Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 2

Jag hoppar in och skriver i den här nya tråden!

För oss är det fortfarande väldigt tidigt (4+4) men det är så många tankar som flyger omkring!! Jag funderar mycket på det här med att knyta an till barnet, tänk om jag som icke-biomamma inte gör det? Det finns väl egentligen ingen bra anledning till varför jag inte skulle göra det, men ändå tanken finns där. Är det fler än jag som funderar i de banorna? Sen funderar jag mycket på hur människor runtomkring kommer att se mig. Kommer de se mig som en "riktig" mamma?

Som sagt, det är många funderingar nu och fortfarande väldigt tidigt. Först ska ju allting gå bra. Jag kanske ska avvakta lite med mina funderingar, men skulle ändå vara skönt att höra hur ni andra tänker!

Tack :)

Å, vad skönt att höra att du haft samma tankar! Nu har det bara gått några dagar sedan vi fick reda på att vi är gravida så jag tänker att jag har lång tid på mig att förbereda mig mentalt :). Men som du säger tankar om anknytning kommer väl att försvinna så fort man får se det lilla knytet. Så irriterande att man ens ska behöva känna så här. Man är så itutad att det ska vara på ett visst sätt så att trots att man är säker på sin sak ändå börjar tveka på sina egna tankar. Min pappa har haft väldigt svårt att acceptera att vi ska skaffa barn. Han tycker att det måste finnas en pappa med i bilden. Att han tycker så gör ju heller inte saken lättare. Men han har nu börjat ändra sig. Jag har bombarderat honom med artiklar och han är intresserad av att lära sig mer så det är positivt.

Vad har ni fått för reaktioner av de runt omkring? Du säger att du får uppfostra omgivningen ibland. Handlar det om okunskap eller tycker folk att ni på något sätt gör fel i att skaffa barn?

Känns skönt att höra att ni fått positiva reaktioner!

Min pappa, som tidigare haft problem att förstå och acceptera att vi vill skaffa barn, har börjat fråga så smått om när vi ska åka till Danmark. Han har även läst lite artiklar som jag skickat och börjat reflektera över dem. Jag antar att han behövde lite tid. Man måste väl samtidigt förstå honom också. Han är en pappa och vi kommer att skaffa barn utan en pappa i bilden, hans funktion försvinner alltså. Vi får se hur han reagerar när vi berättar att vi är gravida. Jag tror att han självklart kommer att acceptera barnet som sitt barnbarn när det väl är fött, men kanske tar det lite mer tid för honom att vänja sig.

Just nu tycker jag det jobbigaste är att inte berätta för folk :). Vi har valt att vänta med att berätta tills vi är i v.12 känns tryggast så. Några av våra närmsta vet om det men långt ifrån alla. Jag tror att det kommer att kännas mer verkligt när fler vet om det och vi har varit på vår första undersökning. Just nu känns det fortfarande lite overkligt att det faktiskt växer en liten en i J´s mage :)