Jobbigt med svärmor som inte nämner sitt första barn som dog...

Ja, det är nog vanligt att man låter bli att prata om det.

Det är ju din svärmor och svärfar som bär på smärtan ingen annan var ju med.
Det är ju inte som din sambo fäst sig vid sin bror som han sedan sörjer.

Om föräldrarna själva vill tala om det så bra om inte respektera det.

Det låter på dig som om din svärmor ev. kan tänka sig att tala om det med utav
respekt för sin man som mår dåligt fortfarande så låter hon bli.

Mitt råd är att inte tala med eller i närheten av svärfar. Låt honom slippa.

Om svärmor och du är ensamma någon gång kan du ju fråga henne om det är ett känsligt ämne som hon gärna undviker. Om hon då säger nej, kan du ju fråga.

Ingen har glömt honom.
Man måste inte bjuda in andra i sina känslor för att vårda minnet av sitt barn.

"Förr" hade man inte alls det stödet från sin omgivning vad det gällde sådana här tragedier efter vad man har hört. Jag tror att hon mycket gärna vill tala om sin förste son, men att hon blivit nedtystad av sin man och ev andra, t ex vården och resten av släkten. Vilken mamma/förälder vill inte minnas sitt barn och prata om det så mycket som möjligt? Själv är jag s k nydrabbad om man jämför och jag vill prata så mycket om min son jag bara får. Jag tror inte att den vilan försvinner med åren även om sorgen blir lättare hantera. Man saknar alltid sitt barn.
Jag uppmuntrar dig att fråga henne det du är nyfiken på så snart du har ett tillfälle. Jag tycker inte du ska undvika ämnet i närheten av svärfar, men du kan ju säga att han inte behöver vara med om han inte vill. Jag tror säkert han också har en massa undantryckta känslor som mår bra av att komma fram. Men alla har inte så lätt för det.
Fråga om hon/de vill berätta hur graviditeten var, hur han fick sitt namn, om han var lik din sambo när han var liten osv. Jag skulle aldrig ta illa upp av sådana frågor, men gör klart att du respekterar om hon/de inte vill berätta såklart. Jag tycker du kan fråga om graven också. Säg att du vill se var den finns osv. Det är en väldigt fin gest.
Lycka till!

Hon kanske blir alltför ledsen av det bara. Blir ju ofta att man slänger ur sig sorgliga saker efter några glas då man tänker på det ofta, men låt henne ta upp det själv om hon vill. Hon kanske t o m är extra försiktig med att prata om det nu när ni väntar ert barn. Hon är kanske rädd att oroa er.

Lite OT men Min expojkvän förlorade sin enäggstvilling när han föddes. Han fick veta det först när han var 25 år gammal, när vi var ihop. Då blev han väldigt ledsen, ville gå till sin brors grav osv. Där förstår jag verkligen inte hur hans föräldrar tänkte.

Tack för era svar och för att ni tar er tid att hjälpa mig.
Jag kan verkligen tänka mig att det var annorlunda att mista ett barn för trettio år sedan. Missförstå mig inte men nu kan änglamammor och pappor kanske "vältra sig" i sorgen på ett annat sätt, mycket tack vare nätet.
Vad fanns när min svärmor miste sin son? På sin höjd kanske de fick prata med någon efteråt men jag tvivlar på det.
Jag kommer nog vänta tills hon själv nämner Thomas och då fråga, för det tror jag inte är någon fara, när vi tittade i albumet med korten i så pratade hon och lilla flickan (hennes barnbarn då) en del om hur mycket Thomas vägde var, vilket kort som var sist taget på honom osv. Känns som om när rätt tillfälle kommer så kommer jag att fråga om Thomas, om hon själv nämner honom vill säga.
Om hon skulle ta illa upp av att jag frågar hur han var till sättet, exempelvis skrek mycket, var lik min sambo, eller hur det var att bli mamma så tidigt så tror jag att hon svarar undvikande och då respekterar jag givetvis att hon inte vill prata om det.

dendertina: Hej, om jag om 30 år får en sådan svärdotter som dig, som vill veta mer om alla min förhoppningsvis framtida barn. Då skulle jag bli väldigt glad!
För mig kommer det nog alltid att vara viktigt att vår lilla pojke får leva kvar i minnet, både hos mig och min man, men också hos framtida syskon och deras familjer.
Vår pojke har ju faktiskt funnits här, och han var vårt första barn! En plats ingen kan ta ifrån honom, och framförallt inte glömskan!

Jag tror på din idé som du skriver i ditt sista inlägg! Kram och lycka till!

dendertina!

