Ytterligare en liten urna i vår famijegrav, i morgon tar vi farväl till vår tredje son

Än en gång har sorgen, smärtan och förlusten greppat sina klor om oss. Förlamande, bedövade. Det är imorgon ett år sedan vår älskade son Isak kämpade för sitt liv och hamnade på Iva. Den natten går under benämningen jävulsnatten hemma, för det var då Isak dog. Det var så oändligt mycket värre än den 5 augusti då Isaks lilla kropp lades i min famn och hans hjärta sakta sakta slutade slå. Då försvann också skalet men de 23 juli dog Isak. Det var sista gången jag såg hans ögon och dom var fyllda av fasa. Den blicken följer mig överallt. Den blicken ger mig så fruktansvärt dåligt samvete. För att jag hans egen mamma inte kunde göra någonting för att lindra hans smärta...Isak blev bra 6 månader gammal.

Nu är jag återigen gravid, 3 pojken på ett år som tas ifrån oss. Isak och Noas lillebror Luie är sjuk. Han har också lchad. Svaret fick vi igår. Vi har fått tid för att avbryta denna så efterlängtade graviditet imorgon, Alltså är den 23 juli också sista dagen i Luies liv. Och som det känns också vårt. Hampus och Mitt. Hur många gånger kan man dö utan att hjärta slutar slå? Hur kan man dö men fortfarande andas, prata, gå och stå?Det blir inte lättare att ?resa sig?, ?ta sig i kragen?, ?fokusera frammåt? bara för att man redan varit med om något förut. För ingen graviditet är densamma, inget litet barn är den andra lik och ett farväl till den man älskar är alltid lika smärtsamt. Det som händer är att hopplösheten, oviljan och olusten växer sig allt starkare i mitt bröst. Det som händer är att det är än svårare att se allt det där andra som finns där ute, kärleken och hoppet.

Vi träffade Isaks sjuksköterska på kvinnokliniken igår (vi skulle träffa förlossningsläkaren och det är samma väntrum där alla gravida väntar på sitt första rutinultraljud). Både hon och vi grät ursinnigt och hon sa de där orden som man verkligen behöver höra när man ska in till en förlossningsläkare och boka in en abort av sonen som jag av hela mitt hjärta vill behålla. Hon sa "jag har som iva sköterska på ett av Sveriges största barnsjukhus sett många riktigt sjuka barn, men aldrig sett någon som haft det så grymt som Isak. Det Isak var med om är inte mänskligt". Och just därför, känns det trots att hela kroppen skriker NEJ som det enda vi kan göra är att överlåta Luie till den vackra plats där Noa och Isak befinner sig. För de måste vara en vacker plats dit oskyldiga små barn hamnar.

Jag är 29 år och känner mig så fruktansvärt gammal. Läste ett ordspråk som sa något i stil med att en gammal människa längtar efter att dagen ska ta slut och en ung människa ser fram emot varje morgon. Jag har längtat efter nästa dag i över ett år. Jag är så trött på att må dåligt, på att inte se ngt ljus. Varje gång jag vågar, när jag precis hinner bli lite hoppfull då släcker man ljuset för mig igen.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-07-23 20:29
Nu hemkommen från avdelning 312 på Kvinnokliniken. Personalen var underbar, ett par kände igen oss sedan vi var där med Noa. Känner mig så tom så tom. Tackar för alla fina inlägg, det värmer i all kyla. Kram