Hur börjar man ett nytt liv på ett bra sätt?
Jag har en lite jobbig situation jag önskar råd för att ta mig ur.
Jag har haft ett ganska kaosartat liv, trots universitetsutbildning, ok intelligens, goda betyg mm. Jag har haft psykiska problem också, varit väldigt medicinerad i många långa år, haft ätstörningar och t om haft ett drogmissbruk, blivit bortförd, misshandlad, torterad, tvingats prostituera mig för att överleva och ja, det mesta ni kan tänka er. Det har inte varit lätt!
Men nu vill jag ha ett nytt liv, ett ordnat liv, har en bra man och jag är inte det minsta intresserad av att ta droger, ligga runt, skapa dramatik mm. Jag vill bara ta det lugnt! Jag har kommit så långt att jag inte ens behöver ta mediciner längre, lever sunt, dricker inte, röker inte, vill bara ha villa, ett ok arbete, läsa böcker, träna hunden, skriva. Men alla jag träffar är bara drama queens som bara vill festa, supa, göra galna saker. Varje gång! Har gjort slut med alla mina gamla vänner och försökt hitta nya, sunda människor men det är samma sak varje gång.
Jag har också ett rykte om mig att vara vild partyprinsessa och ingen vill förstå att jag förändrats för att den livsstilen inte var något för mig och jag vill aldrig mer råka illa ut. Hör de talas om att jag gjort dessa saker, ser folk nästan UPP till mig, vill bara festa, ha galna sexorgier och dumheterna tar aldrig slut!
Jag är förändrad, alltså verkligen HELT, men den enda som förstår mig är min man, som vet allt (han har själv inte den bakgrunden), men hur hittar man vänner som kan acceptera att man haft ett sk "dåligt" liv förr men nu vill leva sunt och sansat, men inte blir avundsjuka för att jag levt så "spännande" (nej, det har inte varit spännande, bara vidrigt)?
Jag vill ha vänner eller åtminstone bekanta som kan acceptera att jag levt ett dåligt liv FÖRR, men som inte tjatar om det resten av livet för mig. Hur gör jag? Måste jag verkligen flytta från stan (bor i en större stad)? Vill bo kvar här då min man vill det/måste det. Själv känner jag mig helt fast här, vågar inte gå ut ens ibland.
Vill inte älta mina hemska tider en enda dag till. Vill liksom bara ha vänner som inte vänder mig ryggen om de får veta vad jag gått igenom. Finns det sådana människor? Finns det någon som har en liknande bakgrund och nu börjat om på nytt? Hur gjorde ni?
Jag vet att det är svårt men försök att inte låsa dig vid en bild av vem du är, omfamna och acceptera din brokiga historia och alla delar av din personlighet. Lev inte för att sona dina "synder", lev för att bli lycklig. Det kan hända att du träffar på människor som inte kan acceptera ditt förflutna, men det är i så fall deras förlust som inte vet att människor med livserfarenhet också är väldigt intressanta. Och håll huvudet högt, vad du än gör. 