Jag är en "gammal" änglamamma, jag förlorade min första dotterför snart 26 år sedan. Som flera redan har sagt så såg bemötande av änglamammor helt annorlunda ut på den tiden. Min dotter föddes dödfödd efter ett katastrofsnitt och läkarna jobbade med henne i nästan 10 minuter innan de fick igång hennes andning, detta trots att de visste att hon skulle dö inom ette dygn. Detta gjordes enbart för att jag skulle få se, känna och hålla i henne och få en bekräftelse på att jag faktiskt blivit mamma! Detta var då helt nytt, innan så togs de dödfödda bort, ofta utan att föräldrarna fick se dom.

Som även någon skrivit tidigare, ta det med din svärmor enbart och inte med din svärfar. Om min gissning är rätt så kommer din svärmor att bli glad över att få berätta om Tomas. Han var trots allt ett efterlängtat barn som lämnade henne alldeles för tidigt! Jag tänker på min dotter varje dag och jag pratat gärna om henne om det är någon som frågar om henne men jag har svårt att ta upp det samtalsämnet själv.

Bara en liten parantes i det hela: När min dotter hade varit i död i 3 månader så tyckte en nära släkting att nu var det väl dags att sluta sörja och gå vidare, det var ju inte normalt att sörja så länge!

Jag kikar in lite igen och vill säga att såklart känner du efter hur det blir bäst. Jag känner ju inte henne/dom.
Att få sitt barn bekräftat är fantastiskt och värmer hjärtat.

Tack återigen för alla engagerade svar!
Jag hoppas att jag kommer få tillfälle att fråga och prata med henne om Thomas efter att våran bebis kommit i September, det kanske blir mer naturligt då. Jag kan tänka mig att det var annorlunda förr, och hon och svärfar fick dessutom Thomas som unga (svärmor bara 18 år) så det var säkert många som inte såg det "så allvarligt" eftersom de ju kunde skaffa fler barn...
Tack återigen!

Tillägg:
Precis som någon skrivit så funderar jag på om jag ska fråga om graven nån gång, jag vet inte ens vilken kyrkogård han ligger på.
Dock så har svärmor sagt att hon själv inte vill ha grav utan kremeras, för hon vet hur det är för anhöriga att sköta grav... Typ så har hon sagt, att hon vet vad folk tycker eller nåt sånt. Är lite rädd att hon ska tycka att jag liksom "klampar" in då och om graven inte är så "fin" kanske hon får skuldkänslor. Men jag vet att hon vårdar honom i minnet och att graven inte är jätteviktig för det har hon också nämnt nån gång.

Min mormor förlorade en son precis så som jag förlorat en, sent i graviditeten som slutade i en flrlossning då bebisen slutat att leva. Jag visste att våran son Martin var sjuk och kanske inte skulle klara sig, hon hade ingen aning.

När min morbror föddes bars han ut och mormor fick endast en glimt av honom. Attityden då var att glömma och gå vidare. Han fick inget namn. De pratade inte om vad som hänt hemma och när vi förlorade Martin sa min moster hur viktigt det var att vi pratade med storebrodern. Hon hade själv stängt in sig i sitt rum och gråtit i hemlighet över den bror hon aldrig fick känna och inte fick sörja, upplevde hon.
Jag tror mormor "lärde sig" av sjukvårdspersonalens bemötande att det skulle gå alldeles utmärkt att låtsas som ingenting. Och hon försökte. Jag förstår om det kan kännas konstigt att börja prata om något naturligt som varit tabu under lång tid. Kanske är det så för din svärmor?

Mormor har sällan pratat om sonen, men hon går ofta till hans grav med blommor. Han skulle ha närmat sig 60 om han levat, mormor fyller 90 nästa år.

Jag har förlorat ett barn och känner ofta att "det inte passar sig" att prata om det. Jag får för mig att människor tycker det är jobbigt även om det säkert inte alltid är så. Skulle bli väldigt glad om någon kom till mig och verkligen visade att han/hon ville höra mig berätta om henne.
Som sagt så var det nog ännu mer tabu för 30 år sedan. Att hon inte pratar om det nu när du är gravid förstår jag fullt ut.
Gå till henne när hon är ensam. Kan garantera att hon gärna lyfter fram sin ängel...

Jag tror att om man varit med om något fruktansvärt har man svårt att ta upp det själv. Det är liksom lite förbjudet att "tvinga" på andra sina hemska upplevelser även om Tomas var underbar. Man vill inte tynga folk. Sån är jag i alla fall. Hon kanske är likadan? Då skulle hon nog bli glad och lättad om du tog upp det för då FÅR hon prata om det. Det verkar ju som om hon velat prata om det men att hennes man tystat ner henne också...