbigt och har fått lite svårt att sova, men jag tycker att det är rätt mysigt att ligga och bli sparkad i ryggen.